Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Vintertur genom Sarek (dag 2-3)

Färden fortsatte mot sjö 642 och därefter sjön Liehtjitjávrre. Hela tiden hade vi berget Sluggá framför oss med sin jämna konform. Ett berg man inte tar fel på! Snön var, till skillnad mot gårdagen, kall och med bra bärighet.

Terrängen genom björkskogen till sjö 642 var arbetsam. Mycket blockterräng och flera raviner att undvika. Det är lätt att man i onödan tar sig upp på små kullar, bara för att upptäcka att man måste ner på andra sidan. Att gå runt kullarna är oftast bättre. Men inte alltid möjligt.

Efter den lilla sjön kom vi upp på kalfjället. Här var snön hårdare packad på grund av blåsten. Vi stötte på andra spår, från skidåkare med pulka. Även denna dag var det jag som drog pulkan, och jag konstaterade belåtet att de förbättringar jag gjort med fastsättningen av draget i pulkan fungerade. Pulkan var följsam i nedförsbackarna och gav sig inte ut på egna äventyr som den gjort förra året.

Foto: Utsikt bakåt mot berget Sluggá som är lätt att känna igen på sin typiska konform.

Temperaturen höll sig nära 0° C under dagen, ibland strax över, ibland strax under. När vi kom fram till vår lägerplats vid halvsjutiden steg temperaturen och det kom snö. Här skrämde vi upp en flock blandade ripor. Dessutom såg vi en liten flock tidiga snösparvar. Jag blir alltid glad till sinnes när jag stöter på dem. En favoritfågel som underhållit mig många gånger i fjällen.

Mot Pielaslätten i omväxlande väder

Under en vintertur i tält är det många rutiner som ska genomföras på nästan exakt samma sätt varje dag. Efter frukost i tältet, hygieniska sysselsättningar samt ihoppackning hade klockan hunnit bli 11 på förmiddagen. Vi skidade över Liehtjitjávrre. Vinden från Guhkesvágge bet i skinnet trots att det inte var kallare än någon minusgrad. En annan pulkdragare korsade vår väg mitt ute på sjön, på väg upp i Guhkesvágge med sig själv som enda sällskap. Vi möttes på nära håll men bytte inte ett enda ord.

Ovan: Jag drar pulkan och är i färd med att bege mig ut på Liehtjitjávrre. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Mitt ute på Liehtjitjávrre. I mitten (nära) syns Vuojnesvárásj och bakom till höger sluttningen på Vuojnestjåhkkå. Längst bort i mitten Sarvatjåhkkå.

Foto: Renvaktarstugan i södra änden av Liehtjitjávrre.


Foto: Skidfärden över sjön är slut och vi närmar oss stranden vid Vuojnesskájdde.

De tre kilometrarna över sjön gick fort. Isen hade en jämn skare och nysnölagret var tunt. När vi kommit över och åkte in i Vuojnesluobbala korsade vi ett rävspår. Räven själv låg på ett stenblock i närheten och verkade helt orädd för oss.

Foto: Anders fotograferar räven. Den vänder nonchalant ryggen mot honom och ser helt obekymrad ut. Kanske är den smart nog att inse att vi är utan bössa? Räven gav sig så småningom av och vi såg dess spår på Pielaslätten nästa dag.


Foto: Räven så som den framträdde i Anders kamera. Här har den koll med åtminstone ett öga!

Stranden utmed Vuojnesluobbala är jämn och fin att åka på. Vi såg återigen spåren efter fransyskornas pulkor. De hade tältat en halv kilometer från oss och vara tydligen morgontidiga. Men därefter såg vi dem inte någon mer gång.

Vädret pendlade kring nollan och växlade. Stundom molnigt och kall vind, stundom helt lugnt och soldis. Mössa och handskar åkte av och på hela tiden. De plagg jag använder mest är av den supertunna sorten som ventilerar bra och skyddar huden mot blåst. Märkligt nog har detta blivit mina mest använda vinterplagg. När jag är i rörelse, vill säga. Vid pauser och lägerbestyr måste åtminstone handskarna kompletteras med skal för att inte händerna ska bli iskalla av snön. Som turskidåkare klarar man sig många gånger med förvånansvärt tunna kläder. Det här med att bylta på sig tjocka lager med otympliga klädesplagg är mest för skoteråkare och pimpelfiskare. (Naturligtvis är det viktigt att även skidåkaren har varma plagg i sin packning - det finns ju tillfällen när kylan eller blåsten slår till på allvar.)


Foto: Framför oss i färdriktningen reser sig Sarvatjåhkkå. Och framför Sarvatjåhkkå syns den lilla bergknallen Bierikbákte till vänster i bild. Där bestämmer vi oss för en stunds godispaus. (Rättelse: Bergknallen är Bierikvárásj.)

Plötsligt tog skidföret slut och snön klibbade ihop under skidorna.Det blev närmast komiskt när snön bara växte och växte. Vi gick liksom på styltor som bara blev allt högre. Yngve Ryd kallar detta skidföre för duber. Då är det precis som vi upplevde: snön fastnar inte bara på skidorna utan också på sig själv. När samerna fick sådant före under renflyttningen stannade man genast.

Vi gav upp klampet, satte oss på pulkan och började koka vatten till lunchsoppa. Med en bön inom oss att 1) Den närmaste trekvarten skulle vara solig och varm och 2) Därefter skulle det slå om till blåsigt och kallt.

Efter 5 minuter blev vi bönhörda med 2). Lunchen blev således kylslagen, men skidåkningen kunde fortsätta med gott glid. Åtminstone en stund.

Hård vind på Bierikjávrre

Vi närmade oss sjön Bierikjávrre. Utloppet från sjön var isfritt vissa bitar, liksom det varit på något ställe tidigare, vid Vuojnesluobbala. Själv överfarten över Bierikjávrre var magisk, enligt Anders. Moln och soldis växlade. Det var inte vykortsvackert utan snarare mystiskt när fjälltoppar och sluttningar vissa ögonblick syntes och sedan var försvunna.

Foto: Öppningen upp i Basstavágge är synlig bara vissa stunder. Moln och soldis växlar. Landskapet är mycket ljust men solen syns inte tydligt. En känsla av overklighet griper oss när vi skidar framåt i motvinden över sjön.

Det finns också ett skidföre som liknar duber och som kallas galmma duber. Det handlar om snö som är på väg att bli varm och som inte fastnar så länge man är i rörelse. Men stannar man klibbar det ihop med skidorna. Vi hade sådant före under en del av färden över Bierikjávrre.

Foto: Anders har klibbföre, galmma duber. Inte så farligt denna gång, det släppte efter en kort stund. Vi blev förvånade flera gånger hur snabbt snön reagerade på temperaturskiftningar.

Vi hade motvind över sjön och den ökade. Det började också falla snö. Vid Sarvalåpptå liksom rundar man ett hörn av berget och kommer ut på den vida Pielaslätten. Vid detta hörn minskade motvinden, vilken den ofta gör när man lämnar en "tratt" i landskapet som koncentrerar vindstyrkan. Sjön fungerade just som en sådan tratt, mellan Sarvatjåhkkå och Bierikbákte.

Vi passerade Pielastugan och började leta efter en sänka i marken där vi kunde få ner tältet skyddat från den värsta vinden. Men någon sänka gick inte att uppbringa. Vi slog därför läger mitt på den jämna slätten, i närheten av kullen Bielavárásj. Vi vände tältet så att vinden skulle gå mot absiden, men redan efter någon timme hade den vänt 180 grader och tog direkt mot fotändan istället! Men det fick vara som det var. Vi skottade snö på tältets nederkanter för att hålla det fritt från inblåsande finsnö.

Kvällen blev den dittills kallaste, -5° C. Jag sov i min sommarsovsäck men frös en del, så nätterna därefter plockade jag fram sovsäck nr 2 och sov i dubbla sovsäckar.

Denna dag hade vi gjort en förflyttning på 13-14 km och därmed hade vi kommit precis så långt under våra tre första dagar som vi hoppats. Nästa dag var det dags för vårt stora beslut, nämligen om vi skulle ge oss djupare in i Sarek och sikta på Kvikkjokk. Om vi valde att göra detta beslut skulle det därefter bli svårt att hinna vända om något gick snett eller om vädret blev för dåligt. Så nu stod fortsättningen av Sarekäventyret på spel.

Vi gick och lade oss och undrade hur vädret skulle se ut följande morgon. Vad vi exakt tänkte i den stunden minns jag inte, men jag minns i varje fall att vi inte var beredda på den syn som skulle möta oss nästa dag när vi tittade ut ur tältet.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-04-13 07:17   Håkan Friberg
Exakt samma underbara ljus upplevde jag förra påsken i ungefär samma trakt. Ena stunden såg man fjällen i väster och i nästa minut i öster. Vackert men nästan omöjligt att fånga på bild.
Nästa morgon... Dimma? Snöglopp? Strålande sol? En järv?
 
2012-04-13 08:50   brigas
Vad har ni under skidorna när det klabbar på glidytorna?Såvida det inte fryst vatten först brukar det inte fastna klabbsnö där heller.
Kul med en räv som är så oskygg,den har nog sluppit kontakt med ondsint folk
 
Svar 2012-04-13 23:14   fowwe
Britt, du kommunicerar nu med en som inte vallat skidor på över 30 år! Skidorna lär vara vallningsbara, men då måste hudarna först bort. Vi hoppades att vi skulle klara oss utan denna procedur. Och det gjorde vi - nästan. Och det fastnar framför allt på hudarna, plasten på skidornas undersida är väldigt glatt. När det var som värst på sjön satte det sig även på plasten och frös fast.
Jag hade faktiskt lite valla (röd) med. Men bäst-före-datum gick väl ut för 30 år sedan.
 
2012-04-13 12:54   OBD
Fina bilder som på ett bra sätt kompletterar din text. Kul med litet samiska ord för olika före, duber och galmma duber.
Väntar med spänning på "nästa morgon".
 
2012-04-13 15:25   Wolf25
Väntar på fortsättningen...
 
2012-04-13 19:39   Thomas Traneving
Låter helt underbart! Men vad är det som väntar er???? /H
 
2012-04-13 21:28   BrittMarie
En till som väntar på "nästa morgon"...
 
2012-04-13 23:17   fowwe
Tack för alla kommentarer! Inspirerar mig till att mejsla ut intrycken av den där nästa dagen. Ska se om min kompanjon kan ge mig lite foton.
 
2012-04-15 19:58   äventyrssugen
Kul bild med räven och Anders. Även jag ser fram mot nästa dags äventyr.
 
2018-01-10 14:48   Entertainer
Tack för en fin berättelse. Fortfarande lika intressant att läsa!
Men den lilla bergknallen till vänster i bild åtta uppifrån är väl inte Bierikbákte utan istället Bierikvárásj?
 
Svar 2018-01-16 17:40   fowwe
Tak för ditt påpekande! Naturligtvis har du helt rätt. Jag har nu tillfogat en rättelse.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.