Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Konsten att göra sig otillgänglig

Om man känner för att "dra sig undan allting" och ge sig så långt bort från det urbana livet man kan i komma så är det bästa sättet inte att på måfå dra iväg mot horisonten. Det finns ett bättre sätt. Jag tänker då på den s k otillgänglighetspolen, numera ofta kallad otillgänglighetspunkten.  Det är alltså den plats i landet där man befinner sig så långt som möjligt från farbara vägar (i Sverige eller Norge). Se röda markeringen på kartan nedan, vilket ger den senaste angivelsen av punkten. Läget kan ju förändras om det öppnas/stängs någon ny väg i fjällvärlden.

Denna punkt introducerades av Claes Grundsten och har diskuterats grundligt här på Utsidan i bland annat denna tråd (se främst #19-45, 50):

Sveriges otillgängligaste plats?

Jag måste säga att denna plats har en alldeles särskild lockelse på mig och därför har jag och en god vän planerat att ta oss dit denna sommar.

Start i väster

Området ligger i gränslandet mellan Padjelanta och Sarek, och vi har tänkt starta vår vandring i Staloluokta. Det innebär att jag kommer att göra  ytterligare en erfarenhet jag hittills skjutit upp: helikoptertransport.

Jag är inte så förtjust över att det flygs mycket i vår nationalparker och föredrar att gå även om det kan ta flera dagar extra. Att bara dimpa ner i naturen från ovan gör ju att man går miste om den gradvisa tillvänjning som en fotvandring ger. Men någon gång skulle det vara intressant att uppleva en flygning, och nu passar det bra. 

Från Staloluokta har vi tänkt följa den gamla stigen mot Arasluokta, den som går öster om Stuor Dijdder istället för väster om. Vid detta bergs sydsluttning lämnar vi leden och går rakt österut, med sikte på den avlånga sjön Álájávrre.

Hemma i min hylla har jag boken Padjelanta och andra lappländska ödemarker av Svante Lundgren (1964). Det har varit underhållande att läsa vad han skriver om områdena kring denna sjö. Han berättar bland annat om en vandring ha gjorde från Arasluokta till Álájávrre. Han hade fått rådet att hela tiden följa renstängset som är utritat på kartan. Om detta skriver han: "Men rådgivarna hade antagligen aldrig själva följt stängslet eller också var de rädda, att vi skulle gå vilse om vi lämnade det. Alltnog: vi hamnar i mycket besvärliga och kilometerlånga myrar, där stövelskaften ibland med näppe nöd bottnar och där vi på de värsta ställena får till hälften gå armgång i stängslet för att minska fottrycket."

De sankområden han beskrev måste vara de som finns utritade på vår fjällkarta, men vi kommer undvika dem genom att gå söder om dem.

Norr eller söder om Álájávrre?

Vi hinner i allra bästa fall fram till sjöns västände den första vandringsdagen (som ju på grund av buss och flyg bara blir halv), om vädret är bra och vi känner oss i god form. Därefter gäller det att ha bestämt sig för om vi ska gå norr eller söder om sjön.

Att gå söder om innebär att man kommer förbi en annan sjö, Rissájávrre (knappt synlig i nedre vänstra hörnet på min karta), vid vars sydöstra ände Otillgänglighetspunkten låg enligt den gamla beräkningen av Grundsten.

 

Nackdelen med denna väg är att man får ett par, tre vad som i värsta fall kan vara djupa. Så det lutar nog mer åt att vi går norr om Álájávrre. Enligt kartan slipper man då alla potentiellt djupa vad om man ska vidare till Miellädno och Álggajávrre.

Känslan av otillgänglighet

Tjusningen med Otillgänglighetspunkten är nog att man vet att detta är så långt bort från alla vägar man kan komma i vårt land, vilket kan få symbolisera det maximala avståndet från allt som är urbant: hus, affärer, serviceinrättningar, nöjesliv, träffpunkter och så vidare. Jag tänker mig att denna vetskap i sin tur framkallar fler känslor. Exempelvis känslan av att vara långt borta från "allt som händer". Totalt ute ur fokus. Bara omgiven av ödslighet.  

Otillgänglighetspunkten är verkligen inte stället för den som vill visa upp sig och vara i centrum. Det är bokstavligen den plats där man drar sig undan från världen. Jag gör det dock inte som verklighetsflykt, utan som ett sätt att få nya perspektiv på tillvaron. Och det gör säkert också de andra som gör sig besväret att ta sig hit. 

Man får hoppas att det inte blir rusning, för då försvinner själva poängen med besöket. Ändå är den en plats som är värd att göra reklam för. Ganska motsägelsefullt, faktiskt.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-06-11 15:20   Håkan Friberg
Jag och några vänner gick (ungefär) den vägen 2005. Du kan läsa om den här: http://www.utsidan.se/cldoc/sarek-2005_1023.htm
Jag rekommenderar starkt vår första tältplats vid Njallajavrasj OCH vår andra, vid Lulep Rissajavrre.
 
Svar 2011-06-12 13:25   fowwe
Tack för påminnelsen om din artikel, Håkan! Jag har läst den igen och uppskattar den ännu mer denna gång. Den har fått ett bokmärke (jag har varit dålig på sådant). Kanske borde jag dessutom ta med tubkikaren som ni gjorde. Och lägerplaterna verkar ju helt enkelt underbara.
 
2011-06-11 17:20   janstj
Har passerat op många gånger. Bästa vägen enligt min erfarenhet från Staloloukta är norra stranden av Alajaure. Lätta vad till Lulep Rissajaure.
Håller med Håkan angående tältplats. Södra stranden av
Rissajaure bjuder på riktigt fina platser, speciellt några hundra meter innan Rissajåkka, som en golfgreen ungefär och egen sandstrand samtidigt.
 
Svar 2011-06-12 13:28   fowwe
Bra med tipsen, tack! Det verkar luta åt den norra stranden av Álájávrre för oss också. Och sandstrand och gräsmatta i ödemarken låter oemotståndligt!
 
2011-06-11 18:51   dHANScan
Jag samstämmer det är ett fint ställe. Var där förra sommar, se i min uppsats "en dHANScars titt...". Om det i stället finns norr om jåkken där din RÖDA PRICK finns har jag inte varit där. I ditt länk-forum, inlägg 19, 42 och 50 diskuteras där det ligger.
På södra sidan av Rissajaure är det fint och du får inget större problem att ta dig över till norra sidan av Rissajåkkå på den vidare färd österut
 
Svar 2011-06-12 13:36   fowwe
Din fina artikel har ett bokmärke hos mig sedan tidigare! Och jag ska studera noga vad du skriver om dessa vad. Förhoppningsvis får jag tid att testa dem allihop också. Kanske testen kan kombineras med bad ;-)?
 
2011-06-11 23:34   OBD
I boken "Vandra Kungsleden 2" av Claes Grundsten har jag sedan 1996 sparat ett tidningsurklipp som handlar om "otillgänglighetspolen". Artikeln skrevs med anledning av att det som i dag kallas Laponia då fick status som världsarv av FN-organet Unesco. Sedan dess har jag många gånger tänkt att jag skulle inkludera "otillgänglighetspolen" i en fjällvandring. Det har ännu inte blivit av. Kanske kommer jag att planera om årets vandring som är planerad att passera Alkavare kapell. Då skulle det vara möjligt att spendera några dagar på att besöka "otillgänglighetspolen".
 
Svar 2011-06-12 13:39   fowwe
Det är härligt att ha höga målsättningar kvar att se fram emot. Jag planerar att vara i området 5-6 juli. Vore kul att ses då! Sedan går vi in i Álggavágge och en sväng i Niejdariehpvágge.
 
2011-06-12 11:58   brigas
Alajaur är nog en av de vackraste sjöar jag varit vid.Vi var på södra sidan och det var inga problem att färdas så längs med den.
Som en vandring längs en strandpromenad,klart vatten,stora fiskar.Fin tältmark.
 
Svar 2011-06-12 13:41   fowwe
Vackra sjöar tycker jag om. Fiske i fjällen har jag dock ännu inte provat. Jag har läst ett blogginlägg du skrev om hur du och din man gick här för flera år sedan. Härligt att läsa!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.