Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Vi mumsar på varsin rejäl müsliportion medan våra ögon slukar den omgivande fjällutsikten. Molnen går lågt denna morgon. Av det näraliggande fjället Gisuris syns nästan ingenting.

– Har du sett där borta vid horisonten? säger jag. Det ser ut som ett röse. Konstigt att jag inte la märke till det förut.

Anders skuggar ögonen med handen och spanar åt samma håll. Mot sydost i Ruohtesvágge, där stigen som är Sareks huvudled slingrar sig.

– Det är inget röse utan någonting som rör sig.

Han har rätt – en människa kommer vandrande i fjärran. Vi följer personens förehavanden medan tevattnet kokar upp. Det är precis samma väg som vi själva kom kvällen före, en bit vid sidan om stigen.

Så står det vandrande röset precis framför oss – en ung tjej som heter Eloise och som färdas i Sarek på egen hand. Hon har keps och bruna flätor och en ganska stor ryggsäck. Vi börjar prata. Det visar sig att hon, precis som vi, börjat vid Suorva, passerat över bron i Guhkesvágge och sedan fortsatt mot Bielavallda och Skárjá. Men hon har färdats snabbare och inte förbrukat lika många dagar.

Eloise säger att hon tänker vada över Suottásjjåhkå, ett brett vattendrag som är ökänt på grund av alla stenar på botten. Sedan tänker hon följa jokkens norra strand och återvända till sin bil vid Suorva. Jag frågar hastigt om jag får kontakta henne efteråt och ställa några frågor om hur hon upplevde vägvalet. Det får jag så vi utbyter mejladresser. Sedan följer vi henne med blicken medan hon går vidare. Hon hittar ett vadställe vid Nijákjågåsj' svämkägla och försvinner ur sikte. 

– Det går undan för henne, säger jag. Inga problem att ta sig förbi jokkfårorna, det gjorde hon hur lätt som helst.

Anders och jag är inte färdiga med frukosten. Som vanligt tar vi det lugnt och dricker te i lugn och ro. Våra långa morgonsamtal har varit riktiga höjdpunkter, varenda dag. Det är som om fjällnaturen inbjuder till dryftande av livets viktigaste frågor. Så småningom övergår ändå samtalet till dagens planering. Målet är att gå upp genom Nijákvágge, en hög passage som kommer ge oss närkontakt med det 1920 meter höga fjället Niják. Men någon tid att bestiga toppen av denna bjässe har vi inte.

Efter att tält och annat packats ihop ger vi oss av uppströms Nijákjågåsj. Till att börja med går det lätt och på vår vänstra sida passerar vi en fin ravin att blicka ner i.

Efterhand blir dalsidan mer lutande. Det stupar så kraftigt så att vi måste vara mycket noga med hur vi sätter fötterna. Alla stenar sitter inte fast och ett fall med ryggsäcken på kommer att sluta nere i jokken, det inser vi båda två. Sannolikt med sönderslagna kroppsdelar.

Ingen av oss har räknat med en så besvärlig terräng. Några gånger kommenterar vi strapatserna helt kort. Anders ser inte nöjd ut men jag – som vet vad han går för – räknar med att han kommer klara utmaningarna utan problem. Han är dessutom tio år yngre än jag själv så ibland oroar jag mig mer för min egen ork.

Efterhand blir terrängen flackare men fortsatt väldigt stenig. Intrycket av karg och arktisk miljö förstärks. Framför oss ser vi att den bruna, skummande glaciärjokken viker av åt höger. Vi måste alltså korsa den för att komma vidare. Det hade nog varit bättre att gå på dess norra sida, samma vägval som vid en bestigning av Niják. Men det är inget att göra åt nu, så vi fortsätter upp till kröken. Däruppe finns en snöbrygga som täcker ett parti av jokken, men snöfältet ser inte pålitligt ut. Vi väljer istället att ta av oss kängorna och vada. Efter vadet tar jag foton av jokken och snöbryggan.

Sedan lufttorkar vi fötterna och tar på oss kängorna igen. Vi är  nästan helt omgivna av stora kullar av svartgrå stenblock.

– Det här är ingen riktig natur, säger jag halvt på skämt. Bara en stor avskrädesplats för sten.

Anders säger ingenting Han har snabbt fått på sig sina kängor och ger sig av uppför den närmaste skräphögen. Jag skyndar mig att komma efter. När vi närmar oss den högsta passagen vid ungefär 1270 meters höjd sätter jag kurs mot en kant som skymt utsikten för oss in i Sarekmassivet.

– Vi bara måste se efter vad som finns på andra sidan, säger jag.

Vyn in i Sarekmassivet är fascinerande. Nedanför oss ringlar den bruna jokken upp mot glaciären Nijákjiegna som vilar invid Kantbergets tvärbranta fjällsidor. Överallt ligger massor med stenblock, resultatet av hundratals år av frostsprängning och isens transportverksamhet.

Vi passar också på att ta foton av varandra och av utsikten västerut, mot Sierggavágge och in i Badjelánnda. Vi har hittills under dagen stigit ca 400 höjdmeter så överblicken är god.

Jag blickar upp mot toppen av Niják där den översta delen är insvept i moln. Kommer jag någonsin att ge mig ditupp? Vägen kan jag ganska enkelt planera från min plats men kommer jag återvända för att göra det? I ett ögonblick av klarhet inser jag att livet är för kort för att förverkliga ens hälften av det jag skulle vilja.

Efter fotopausen är det dags att fortsätta, vi har inte hunnit ens halvvägs genom dalpassagen. Stenskravlet planar strax ut och blir som omväxling vågrätt. Däruppe ligger en liten sjö med höjdangivelsen 1253.

Sjön ligger skyddad i en dalsänka och närheten till Niják ger en slags tyngd åt den kärva atmosfären. Oerhört lockande som lägerplats, trots att terrängen är hård och ojämn. Som lunchplats skulle platsen duga utmärkt, men vi väljer ändå att fortsätta mot nergången på andra sidan. Spänningen ökar när vi närmar oss kanten framför oss.

Den vy som öppnar sig gör oss inte besvikna. Nedanför, delvis i skugga, ligger sjön Nijákriehppejávrásj. Och framför oss den stora platån Gássaláhko (Gåsslätten). Och ännu längre bort, på andra sidan Stora Lulevatten, sträcker sig massivet Gállaktjåhkkå upp i lufthavet. Alltsammans en hänförande syn.

Vid sjön har vi tänkt pausa och äta lunch. Nervägen dit präglas av ett enormt snöfält som täcker en sluttning som sannolikt är full av stenblock. För oss som går nerför är det definitivt en fördel att gå på snön. Antagligen för dem som kommer från andra hållet också, så länge snön är tillräckligt hård så man inte trampar igenom. Det är den nu. Dessutom brant och isig på sina ställen så vi får noga välja väg.

Snöfältet ligger skyddat åt nordost. Man kan undra om det överhuvudtaget smälter bort på sommaren. Kanske någon som läser detta vet?

Nere vid Nijákriehppejávrásj kan vi nu se Áhkkámassivet som varit skymd bakom Niják hela dagen. Här med Stortoppen:

Efter lunchen fortsätter vi på mycket behaglig ängsmark utmed nordsluttningen av Suottasjtjåhkkå. Nedanför oss rinner den breda Suottasjjåhkå som fyllts på med vatten från många vattendrag. Nijákjågåsj förser med ännu mer vatten, och på fotot nedan kan detta sammanflöde anas efter den första S-kurvan. I bakgrunden sjön Kutjaure.

Suottasjjåhkå brukar vadas före sammanflödet om man vill fortsätta utmed Áhkkás västtoppar (det var där Eloise skulle vada tidigare på dagen). Det gemensamma vattendraget byter namn till Sjnjuvtjudisjåhkå som faktiskt också är vadbar på vissa ställen.

Vi fortsätter vår vandring. Framför oss, i bakgrunden på följande foto, reser sig Sareks Nordtopp och, längst till höger, Stortoppen:

De envisa myggorna är tillbaka, men uppe i Nijákvágge såg vi inte en enda. Det börjar bli kväll och vi kommer allt närmare Suottasjjåhkå som här kallas -jågåsj. Den är vi tvungna att ta oss över. Jokken rinner ut från från glaciären Suottasjjiegna som präglar detta landskap och har skapat rejäla åsar med grus och sten.

Suottasjjågåsj är den kraftigaste jokken i norra delen av Sarekmassivet. Häruppe är den ganska strid och relativt smal  - för tillfället. Vid snösmältningen på försommaren och vid regn kan denna jokk bli ett svårt hinder att forcera. Rentav omöjligt.

Vi navigerar oss fram mellan grusfälten. Det är tydligt att här ibland flyter strida strömmar överallt. Nu är strömfårorna inte många och vi hittar ett ställe som är lite bredare. Kängor och långbyxor åker av och så ger vi oss ut. Det smutsbruna, ogenomskinliga vattnet forsar med kraft men går lyckligtvis inte högre upp än till knäna. Ett ganska tufft vad, men vi kommer över utan problem.

Sedan slår vi upp tälten bara något hundratal meter senare, med en fascinerande vy upp mot glaciären. En stor, svart klippa reser sig upp ur isen - en nunatak som innuiterna säger. Det är mäktigt att ha en glaciär så nära inpå. Dess närvaro kan nästan kännas, inte bara som kyla utan som om den är ett levande väsen. En fin lägerplats i denna stämningsfyllda arktiska miljö.

Nedan två flygfoton, hämtade från Lantmäteriets Min karta. Under de ca 60 år som förflutit mellan bilderna syns hur glaciären har minskat, inte minst i sin nedre del (längst till höger på fotona). På 1960-talet befann sig nunataken långt upp på glaciären, nu är den på väg att friläggas. (Den svarta fläcken långt till höger på det nutida fotot verkar vara skuggan av nunataken.)

Nästa vandringsdag fortsätter vi mot Vuosskelvágge. Vi träffar Eloise igen och det blir ett glatt återseende. Sedan går vi tillsammans i nästan två dagar innan vi skiljs åt före hemresan. Så blir detta ännu en minnesvärd fjällresa.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2023-05-29 21:36   OBD
Det var kul att läsa! Väcker gamla minnen till liv. Jag gick den dalen 2011 i början av augusti (2011-08-06). Jag gick dock i motsatt riktning. Snöfältet från/till Nijákriehppejávrásj fanns då men var inte lika stort. Sedan gick jag på norra sidan av Nijákjågåsj. Jag har läst om någon som slagit upp tältet vid Nijákriehppejávrásj, eller var det vid 1253 (1244 på min gamla karta)? Kanske det var Per Lindh?Dalen är bitvis stenig men jag minns den som trevlig och inte alltför svårvandrad.
 
Svar 2023-05-30 18:23   fowwe
Det gläder mig att få bidra till de gamla minnena. Och roligt att någon verkligen använt den lilla sjön längst upp att tälta vid. Även på mina kartor, utom de nyaste står höjden 1244 för den.
 
2023-05-29 23:23   OBD
Jo, det var Per Lindh. Han var där 18 augusti 2006. Tältade vid den lilla sjön 1244 (1253). Det fanns några plana ytor men det var väldigt fuktigt.
 
2023-05-30 08:46   undvall
Hejsan, trevlig läsning som sätter igång många minnen. Passerade genom genvägen i September 2010 och min uppfattning av det stora snöfältet ni passerade, är att det är en dödis, dvs en glaciär som är så liten att den inte rör på sig.
Den var nämligen till 80% helt snöfri is när vi passerade den och såg ut som vilken liten glaciär som helst. Jag skulle av den anledningen vilja påstå att "snöfläcken" aldrig försvinner.
/ Stefan
 
Svar 2023-05-30 18:37   fowwe
I Grundsten läser jag att det en gång legat en glaciär där och skapat nischen, vilket ju är den naturliga tanken. Din förmodan att det är en "dödis" verkar rimlig tycker jag. På LM:s foto från 1960 är fläcken rejält mycket större än på det nutida fotot, men det är å andra sidan nästan alla andra snö-/isfält också.
 
2023-05-31 16:58   hansnydahl
Jag säger som Bertil - "Det var kul att läsa". Det var 30 år sedan jag vandrade förbi Niak, men mitt vägval då var i stort sett detsamma som det Eloise vandrade. På vägen mot Suorva valde jag dock att vandra över östra delen av Gássaláhko vilket var som att ta sig igenom en labyrint då landskapet var platt med gott om sjöar och stora stenblock.
 
Svar 2023-06-01 15:54   fowwe
Roligt att skriverierna har väckt upp minnen hos så många "gubbar" här. :-)
Gássaláhko ser verkligen ut som en labyrint på håll och tydligen är det precis vad den är. Mellan massivet Áhkká och Suorva tycks det vara väldigt gott om sten i alla storlekar.
 
2023-06-13 20:39   Thomas Lummi
Intressant! Tack för detta!
 
2023-06-16 13:39   Tuula K
Intressant att läsa, har bara färdats där vintertid och då är förutsättningarna helt annorlunda. Det inspirerar till att gå på vandring att läsa berättelser som denna. Tack.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.

En natur- och kulturvandring i östra Lund

På höstar och vintrar drömmer sig mina tankar ofta norrut, till fjällvärlden. Men det är i söder jag bor och det är här jag söker mig ut i naturen. Ibland ett par mil eller mer för att komma till något avskilt ställe. I skogen eller vid någon sjö.

De senaste åren har det även blivit stadsnära utflykter. Tillsammans med några likasinnade har det uppstått en informell intressegrupp – Vandrarna i Linero. Förutom att vandra har vi också målsättningen att dela med oss av det vi upptäcker om naturen, bebyggelsen och den historiska kulturen i östra Lund. Vi gör det genom att beskriva enkla vandringsleder.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.