Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Att uppfinna ett kikarstativ - eller berättelsen om hur man sparar in 750 gram i sin packning

Inför nästan varje fjällvandring har jag något praktiskt problem som behöver lösas - i mån av tid och inspiration. En sak jag läge har irriterat mig på är den olösta frågan om stativ till min lilla tubkikare.

Tubkikaren i sig är ett tekniskt underverk, en Nikon ED50 som väger 700 gram och som i optisk kvalité inte kommer långt efter de dyraste stora kikarna på marknaden. Denna tub vill jag gärna ha med mig på färden.

Men en tubkikare med 27 gångers förstoring håller man inte för hand. Det behövs ett stativ. För flera år sedan fick jag tag på ett litet stativ som kan dras ut till ca 50 cm höjd och som duger bra när man sitter på en sten och spanar. Men det tar plats i ryggsäcken och det väger 750 gram. Det är för mycket.

Ett tag funderade jag på att köpa ett enbensstativ som jag samtidigt kunde ha som vandrarstav. Men den lösningen tyckte jag var för dyr och för tung. Dessutom gillar jag mina två lätta gåstavar.

Nästa idé var att använda just gåstavarna och på något sätt fästa en skruv eller hållare i handtaget där kikaren kunde fästas. Men hur jag än grunnade så hittade jag ingen vettig lösning.

Så kom jag på det: jag vänder på staven och använder spetsen! Sagt och gjort. In i förrådet och leta delar. Det tog en stund och jag trevade mig fram på olika spår. När jag fann en gammal plastflaska för K-sprit insåg jag att jag hade funnit lösningen. Flaskan hade en ovanligt lång hals, och den kunde jag använda mig av.

Fotot ovan visar delarna. Först den avsågade flashalsen och flaskans skruvlock som jag borrade ett hål i. Med en skruv genom hålet kunde jag fästa locket undertill på kikaren. Därefter skruvade jag fast flaskhalsen i locket, som nästa foto visar.

Sedan var det själva staven. På spetsen trädde jag på en gummifot som man har för att gå på asfalt. Före gummifoten hade jag satt jag in en specialskuren, stabiliserande cellplastbit som passade i flaskhalsen.

Så här ser det ut när man har monterat kikaren. Stabilt och bra! Det lilla stativet som jag har använt tidigare står bredvid till vänster. Det får troligen inte följa med någon mer gång.

Konstruktionen (exklusive stav, den har jag ju ändå med mig) väger i princip ingenting så jag har på detta sätt sparat nästan 750 gram och en del plats.

Under sommarens vandring hann jag bara testa uppfinningen någon enstaka gång, sittande på en sten. Fungerade mycket bra. Eftersom staven kan dras ut är det också möjligt att stå upp och använda kikaren.

Enda nackdelen var när vi upptäckte fjällugglan. Då fick jag så bråttom att den lilla skruven ramlade ner i gräset och försvann. Nästa gång tar jag med en reservskruv så är det problemet löst.

Nu var väl detta en uppfinning som väl kanske ingen annan än jag själv har nytta av. Men lärdomen är väl att även svåra problem kan lösas, bara man får den där rätta förlösande idén!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-08-16 08:55   Thomas Traneving
Smart lösning!
/H
 
2011-08-16 11:43   aizing
Smart ! Man lär så länge man lever.
 
2011-08-16 11:53   fowwe
Eller som en lärare sa: Man lär så länge har har elever! Fast denna gång har jag kommit på det själv och inte mina elever!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.