Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

De 11 mest onödiga sakerna på vinterturen

Trots att sommaren är i antågande måste jag dela några erfarenheter från vinterturen i Teusadalen i slutet på mars i år. Det gäller utrustningsdetaljer vi hade med oss som visade sig vara helt onödiga att släpa omkring på. Här kommer listan (utan inbördes rangordning):

A. Sommarpinnarna till tältet

B. Halsduk

C. Extra mössa

D. Termosmugg

E. Extra portioner bröd, pålägg och godis

F. Snöblocksskiva

G. Stearinljus

H. Solcellsladdare till ficklampsbatterier

I. Uppladdningsbara ficklampsbatterier

J. Värmepåsar av olika typer

K. Pulkan!?

Kommentarer till listan 

A. Jaha, varför kom de överhuvudtaget med? I meterdjup snö var de förstås inte till någon nytta alls.

B. En halsduk väger ju inte så mycket. Visserligen använder jag aldrig halsduk någon enda gång på året, men jag tänkte att det kunde vara en säkerhetspryl vid hård blåst. Vi hade rejäl blåst de två första dagarna, men övriga kläder slöt så tätt att någon halsduk inte behövdes. 

Rast i en grävd grop på fjället. Det var ca 10 minusgrader och hård vind, så rasten blev kort med soppa på varmt termosvatten. Men halsduken kom aldrig upp ur packningen, varken denna dag eller någon annan. Foto: Anders Gudmundsson.

C. Extra mössa. Användes inte. Men kanske om den första (en öronlappsmössa som syns på fotot nedan) hade blåst bort?

D. Anders hade en termos på 6-7 dl. Den användes flitigt för att förvara smält och upphettad snö. Men min termosmugg var överflödig.

E. När vi planerade maten hemma tänkte vi att våra kroppar skulle förbruka mer energi än på sommaren pga kylan. Det blev faktiskt tvärtom. Jag åt betydligt mindre än på sommarvandringarna. Förklaringen bör vara att vi rörde oss mindre och mer ekonomiskt än på sommaren och att vi undvek kraftig svettning. På kvällen i tältet var vi också alltför trötta för att laga en massa mat och äta länge. 

Fikapaus på Teusajaures is. Jag sitter tvärs över ett järvspår. Dessa underbara, soliga dagar steg temperaturen. Det var inte plusgrader, men solen värmde märkbart. När skymningen närmade sig sjönk temperaturen drastiskt. Foto: Anders Gudmundsson.

F. Vi hade tänkt sova åtminstone en natt i snöbivack. Men vi hann inte gräva ut någon. Så denna skiva hade vi kunnat lämna hemma. Och den var tung.

G. Ljusen var tänkta för snöbivack. I tältet fungerade ficklamporna bättre.

H och I. De uppladdningsbara batterierna höll inte laddningen pga kylan (ner till -22 grader). Hade varit bättre att lämna dem hemma och ta med vanliga batterier till GPS och ficklampor. 

J. Ett utslag av vår lust att experimentera. Vi ville testa alla möjliga påsar som med hjälp av kristaller och annat sprider värme. En del av dem hade datumet gått ut på. De var i varje fall väldigt usla och gav i stort sett ingen värme alls. Min gamla handvärmare med kolstav fungerade däremot som den skulle. Men det blev aldrig så kallt att den var helt nödvändig. Kanske vi hade behövt den om det blivit -30. Frågan är om det går att köpa dessa fortfarande. Jag hyllar gammal pålitlig teknik!

Pulka eller inte pulka?

K. Pulkan var en källa till både glädje och frustration. På vägrät mark helt OK, men i backar - uppför och nerför - ett lidande. Behöver man den egentligen?

I bussen på väg till Vakkotavare hade vi en tysk med. Han steg av och skulle skida ensam genom Sarek. Ingen pulka, bara ryggsäck. Det såg enkelt och okomplicerat ut.

Anders skidar med endast ryggsäck. Denna dag var det jag som drog pulkan. Foto: Undertecknad.

Visst blir en ryggsäck lite tyngre på vintern. Det ska ju med snöpinnar, tyngre kläder, en spade. Kök och sovsäck(ar) väger mer också. Men det handlar trots allt inte om mer än uppskattningsvis 4-5 kilo mer per person (på ryggen) jämfört med sommaren. Eller är jag för optimistisk?

Den ökade tyngden på ryggen kompenseras av en större rörlighet. Man kan öka tempot lättare när man känner för det. Man kan ta stigningar och nerförslut enklare. Jag har faktiskt lust att prova.

Utrustning som vi uppskattade

Vissa saker vi hade med oss hade vi haft farhågor om. Exempelvis hade vi med både gasbrännare och spritbrännare för vårt Trangiakök. Båda varianterna fungerade bra. När temperaturen sjönk ner mot 8-10 minusgrader gick gasbrännaren allt sämre, så vid kalla raster var det bättre med Tenol. Vi hade förvärmare till spriten också, men den behövdes egentligen inte.

En annan användbar detalj var de extremtunna handskarna. Perfekta när man är aktiv, både sommar och vinter. Och när man plockar med utrustningen i kylan. Öronlappsmössan var också ett uppskattat och oumbärligt plagg.

Skidorna från Åsnes var mycket bra, och Crispi-kängorna var så välisolerade att jag bara behövde två vanliga, tunna strumpor i dem, hur kallt det än var. Jag frös aldrig det minsta, och GoreTex:en ventilerade ut all fukt. 

Jackan hade jag köpt på rea, en medelmåttig vinterparkas från Didrikssons. Den gjorde ett utmärkt jobb och jag kände inte att jag behövde något dyrare. Under pulkadragningen var den för varm att ha på, då räckte för det mesta en fleecetröja. Om det inte blåste hårt.

Postat 2011-05-30 23:41 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

En fjälltur är även en inre resa

Omställningen

För mig är de första dagarna av en fjälltur omtumlande, nästan förvirrande. Orsaken är kontrasten med tillvaron därhemma, den som jag nyss har lämnat. Fatta mig rätt: Det är inte så att jag inte vet vad jag håller på med. Utan snarare ett behov av att anpassa mig till den nya situationen (som samtidigt, på grund av många fjällfärder, är välbekant). Hantera de starka intryck som sinnena utsätts för. Och den mentala omställning som detta medför.

Efter en vecka i någon avlägsen ödemark har sinnet och tankarna grundligt blivit rensade från vardagsintrycken hemifrån. När jag var yngre var detta en blandad upplevelse, inte enbart positiv. Saknaden efter vännerna, familjen och intressena kunde kännas svår. Numera gör det mig inte särskilt mycket. Jag vet ju att jag snart kommer återvända. Så jag välkomnar den inverkan naturen har på mig. Mycket oviktigt skalas bort. Det väsentliga framträder.

Att gå ensam – eller i sällskap

Ibland möter man andra vandrare, även i öde trakter. En del av dessa har valt att färdas helt ensamma. Man ska inte utan vidare anta att de har behov av sällskap eller att prata. Inte ens om de har varit ute lång tid. En del av dem har kanske det behovet. Andra nickar bara när man passerar, nästan omärkligt, och vill inte avbryta naturupplevelsen. Jag förstår bägge sorterna. Jag har lite av varje i mig.

Att under flera dagar, eller längre, gå ensam i en storslagen natur är en mycket kraftfull upplevelse. Jag gör det sällan, jag har för det mesta vänner med på färden. Men det har hänt.

När man inte har någon annan att dela intrycken med vänds tankarna inåt. För mig leder detta till ett starkt mentalt tryck som får mig att hålla långa inre monologer om vad jag ser och upplever. Än för den ene, än för den andre fiktiva åhöraren. Dessa monologer fyller kanske ett psykologiskt behov, men jag ser dem som ganska improduktiva. Hellre stannar jag en stund och skriver ner de viktigaste intrycken dagboken. Tar några foton. På så sätt lättar trycket en stund. Efter en stund återkommer det.

Den inre resan kan också göras när man har vandringssällskap. Stunderna på egen hand blir visserligen inte lika många, och heller inte så långa. Men intrycken av fjällnaturen är starka och tränger igenom. Stundtals blir det naturligt att spara på pratet och ta tillvara möjligheten att bara ta emot intryck. Konversationen begränsas och blir sparsam. Pratar man så handlar det ofta om bästa vägval eller att göra de andra uppmärksamma på vad som händer i omgivningen.

Men ibland blir samtalen med färdkamraterna längre. Naturliga tillfällen kommer ofta under pauser i vandringen, under måltider och när man sitter i skymningen utanför tältet. Det är många saker som avhandlas, från små praktiska detaljer till större frågor, om exempelvis barnuppfostran och relationerna till de närmaste. Om livets mening. Och om drömmar man vill förverkliga. Jag är väldigt tacksam för många sådana samtal jag har haft med goda färdkamrater. De är bland de finaste samtal jag har haft överhuvudtaget.

Underhållning och sysselsättning

En del människor har romaner eller sällskapsspel med sig som sysselsättning på fjällturen. Själv har jag aldrig upplevt behovet av något sådant. Kikare, kamera, fjällkarta och anteckningsbok räcker mer än väl till att fylla mitt behov av sysselsättning. En promenad i omgivningarna ger mycket. Eller att bara sitta lutad mot en sten. Betrakta landskapet och låta tankarna vandra som de vill.

Kontakten med t ex ett storslaget fjällandskap föder också – förhoppningsvis – ödmjukhet. Rent fysiskt är en människa mycket obetydlig i det väldiga landskapet. Närheten till bergväggarna, vildskogen eller glaciärerna manar till prövning – och omprövning. Det får i varje fall mig att fundera över min egen plats i tillvaron, vad jag vill med mitt liv och vad jag drömmer om.

Gäst för en kort stund

Fjälltrakternas bergsmassiv och dalgångar har formats under närmast ofattbara tidsrymder. Här har djuren sökt sin föda, hävdat revir och förökat sig. Med tiden har människor anlänt, slagit läger eller bara passerat. I många generationer. Ur bergens tidsperspektiv har dock människans besök varat bara några ögonblick.

Nu är det alltså jag som står här. Och snart kommer också jag att vara borta.

Det är svårt att hålla undan frågorna. De om liv, död och mening. Vill de komma så får de. Inte för att man i första hand ska få svar på dem. För det sker mycket sällan. Men frågorna finns där. Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg?

I den gamla keltiska kyrkan talade man om att vissa platser i naturen hade ”tunna väggar”. Det var oftast platser i öde trakter dit man sökte sig för att få vara ensam med sina tankar. Där var det på något sätt nära till en annan verklighet. Nuförtiden är det inte många som tänker så. Men jag har varit på platser i fjällvärlden där jag upplevt att det finns dessa tunna väggar. Där blir man exponerad, inte fysiskt utan själsligt. Får några ögonblicks beröring med en värld som är större än till och med den vidsträckta naturen.

Sådana upplevelser kan man i sällsynta ögonblick även få göra hemmavid.

Att återvända

Jag skulle göra mig bättre än vad jag är om jag påstod att jag aldrig längtar hem under en fjälltur. För det händer. De första tankarna om detta kan dyka upp redan efter några dagar. Så tidigt är de lätta att avvisa. Efter en eller två veckor kommer de med större kraft. Och då har man hunnit få en viss mättnad. Det går ju inte att ta in hur mycket intryck som helst. Och har man utstått rejäla strapatser är det onekligen lockande med fjällstationens bekvämlighet.

Även om en och annan dag på fjället kan kännas som om den kröp fram så kommer den sista dagen fortare än man tänkt sig. Nu måste man vara beredd på omställning igen. För mig är den svåraste omställningen att ta emot nyheterna om vad om hänt i min familj och i den närmaste vänkretsen medan jag varit borta.

Det händer så mycket under en tvåveckors period. När man närmar sig bebodda trakter och telefonkontakten upprättas får man ett koncentrat av de viktigaste händelserna från yttervärlden. Vilket innefattar information om de allvarligaste ”katastroferna”. Demolerad bil, brutet ben, föräldrar på sjukhus, nerbrunnet hus. Listan kan göras lång på händelser som jag och mina följeslagare fått vetskap om när vi fått kontakt med hemmet. Övergången till vardagstillvaron kan kännas brutal. Man kastas från den fridsamma fjälltillvaron till vardagens myller av komplikationer.

Som väl är raderas inte intrycken från en långtur i fjällvärlden så lätt. Man må vara mätt på upplevelser redan flera dagar före ankomsten till fjällstationen, men det är ytligt. Intrycken finns förvarade i djupet av minnenas hav. Under de närmaste dagarna, veckorna och månaderna kommer de med stor säkerhet att dyka upp. Med kraft och intensitet, och inte alltid när man väntar sig det.

Efter en vecka vill jag oftast åka upp igen. Om det bara hade varit möjligt.
 

Postat 2011-05-07 21:35 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Aktuellt: Glidsnöskor