Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

I Sareks utkanter 1 (22 - 24 juni)

För några dagar sedan kom jag hem från min fjällresa i Kvikkjokksfjällen. Jag har haft en härlig tid och under 9 dygn vandrat på egen hand, utan sällskap av någon av mina vänner. I några tidigare inlägg i bloggen berättade jag före resan något om min planering. För att sammanfatta hade jag följande huvudsakliga målsättningar:

1. Gå genom Kamajokks naturreservat och genom den avverkningshotade urskogen i Änok norr om Kvikkjokk. Samt i någon mån fotodokumentera denna skog.

2. Fortsätta på den östra sidan av Njoatsosvágge och undersöka om detta är en användbar väg för att ansluta till stigen som kommer från Sähkok och Pårek. Inspektion av vadställen över alla de jokkar som är tillflöden till Njoatsosjåhkå från öster ingår givetvis.

3. Om möjligt ta mig över Njoatsosjåhkå, gå söderut på den västra sidan ner till Tjuoldavágge och följa Tjuoldavágge österut. Fortsätta norrut till Njoatsosvágges översta (västra) del.

4. Utföra en fågelinventering för Lunds Universitet i Njoatsosvágges översta del.

5. Gå den så kallade Präststigen tillbaka till Kvikkjokk (en del av denna sammanfaller med Linnés väg).

Detta var alltså mina planer. Till mitt förfogande hade jag 10 dygn. Om planen kunde genomföras räknade jag inte med att träffa på någon enda människa under dessa dagar. Jag ska inte i förväg avslöja hur resan avlöpte utan berätta vad som hände i tur och ordning.

Dag 1 (lördagen 22 juni)

Bussen till Kvikkjokk anlände kl 16:40. Det regnade. Visserligen inte floder men så mycket att jag skyndade mig in på fjällstationen. Där träffade jag ett par goda vänner som bor i Kvikkjokk samt Andreas, en ung man från Schweiz som är ute på ett årslångt trekkingäventyr i Europa och världen.

Regnet fortsatte stadigt utanför och jag lockades att äta god kvällsmat på stationen. De två vanligaste samtalsämnena var dels hur mycket det regnade, dels hur mycket mygg det var för tillfället. Jag som varken sett några mygg vid järnvägen i Murjek, busstationen i Jokkmokk eller hotellet vid ÅrreNjarka sa att alla mygg jag hittills upplevt var här, inne på fjällstationen. Jag påstod djärvt att de antagligen var särskilt infångade för att visa upp för turister. (Dessa och liknande uttalanden skulle jag grundligt få äta upp de närmaste dagarna.)

Efter kvällsmaten packade jag mina grejer och gav mig iväg. Regnet fortsatte i form av ett fint duggregn.

Foto: Vägen norrut från fjällstationen delar sig. Kungsleden fortsätter till höger. Själv skulle jag ta den vänstra stigen (dvs "rakt fram") som går nära östra gränsen av Kamajokks NR.

Trots regnet var kvällen fin. Trastar och bergfinkar sjöng. En och annan mygga surrade. Och mörkt skulle det inte bli vid den här tiden på sommaren.

Foto: Ett stycke norrländsk barrskog. I bakgrunden långt bort skymtar Vállevárre. De svarta lavar som hänger i grenarna ger ett uråldrigt och trolskt utseende. Dessa lavar tror jag inte man kan inte se i de södra delarna av Sverige (kanske någon som läser detta vet).

Efter ca 4 kilometer nådde jag bäcken Njáhkájåhkå. Den var kraftigt översvämmad vid vägen och forsade fram med ett livligt brusande. Jag hade fått veta i Kvikkjokk att det fanns en bro något hundratal meter uppströms och jag kontrollerade för säkerhets skull att det stämde.

Foto: Njáhkájåhkå korsar vägen (i bakgrunden). Här finns en gräsplätt som är mycket lämplig att sätta upp ett tält på (syns ej på fotot)  Jag utsåg detta till min första lägerplats.

När jag såg hur mycket vatten det var i Njáhkájåhkå började jag bekymra mig en smula över nästa vattenhinder, nämligen Standárjåhkå. Den hade man varnat mig för på fjällstationen och sagt att den kunde vara svår (eller rentav omöjlig) att komma över under rådande väder.

Nästa sak som upptog mina tankar var MYGGEN. Det var ruskigt mycket av dem här i skogen. Flaskan med Djungelolja plockades fram. Och sedan fick det bli en enkel kopp te ute i det fria, iklädd regnställ.

Väl inne i tältet gällde det att komma ihåg sina rutiner och minnas var alla grejer var nedpackade. Och så gällde det att döda alla mygg som följt med. Det tog minst 15 minuter, och därefter var hela innertältets golv bestrött med lik. Med mitt förhärdade samvete sov jag relativt gott den natten.

Dagsetappens längd: ca 4 km.

Foto: Efter att Njáhkájåhkå passerat vägen rann den ut i sankmarkerna och videsnåren. Det blev en hel sjö av den.

Dag 2 (söndagen 23 juni)

Regnandet fortsatte nästa morgon så tältet fick packas ihop vått. Myggen var alerta, som väntat. Jag gick över den lilla bron och fortsatte in på traktorvägen, mot en liten båtplats som skulle finnas någon kilometer längre bort. Jag mötte en familj som kom från den båtplatsen. De hade firat midsommar i en fritidsstuga och var på väg till Kvikkjokk.

Foto av Kamajokk (Gamájåhkå). För tillfället mycket hög vattennivå.

Jag passerade båtplatsen och kom fram till några sommarstugor. Därefter var det snårigt och sumpigt att gå nere i det flacka området närmast jokkstranden så jag gick i skogskanten där barrskogen och blockterrängen började. Passerade några fritidsstugor och kom fram till sjön Änojávrre. Men ännu hade jag en bit kvar tills jag nådde det avverkningshotade området med tallurskog.

Vad gäller vädret var det mest uppehåll, men ibland kom duggregn eller rejäla regnskurar. Myggen surrade hela tiden. Jag täckte kroppen med kläder och använde myggmedlet för att hålla dem borta.

I avverkningsdelen

Jag kom sedan in i den del som är avverkningsplanerad. Detta område är markerat med röd färg på nedanstående bild (området öster om Kamajokk). Bilden är hämtad ur ett dokument från Naturskyddsföreningen.

Foto ovan: En av de mindre sjöarna i Änok, med den flacka platån Vállevárre synlig långt i bakgrunden. Bergen ännu längre bort är Tarrekaise. Barrträden runt denna lilla sjö är avverkningshotade.

Foto: En del träd är ganska ovanliga. Ska detta träd sluta som pappersmassa?

Foto: I en urskog tillåts varje träd följa hela sitt kretslopp. Första fasen är att trädet är levande och stående. När det sedan dör kan det förbli stående i många år (men vissa träd faller naturligtvis redan innan det har dött). Till slut faller trädet och kallas då "låga". Själva förmultningsprocessen när trädet fallit kan ta hundratals år och under tiden utvecklas ett speciellt växt- och djurliv. Med tanke på att en levande tall kan bli åtskilliga hundra år gammal rör sig hela kretsloppet för många tallar om över tusen år. (Jag har försökt finna mer exakta uppgifter om tallens kretslopp, men det har visat sig vara svårt och jag har tänkt att återkomma till detta i framtiden.)

Foto: Får denna magnifika döda tall stå kvar om maskinerna fäller de friska träden runt omkring?

Fågelobservationer i vattenlandet

I en av småsjöarna mellan jokken och skogen simmade viggar, sjöorrar och en svarthakedopping. Doppingen var väldigt rolig att få se, den är sällsynt i Norrbottens lappmark och har lägsta graden av rödlistning. Jag har läst att den ska finnas i Kvikkjokkstrakten men aldrig tidigare fått se den där. En trana lyfte när jag passerade, tidigare hade jag hört en trana ropa utifrån myrlandet. I skogen sjöng en och annan rödstjärt och förvånansvärt många svartvita flugsnappare. En tornfalk jagade en stund över trädtopparna.

Vandringen var långsam, varm och svettig, men på grund av myggen kunde jag inte ta av mig. På överkroppen hade jag min regnställsjacka och på benen mina slitna G-1000-byxor. Bägge plaggen stod emot myggen utan problem. Jag stannade ganska ofta och svalkade mig medan jag viftade bort myggen med jackan.

Foto från sjön Stuor Tsågak i norra delen av Änok. Här är det inte planerat avverkning. Den skogklädda knallen till höger i bild är Tjoares. Den platta kullen till vänster är Ruotevare (Ruovddevárre). Berget allra längst i fjärran är Tsahtsa och till vänster om det, närmare i bild, syns ett par toppar i Tjuollda.

Bland stock och sten

Efter Stuor Tsågak kom jag upp i skogen igen. Som så ofta var terrängen ner mot Kamajokk vattenbemängd och mycket svårframkomlig. Det blev blockterrängen i skogen istället. Ansträngande att gå i, men man kom i varje fall framåt.

Snart hörde jag bruset av Standárjåhkå nerifrån en ravin. Jag gick ner och tog en titt på den. Den var smalare än jag väntat mig, men mycket strid. Verkade ganska djup. Sannerligen ingen enkel match så som det var för tillfället. Jag beslöt att slå läger och hoppas på att vattnet skulle sjunka till morgonen.

Foto på min tältplats nära jokkravinen. Det var sten och block överallt så det kändes som ett mirakel att jag kunde finna denna plats.

Dagsetappens längd: ca 5,5 km

Dag 3 (måndagen 24 juni)

Under natten föll en del regn och på morgonen var tältet vått. Men värmen från solen drev ut mig. Myggen var förstås i bästa form, och frågan var hur jag skulle klä (av) mig inför det stundande vadet. Lösningen blev att jag redan från början tog ut sulorna ur mina ofodrade Lundhagskängor och stoppade ner mina bara fötter i dem (så gör jag vid djupa vad). Därefter drog jag på regnställsbyxorna utanpå mina bara ben. Nu var jag redo för både vad och mygg.

Foto: Denna del av skogen ligger precis utanför min tältplats vid Standárjåhkå och är inte avverkningsplanerad. Detta originella döda träd ska alltså få stå kvar så länge det kan.

Tält, kamera och övriga prylar packades ner i ryggsäcken och så tog jag mig nedför den blockiga terrängen till Standárjåhkå. Vattennivån hade - precis som jag hoppats - sjunkit med minst en decimeter, kanske två. Nu skulle det gå att ta sig över.

En förskräcklig upptäckt

Strömmen var stark och vattnet gick upp till knäna men jag vadade utan missöde och kände mig nöjd med att ha genomfört proceduren enligt skolboken. Men frågan var om det kunde finnas någon mer jokkfåra som behövde korsas längre fram? För att inte riskera en omklädning i onödan gick jag framåt för att se efter.

De var då jag hörde det. DÅNET. Och när jag gått en bit till så såg jag den. Fåran. Den RIKTIGA fåran. Det vatten jag nyss hade vadat var nämligen bara ett mindre biflöde, från en delning en bit uppströms. Och den fåra som nu låg framför mig var säkert dubbelt så djup, tre gånger så bred och fem gånger så kraftig. Jag insåg direkt att ett vad här var lönlöst. Det var galenskap. Jag skulle inte ens kunna hålla mig på benen. Bara att gå ner i vattnet i strandkanten kunde vara farligt, för det gick inte att se hur djupt det var.

Det kändes som jag stod inför ett övermäktigt hinder. Jag tittade uppströms, men marken lutar konstant upp till Pårekslätten och jokken störtade fram som ett vrålande monster genom skogen. Några vadställen där fanns inte att hoppas på. Och nedströms visste jag att jokken flyter ut i vide- och myrlandet och bildar en bred och djup kanal. Nu var den dessutom (som allt annat) översvämmad. Att försöka ta mig över simmande där nere hade jag absolut inte tänkt göra, strömmen var alldeles för stark för några sådana experiment.

Om det inte gick att ta sig över fanns ingen annan möjlighet än att återvända till Kvikkjokk. För jag kunde ju inte tänka mig att vänta under obestämd tid på lägre vattennivåer medan myggorna gjorde allt för att sticka sönder mig. Jag måste säga att det kändes tungt. Även om jag säkert skulle kunna komma på något som var meningsfullt så var det ju Änok och östra sidan av Njoatsosvágge som jag ställt in mig på.

Fanns det verkligen inget sätt att komma över den usla jokken? (Fortsättning följer...)

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-07-08 07:55   Smaila
Trevlig och spännande berättelse.
Ser fram emot fortsättningen.
Ovanlig och intressant färdväg.

Christer
 
2013-07-08 09:30   brigas
Ja myggen är fortfarande ett gissel här.Har aldrig upplevt en så myggplåga under alla år här(och de är över 40!).Vattenståndet har varit konstant högt.
När vi färdats denna väg har det varit torr fin sommar och inge svårt att passera vattendrag. Går det alls att njuta av färden under de förhållanden du haft?
 
2013-07-08 10:08   OBD
Som vanligt bra skrivet och med illustrativa bilder.
Instämmer i Britts fråga: Går det alls att njuta av färden under de förhållanden du haft? Ja, kanske det trotts allt går. Du säger ju att du "haft en härlig tid under 9 dygn".
Ser fram mot att läsa fortsättningen som kanske avslöjar litet annorlunda förhållanden.
 
2013-07-08 10:53   fowwe
Mja, det här med njutning funderade jag på dessa dagar. Man kan väl uttrycka det så att området är vackert och intressant. Och därmed en fin upplevelse. Men visst längtade jag upp på kalfjället när myggen inte lämnade en sekunds ro. Tjuollda-dalen med sin täta björkskog lockade inte längre. Men det var en bit kvar till höjderna. Och faktiskt, med rätt mental inställning går det att reda ut även mygg. Så länge myggoljan inte tar slut. Det skulle också visa sig bli en kritisk detalj...
 
2013-07-08 18:22   Anders_sthlm
Det som slår mig här först är att bilderna dina är så vackra, och att dom följer det du skriver om. Dom har verkligen lyckats fånga det där violetta, lite mörka ljuset av skog och intilliggande berg.
Mygg!!, he, he??.. Ja, man behöver ju bara ta fram en flaska ‘Djungelolja’ och så kan man ju följa med i det du skriver.
Men, Hans, jag har verkligen väntat så på den här berättelsen ifrån dig.. Det är verkligen sann sommarläsning att följa i dina spår.
Jag njuter i fulla drag av att läsa.
Det är fantastiskt att du ger den här trolska gammelskogen en berättelse..
 
Svar 2013-07-09 10:55   fowwe
Att vara röst åt en gammelskog som den här känns både nödvändigt och på något sätt högtidligt. Jämfört med skogens ålder är vi människor nästan lika tillfälliga som dagsländor. Ändå kan vi under några få år tillfoga den irreparabla skador och ta ifrån den dess själ. Jag vandrade genom den under bara några dagar, ögonblick som flyktigt passerade. Egentligen är det här en del av ett stort skogsområde som jag skulle vilja tillbringa många dagar och tillfällen i. Komma skogen "inpå livet". Se träden i alla stadier av dess tillvaro. Se djurlivet ordentligt. Lära mig mer om växterna som lever tillsammans med de gamle.

Kul att du vill följa med på min enkla färd. Roligt att bilderna fungerar. Men dessvärre kan jag nog inte ta åt mig så mycket av äran för bildkvalitén. Jag har köpt min första digitala systemkamera och det är den som står för kompetensen. Men jag ska lära mig mer ;-).
 
2013-07-09 10:14   dHANScan
Intressant slutning på 1. del av din vandring. Utom förhållande för den gamla skog i Änok tyckar jag det skall bli spännande vilka alternativ det finns som väg från Kvikkjokk vidare mot Pårek, men även hur man tar sig över Standárjåhkå¨- den tycks ju vara det största besvär vidare på östra sidan av Njoatsosjåhkå.
För mig blir det tyvärr inte i 2013
 
Svar 2013-07-09 11:07   fowwe
Ja, det finns gott om "forskningsprojekt", en alternativ väg upp till Pårek väntar jag ivrigt på att få veta mer om. Men själv har jag det inte på min lista, hoppas du får tillfälle någon gång ;-). Standárjåhkå var ju ett problem nu, men så var också vattnet högt. Det var både regn och kraftig glaciäravsmältning. Klart är att man ska välja sitt tillfälle om man vill över den. När det gäller det berättartekniska har jag (tyvärr?) hemfallit åt det beprövade greppet med "cliffhanger". Men jag kan lova att det var precis så det kändes när jag stod där. Utan att veta om jag skulle få vara med om en succé eller ett misslyckande. Tråkigt förresten att du inte kan ge dit upp i fjälltrakterna i år. Hans, det känns på något sätt som du verkligen hör hemma där och inte bara i Danmark.
 
2013-07-09 14:00   Bandersson
Spännande minst sagt! Kan du ange mer exakt var du befann dig vid Standárjåhkå? Med koordinater av något slag? Jag har märkt ut en plats på Google Earth - "FowwesVad" med koordinaterna 67° 1'42.89"N 17°40'39.36"O. Var det där?
 
Svar 2013-07-09 15:53   fowwe
Ja, Björn, du är helt rätt. På metern, nästan. Jag ska se till att få en bit av kartan med i nästa inlägg (som nog dröjer pga en liten resa jag snart ska göra). Där ska jag visa hur jag gick vid Standárjåhkå.
 
2013-07-16 16:52   Anders_sthlm
Hej igen..
Uppenbarligen finns det ju folk som går fel, som detta bifogade exempel med två tyska pojkar som inte ser ledmarkeringarna upp till Pårek utan följer Kamajokk tills det blir, ja omöjligt.. och klokt nog vänder..
Myggplågan kanske känns igen..?
Nu vet jag ju inte hur mycket tyska du kan...Men länken är en charmig motsvarighet till svenska ‘Utsidan’.
Nåväl, läser man vidare, fick ju i alla fall dessa två en fin vandring genom Vouskelvagge, och tillbaks runt.
Som sagt, Sarekälskarna finns överallt.

http://www.outdoorseiten.net/forum/showthread.php/66089-SE-Sarek-und-Stora-Sjöfallet-Juli-2012-Dran-drauf-und-drüber!
 
Svar 2013-07-16 21:17   fowwe
Det här var ju en intressant berättelse, tack så mycket för den! Bertil D förutspådde att jag inte skulle få så många efterföljare, men se, här är de ju redan! Det ser ut som det tog stopp vid Stándarjokken, det kan ju inte vara något annat vatten som är så stort. De bör ha hamnat längre nedströms än jag, tycker terrängen verkar synnerligen bekant. Kan förstå att de inte kom över på det stället.

Men de verkade uppskatta urskogen och gott humör hade de mitt bland alla mygg. Men det där med att se en fjällräv nära Kvikkjokk undrar jag om de gjorde, så sällsynta som de är. Vanliga rävar kan se fjällrävslika ut om man inte har så stor erfarenhet.
 
2013-07-17 17:34   Anders_sthlm
Det kanske var en Skvader..även dom är ju sällsynta.
Men vad heter det.. ‘wovon man nicht reden kann, darüber muss man schweigen’
 
2013-07-22 23:17   Lars_Hedegaard
Tak for en som sædvanlig meget velskrevet og spændende artikel, med flotte billeder.
Jeg husker tydeligt 2010 hvor jeg gik fra Aktse til 'CykelStigen' gennem fjeldskoven. Der var også mange, mange myg. Hvergang vi gjorde holdt, så var overalt på os. Jeg har et billede af mine bukser hvor der ikke noget sted er mere end 2-3 cm mellem hver myg :-) - vi havde heldigvis både net og myggeolie.

Med venlig hilsen
Lars Hedegaard Larsen
 
2016-07-15 13:47   Jeremiah Johnson
"De var då jag hörde det. DÅNET. Och när jag gått en bit till så såg jag den. Fåran. Den RIKTIGA fåran. Det vatten jag nyss hade vadat var nämligen bara ett mindre biflöde, från en delning en bit uppströms. Och den fåra som nu låg framför mig var säkert dubbelt så djup, tre gånger så bred och fem gånger så kraftig."

-------------

Spännande. Det skulle vara kul att få se detta monster på foto eller film :)
 
Svar 2016-07-16 11:33   fowwe
Tack för kommentaren! Kul att du har hittat hit och läser om mina irrfärder. ;) Jo, nog var det spännande alltid. Just i det ögonblicket var det också en besvikelse. Den där jokken är inte alltid lika stor, men just då så var den det. Men det redde ju ut sig.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.