Inför nästan varje fjällvandring har jag något praktiskt problem som behöver lösas - i mån av tid och inspiration. En sak jag läge har irriterat mig på är den olösta frågan om stativ till min lilla tubkikare.

Tubkikaren i sig är ett tekniskt underverk, en Nikon ED50 som väger 700 gram och som i optisk kvalité inte kommer långt efter de dyraste stora kikarna på marknaden. Denna tub vill jag gärna ha med mig på färden.

Men en tubkikare med 27 gångers förstoring håller man inte för hand. Det behövs ett stativ. För flera år sedan fick jag tag på ett litet stativ som kan dras ut till ca 50 cm höjd och som duger bra när man sitter på en sten och spanar. Men det tar plats i ryggsäcken och det väger 750 gram. Det är för mycket.

Ett tag funderade jag på att köpa ett enbensstativ som jag samtidigt kunde ha som vandrarstav. Men den lösningen tyckte jag var för dyr och för tung. Dessutom gillar jag mina två lätta gåstavar.

Nästa idé var att använda just gåstavarna och på något sätt fästa en skruv eller hållare i handtaget där kikaren kunde fästas. Men hur jag än grunnade så hittade jag ingen vettig lösning.

Så kom jag på det: jag vänder på staven och använder spetsen! Sagt och gjort. In i förrådet och leta delar. Det tog en stund och jag trevade mig fram på olika spår. När jag fann en gammal plastflaska för K-sprit insåg jag att jag hade funnit lösningen. Flaskan hade en ovanligt lång hals, och den kunde jag använda mig av.

Fotot ovan visar delarna. Först den avsågade flashalsen och flaskans skruvlock som jag borrade ett hål i. Med en skruv genom hålet kunde jag fästa locket undertill på kikaren. Därefter skruvade jag fast flaskhalsen i locket, som nästa foto visar.

Sedan var det själva staven. På spetsen trädde jag på en gummifot som man har för att gå på asfalt. Före gummifoten hade jag satt jag in en specialskuren, stabiliserande cellplastbit som passade i flaskhalsen.

Så här ser det ut när man har monterat kikaren. Stabilt och bra! Det lilla stativet som jag har använt tidigare står bredvid till vänster. Det får troligen inte följa med någon mer gång.

Konstruktionen (exklusive stav, den har jag ju ändå med mig) väger i princip ingenting så jag har på detta sätt sparat nästan 750 gram och en del plats.

Under sommarens vandring hann jag bara testa uppfinningen någon enstaka gång, sittande på en sten. Fungerade mycket bra. Eftersom staven kan dras ut är det också möjligt att stå upp och använda kikaren.

Enda nackdelen var när vi upptäckte fjällugglan. Då fick jag så bråttom att den lilla skruven ramlade ner i gräset och försvann. Nästa gång tar jag med en reservskruv så är det problemet löst.

Nu var väl detta en uppfinning som väl kanske ingen annan än jag själv har nytta av. Men lärdomen är väl att även svåra problem kan lösas, bara man får den där rätta förlösande idén!