Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Till Alkavare via Präststigen (2)

Den höga lägerplatsen på sluttningen ner mot Habres gav en vidsträckt vy över många fjäll i både Padjelanta och Sarek. Att se sådana landskap gör starkt intryck på mig, och de tankar de väcker bär jag med mig när jag reser hem. Under vinterhalvåret återkommer minnena ofta. Även om fjällresor är förknippade med en hel del möda och strapatser så är det ingen tvekan om att jag snart längtar upp igen. Det känns alltid för långt med ett helt år mellan gångerna. 

Den steniga sluttningen

Men nu gällde det inte enbart dramatiska vyer utan att söka upp spår efter den gamla Präststigen. Rösningen med beteckningen VG14-27-R, som jag fotograferade på avstånd förra året, hade blivit besökt och dokumenterad kvällen före (se föregående artikel). Det var spännande att se om det skulle finnas fler rösningar i närheten av vår lägerplats och under fortsättningen av vår väg. Vädret var dock inte det bästa, moln drev in och skymde bergen och det väntade kanske regn. Men vi klarade av alla morgonprocedurer utan att bli våta och kunde börja vår dagsetapp. Det dröjde inte länge förrän en vägmarkering upptäcktes.

Rösningen HS15-01-R (HS = Habres). En underbar vägmarkering som visar tydliga tecken på att vara gammal (riklig lavbeväxning mellan stenarna, likartad beväxning på flera stenar, mm). Den lilla vattensamlingen på bilden är en göl som finns utritad på fjällkartan, strax under 1000-metersnivån.

Från det håll vi kom var den synlig, men bara från ganska nära håll. Kommer man däremot från andra hållet och är på väg upp mot Vállevágge kan den skarpögde se den på mycket långt håll eftersom den avtecknar sig mot horisontkanten mer än en halv kilometer bort. Fotot taget dels utan, dels med, telezoom. Till vänster skymtar Vallespiken, och det känns frestande att hålla närmre åt det hållet, eftersom nivån ser mycket lägre ut där. Något lägre är den också, men man får en kortare väg om man siktar på denna rösning. Detta har betydelse, eftersom terrängen är stenig överallt och ganska tidsödande att gå. Och - inte minst – man kommer rakt på VG14-27-R och den efterföljande lättvandrade terrängen på den västra sidan av Vállevágge.

Karta över de viktigaste rösningarna (-R) och stigarna (-SG) mellan Vállevágge och Ruonasvágge. HS= Habresområdet. Den gröna prickade linjen är min ungefärliga bedömning hur de flesta nutida vandrare går. De allra flesta passerar passpunkten i Vállevágge, där det finns en väl synlig rösning (påbyggd i modern tid och markerad med en gul prick på kartan). Ansamlingen av röda och orangea prickar NV om passpunkten visar att man förr gick något högre upp och ett par hundra meter längre bort från den gröna ”leden”. Tre sådana rösningar ligger mellan HS15-01-R och den gröna prickningen. Dessa rösningar är troligen gamla, men ett par av dem är små och inte så tydliga. Jag tror att man även förr i tiden hamnade än här, än där, så något exakt spår handlar det inte om.

Rösningar - och en sopstation

På väg till den lilla gölen strax under 1000-metersnivån korsade vi jokken som kommer från den gamla glaciärskålen norr om Tjiláktjåhkkå 1824. Där fann vi flera intressanta fynd. Denna konstruktion upptäcktes av Lovisa, 16 år. Det är nog någon slags förvaringsgrop, med lock av sten som passar att täcka över med. En bit bort från denna fanns en vit sten som såg ut att ha placerats för att markera platsen. Hur gamla dessa lämningar är vet jag inte.

Ett tredje fynd på samma plats. Under stenarna skymtar en gammal konservburk. Således en äkta sopgömma. Visserligen lär plåtburken för konservering ha uppfunnits redan 1810 men vem skulle våga påstå att denna burk är från prästresornas tid ;-). Vi hann inte plocka fram den utan gick vidare.

Ned mot Ruonasvágge - och fler fynd

Efter dessa blandade stenlämningar fortsatte tydligen stigen utmed gölens norra kant. Efter sjön fann vi ett par gamla ledmarkeringar, men sedan såg vi inga fler i färdriktningen. Vi spanade istället längre åt höger och skymtade på avstånd en rösning som Diana och jag fann redan förra året, HS14-24-R. Nära den ligger också HS14-25-R.

Efter dessa följde ett antal mindre rösningar i riktning mot Ruonasvágge som jag har ritat ut på kartan men utan att skriva in beteckningar. Vi närmade oss jokken som kommer från sluttningen norr om toppen Málmmatjåhkkå 1705. Denna jokk kan nog vara strid ibland, men vi tog oss ganska enkelt över. Vi pausade, och då såg jag några hundra meter uppströms något intressant: en stor rösning uppe på ett stenblock.

Rösningen HS15-21-R som avtecknade sig på långt håll mot den vita sluttningen bakom. Här har jag gått fram till den. Stenen är ca 2,7 meter hög där rösningen är placerad. Själva rösningen är närmare 80 cm hög. Den är full av lavbeväxning och säkert mycket gammal. Dess placering på stenen, dess storlek och dess egendomliga form gör att man lägger märke till den.

HS15-21-R fotograferad från ett annat håll. Berget i bakgrunden är Ruonas.

Bredvid denna stora rösning fanns en mindre rösning som stod direkt på marken (HS15-22-R). Den såg ut att vara raserad och återuppbyggd. Med tanke på att den inte var lika lätt att se på långt avstånd får man förmoda att den lilla är byggd tidigare än den stora på stenblocket. Frågan är varför man byggde en så magnifik rösning långt från huvudstigen. För hur jag än spanade kunde jag inte se att det fanns vägmarkeringar i någon riktning, utan huvudstigen tycktes gå några hundra meter längre ner på sluttningen. Kanske markerade den ett vadställe över jokken som kommer från Málmmatjåhkkå 1705. Jokken var ganska enkel att korsa när vi passerade, men så har det kanske inte alltid varit.

Jag återvände till vårt sällskap som nu hade börjat oroa sig för om något kunde ha hänt mig.Det tyckte nog att jag varit borta länge, men det tyckte inte jag. En vecka senare hade Diana och jag ett samtal om saken, där hon påminde mig om min utflykt och att de blivit oroliga. Dialogen blev ungefär följande.

- Du var borta länge, så hon.

- Bara en liten stund, svarade jag.

- Du var borta 25 minuter!

- Omöjligt! Jag var iväg högst en kvart.

- Jag tittade på tiden. Det var 25 minuter!

- Ok, kanske lite mer än en kvart. 20 minuter, då?

- Vad är detta? TORGET?!

Men denna konversation hade alltså ännu inte skett. Vi fortsatte ner mot dalbotten i Ruonasvágge. Och här kom nästa fynd: en tydlig stig. Jag hade läst i Studia Laplandica 9 att Lars G Hedlund hade hittat delar av den trampade stigen i Ruonasvágge, och att han var säker på att det var den gamla Präststigen. Och här var en sådan stig!

En djupt nedtrampad stig i marken, och rejält överväxt, vilket visar att den inte har använts av renar på länge. I fjällen tar det mycket lång tid för en stig att växa igen, så jag tror att Lars Hedlund har rätt. Denna har jag betecknat med HS15-30-SG. Fotot taget åt norr. Berget till höger är Ruonas. Till vänster om det skulle vi gå upp, i den flacka dalen mellan bergen.

Prästernas första lägerställe

Andersson skriver: ”När vi hunnit ur denna ödedal (Vállevágge, min anm.) stego vi öfver lösa kullerstenar och hällar utför Tarrikaisins sluttning ner till det leende Roudnas-fjellet. Men innan vi passerat den snöbro, under hvilken en strid bäck dånade, mötte oss den sköna synen af Arnica alpina, sparsamt prydande glareösa kullar, hvita af Dryas, Draba muricella och Wahlenbergii; i ett kärr bredvid växte Saxifraga rivularis jemte Carex pulla ymnig, och mellan stenarne frodades Salix polaris. Under Ruodnas uppslogs tältet, ett häftigt slagregn afbröt min undersökning af branterna, och om natten snöade och stormade det förfärligt.”

Den snöbro som Andersson nämner tycks ha legat nere i Ruonasvágge, väster om Ruonasgårsså. Jag och mina följeslagare gick över en sådan snöbrygga, strax innan jokkarna från väster i Ruonasvágge möter bäcken som kommer norrifrån (och som rinner strax öster om den lilla toppen 1138). Därefter störtar den samlade vattenmängden ner i Ruonasgårsså. Kanske gick den Anderssonska expeditionen över på ungefär samma ställe som vi. Strax efter övergången verkar de ha slagit läger.

Man måste beundra den tidens människor för deras styrka och kondition. Det är nästan två och en halv mil arbetsam fjällterräng från Kvikkjokk till Ruonasvágge.

Gott om snö i Ruonasvágge när vi passerade på väg mot Alkavare. Men när Diana och jag återvände en vecka senare var det inte mycket kvar av snöbryggan. Vi undvek då att gå över på den och vadade istället. Foto: Diana.

Lunchpaus vid Ruonasvágge. På mina färder i somras testade jag att ha med ett litet paraply, vilket medförde att vissa inte kunde hålla sig för skratt. Men när det kom regnskurar, eller man behövde ge sig ut på nödvändiga ärenden utanför tältet i regn, då var det ingen som skrattade. Foto: Diana.

Prästen Nensén tycks också ha haft nattläger här år 1841, även om hans beskrivning är en aning oklar (jag har nämnt om detta i en tidigare artikel om Präststigen).

Fortsättningen gick säkerligen utmed den där bäcken som kommer norrifrån. Jag har ett antal gånger följt den västra sidan av detta vattendrag och inte hittat någonting särskilt. På tillbakavägen från Sarek hamnade Diana och jag på den östra sidan. Och nu såg vi spår av en nästan helt övervuxen stig! Jag tror alltså att det var på den sidan man vanligtvis gick.

Stigen på den östra sidan vattendraget. Vi moderna människor har hittat på många konstgjorda nöjen, men att leta efter fornlämningar i fjällen är roligt på riktigt. Och att hitta en (nästan) bortglömd stig känns mycket bättre än att vinna på lotteri. Kanske är detta stigfragment från prästfärdernas tid, det är delvis övervuxet och ser inte ut att ha använts särskilt mycket på senare tid. Stigens beteckning: RS15-02-SG, orangemarkerat. RS=Ruonasområdet. Foto: Diana.

Vidare mot Slihtávágge och Buojdes

Den andra dagens vandring beskrev N J Andersson på följande sätt: "Morgonen därpå fortsattes vandringen upp på Roudnas, ner på ett slätt, ödsligt fält omgifvet af snöfjellen på alla kanter, der Andromeda tetragona lik Ljung beklädde en hel kulle jemte Pedicularis hirsula, som nu började blifva allmän. Vadande öfver Kamajock, som här, i sitt ursprung, flödade ur den lilla sjön Puoetisjaur, sneddade vi öfver sluttningen af de stupande fjellen (=Puoetisbacken), der Pinguicula alpina, Wahlbergella apetala och Draba alpina nu först insamlades, och trädde upp på det nedanför Welkespoult utsträckta fjellfältet Karraneskoppi, genomvattnadt af en mängd nedstörtande bäckar."

Den uppmärksamme läsaren noterar att Andersson nämner Kamajokk. På vår fjällkarta heter den ju Buojdesjåhkå när den rinner ut ur sjön.

Här följer en karta över området, fram till sjön Buojdes, så att det går att följa beskrivningen av rösningar och andra fynd.

Kommentar till kartan. Jag har ritat med blå prickar så som jag tror att Präststigen gick. Detta stämmer väl med Generalstabskartan från 1890. På ett ställe väljer nog de flesta nutida vandrare en annan väg, nämligen förbi den lilla sjön som ligger norr om RS14-20-R. Man går väster om, enligt med de gröna prickarna. Men på sjöns östra sida är det lättgånget och här finns en tydlig stig. Om man följer den vägen kommer man också rakt på rösningarna BS15-01-R och BS14-19-R. Går man väster om vattnet missar man troligen dessa.

Men låt oss återvända till stigen efter Ruonasvágge. Efter den korta sträckan med spår av stigen var det inte långt kvar tills den flacka dalen planade ut. När vi närmade oss de två små vattensamlingarna som ligger NNO om topp 1138 upptäckte vi en ny rösning, en samling mindre stenar som var placerade på en låg klippa. Den var synlig på ganska långt håll.

En grupp stenar som med stor sannolikhet placerats som vägvisare. Stenarna var rejält lavbevuxna på flera sidor, jag bedömer rösningen som gammal. Beteckning: RS15-04-R. Fotot taget i färdriktningen, och bakom syns den norra av de två gölarna. Längst i bakgrunden till vänster Låptåtjåhkkå.

Nästa rösning, RS15-05-R. Även denna består av några mindre stenar. De är placerade i lutande ställning på ett större block. Mycket lavar tyder på hög ålder.

Bakom RS15-05-R syns mitt i bild en rösning som jag gick förbi redan 2013 och som jag på kartan har betecknat RS13-06-R. Den är det nog ganska många vandrare som lägger märke till. De bägge rösningarna står på varsin sida av den bäck som man ser rinna i bilden. Bäcken finns med på fjällkartan.

RS13-06-R i närbild. De översta stenarna kan ha lagts på senare, eventuellt blivit återuppbyggda efter att ha fallit ned. Men rösningens undre del ser gammal ut med likartad lavbeväxning på stenarna. Flera stenar har dessutom samma mönster på lavbeväxningen som det stora blocket, vilket indikerar hög ålder.

RS15-08-R. Denna står på en liten sluttning som man inte har någon anledning att gå upp på när man är på väg mot Buojdes. Därför är det nog inte många som ser den, man måste spana. Liksom många andra rösningar som står lite "vid sidan om" så har den fått vara ifred.  Den verkar vara helt intakt. Och urgammal. Ganska nära intill fanns dessutom en bit av en tydlig stig, men jag har inte tagit med den på kartan.

RS15-11-R är intressant. En smal stenskiva som är lutad mot en låg sten. Men är det en vägmarkering eller en naturlig stenformation? Helt säker kan man nog inte vara, men jag har ändå tagit med den som en rösning (gulmarkerad, dock). Det är två skäl till detta. Det ena är förstås att den står ”rätt”, den passar med de andra markeringarna. Det andra skälet är att skivan är placerad så att den någorlunda anger färdriktningen, dvs att man går i enlighet med hur den är vinklad. Även om jag inte sett många exempel på sådana vägvisare på Präststigen så tror jag att denna kan vara medvetet placerad så.

De följande rösningarna fram till vadet av Buojdesjåhkå tänkte jag inte säga så mycket om. Jag har behandlat nästan alla i en bloggartikel jag skrev i höstas om Präststigen. Ett par små fynd har gjorts i år, men de bekräftar stigens sträckning, så som den är angiven på Generalstabskartan.

Men en rösning tar jag med igen. Det är BS14-18-R som är värd att beundra. Det är säkerligen en stenkonstruktion som är gammal. Den ser ut att ha blivit underhållen och är prydd med ett renhorn. Den är mycket iögonenfallande, och alla som går denna väg lägger märke till den och får vägledning.

Att vada över Buojdesjåhkå var på grund av snösmältningen inte lika enkelt som det brukar vara, men vi lyckades ta oss över med kängorna på. N J Andersson ägnade inte många ord till sträckan förbi Buojdes, och även Nensén var kortfattad. Om sträckan efter första lägerplatsen skrev Nensén bara:

5. Dalar uppföre och utföre (med mindre skravel, ofta slätt, stadig och behaglig väg).

6. Bredvid Puoitesjaure.

Själv har jag inte mycket till övers för sträckan utmed norra stranden av Buojdes. De gånger jag gjort det har det varit mygg eller regn, och oftast bägge samtidigt. Terrängen är väldigt stenig och ojämn samt övervuxen med örter och buskar som döljer alltihop. Men ser därför inte alltid vad som finns på marken där man ska sätta sin fot. Jag har inte sett någon rösning där, men det behövs ju inte heller. När man följder en sjöstrand ser man ju ändå vart man ska gå.

Efter att med viss möda tagit oss förbi sjön - med regn och mygg - hade det hunnit bli kväll. Trötta segade vi oss en bit uppför backen och hittade en bra lägerplats.

Lägerplatsen. Fotot taget nästa morgon.

Sammanfattning

Vår lilla expedition hade nu ägnat två och en halv dagar åt att leta vägmarkeringar och spår efter den gamla Präststigen. Antalet fynd utmed vår färdväg - från och med Vállevágge - var uppe i ett åttiotal! Så gott som samtliga fynd var dokumenterade med foto och positionerade. Hittills hade Generalstabskartans framställning i princip stämt hela vägen, möjligen med ett frågetecken för den västra sidan av Vállevágge.

När det gällde nästa dags fortsättning visste jag att även där hade den gamla kartan rätt, men jag ville hitta fler rösningar som bekräftade det. Skulle vi hitta sådana? Det var en viktig uppgift.

Vad  jag däremot inte visste då var att Generalstabskartan längre fram hade tagit miste ordentligt. Förra året letade Diana och jag förgäves efter stigen på vissa sträckor, och vi skulle nästa dag inse att det var Generalstabskartans fel att vi inte hittade den. Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Det blir en ny liten artikel om detta.

Grundmaterial för kartorna: Lantmäteriets fjällkarta på webben.

Postat 2015-09-22 22:39 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Till Alkavare via Präststigen (1)

De efterforskningar som jag, med bistånd av min goda vän Diana, gjorde förra sommaren innehöll åtskilliga överraskande fynd av lämningar som med största sannolikhet markerar den gamla färdvägen mellan Kvikkjokk och Alkavare kapell. Denna färdväg, vars sträckning ungefärligt ritades ut på fjällkartor fram till början av 1970-talet, användes bland annat av prästerna som skulle förrätta gudstjänsten i slutet av juli. Efter att gudstjänstverksamheten upphörde på 1860-talet tycks stigens exakta sträckning efterhand fallit i glömska, liksom kunskapen om hur rösningarna var placerade. Det verkar också vara så att stigen inte har blivit systematiskt undersökt i hela sin längd under modern fjällvandringstid (även om viss dokumentation finns från 1980-talet).

Trots att jag och Diana gjorde ett trettiotal fynd av rösningar och vägmarkeringar förra året fanns det flera oklarheter om stigen. Flera sträckor – vissa på ca en halvmil – saknade rösningar överhuvudtaget. Vad kunde ha hänt med dem? Var de raserade och därför svåra att hitta? Hade det kanske inte funnits några överhuvudtaget? Eller hade Diana och jag gått för långt vid sidan av stigen och inte haft möjlighet att se dem? Jag var full av förväntan inför årets vandring som skulle genomföras med start från Kvikkjokk den 21 juli i år. Denna vandring är för övrigt den första som jag gjort av hela sträckan från detta håll (förra året gick Diana och jag från andra hållet). Det skulle således bli en riktig kyrkfärd, med kapellet och kyrkhelgen som mål.

Det finns mycket fint att se på kalfjället – förutom de spännande arkeologiska fynden. Lappljung på Vállevárre.

En av fjällets nyblivna invånare: en mycket ung stenskvätta.

Vállevárre

Att den första etappen av prästernas färdväg gick över Vállevárre är väl känt. Följande skrev prästen Jonas A. Nensén om sin vandring till kapellet 1841:

1. Uppför Walle 2/4 mil till skogens slut.

2. Över Walle och vid WalleTjåkk.

3. Wallewagge-, en förfärlig stenskraveldal med en 2/4 m. lång isdriva, en svår väg, den svåraste av vägen.

Walle är förstås Vállevárre, och WalleTjåkk kallas ju vanligtvis Vallespiken.

Det är inte bara Nensén som lämnat efter sig anteckningar från prästfärdernas tid. En en botaniker med namnet N. J. Andersson har beskrivit en vandring han gjorde år 1845, således endast fyra år efter Nensén. Han skrev:

”Sysselsatte med en sådan naturs studerande dröjde vi här till den 23 Juli, görande exkursioner till mer eller mindre aflägsna punkter, allt efter som väderleken tillät det; ty allra största delen var i hög grad regnig och ruskig, samt därigenom hinderlig, synnerligast för de entomologiska insamlingarna. I slutet af denna månad reser Komministern upp i högfjellen för att predika för Lapparne på deras Bönedag. Jag och Kand. Löwenhjelm medföljde honom nu på denna vandring; och då den sedermera fick den utsträckning att jag genomvandrade en stor del af Luleå Lappmarks högre fjelltrakter, tror jag en vidlöftigare framställning härom för Botanister ej skola sakna allt intresse.

Försedde med tält och öfriga förnödenheter, hvilka transporterades af 7 renar, vandrade vi uppföre den tröttande Wallibacken, hän öfver släta Walli, och nådde Wallispiken.”

(Citatet ur N. J. Andersson: Anteckningar under en resa i Umeå, Piteå och Luleå Lappmarker, sommaren 1845.)

Att backen upp till Prinskullen är tröttande är det fler än N. J. Andersson som tycker. Vi var fyra personer som på eftermiddagen den 21 juli i år mödosamt stretade uppför stigen i den myggrika skogen. Förutom Diana och jag var ytterligare två personer med i sällskapet: en pappa och hans 16-åriga dotter. Vi kom efter ett par timmar upp på kalfjället och pustade ut. Sedan gick vi förbi rengärdet och slog på kvällen upp våra tält på Vállevárre. Nästa dag fortsatte vi vår färd.

På fotot här under syns Vállevárre och Vallespiken. Vi var på väg till den flacka sluttningen som ligger till vänster om Vallespikens topp, precis till höger om den del där det lutar brant ner mot dalbotten.

Ovan: På väg över Vállevárre stötte vi på denna rejäla stenkonstruktion. Den ser ut att ha fallit omkull och byggts upp igen, troligen åtskilliga gånger. Överblivna stenskivor ligger på marken. Några av skivorna har kanter som är väl bevuxna av lavar, vilket tyder på att de har använts till en äldre årgång av samma rösning. Skivor utan synlig lavbeväxning är sannolikt nytillkomna. Att säkert avgöra om någon tidigare årgång av denna rösning stod här på prästfärdernas tid går nog inte. Men det är naturligtvis fullt möjligt att det gjorde det.

En blick ner i Vállevágges botten framför oss. Detta år var ju extremt snörikt i juli eftersom snösmältningen var så sen. Nere vid Vallebäckens strömfåra låg därför tjocka snöfält kvar.  När vi kom längre upp såg vi att snöfältens kanter bitvis var omkring 3 meter höga.

När det gäller spåren av Präststigen på Vállevárre har jag inte tänkt redogöra noggrant för för dessa utan bara helt kort nämna något allmänt om dem. Många av rösningarna på Vállevárre är nämligen av sent datum, eller återuppbyggda i modern tid. Området är enkelt att färdas över och man kan göra många olika vägval i terrängen, i stort sett likvärdiga. Det finns sträckor med stigar, men eftersom dessa är flitigt använda av fjällvandrare så är det svårt att avgöra hur den äldre stigen gick.

Det är efter Vállevárre, när färdvägen närmar sig Vallespikens sydsluttning och det börjar luta uppåt som det blir mer intressant. Visserligen är rösningarna även här en blandning av nytt och gammalt, men vi gjorde en hel del intressanta fynd.

På Lantmäteriets fjällkarta ovan har jag ritat in de viktigaste fynden av rösningar och troliga vägmarkeringar som vi har funnit i Vállevágge. Jag har försökt att göra en åldersbedömning på följande sätt:

Rött: Troligen äldre än ca 150 år, dvs de bör vara från prästfärdernas tid.

Orange: Svårbedömda, kan vara äldre än ca 150 år.

Gult: Troligen från modern fjällvandringstid. Här har jag även räknat in fynd (unga och gamla) som är tveksamt om de är rösningar överhuvudtaget.

En förklaring till rösningarnas beteckningar finns i slutet av denna artikel.

Vállevágges första del

På väg mot den flacka, övre delen av Vállevágge måste man passera två djupa jokkaviner, vilka tydligt syns på fjällkartan. Om man följer de rösningar som finns får man en bra övergång av dessa raviner som långt in på sommaren är täckta av tjocka snöfält. Troligen gick den gamla stigen just här, men de flesta rösningarna man ser skulle jag tro är av senare datum. Det finns relativt många (minst ett tjugotal), men flertalet är små och inte särskilt imponerande. Men några fynd är värda att nämnas.

Vi tog lunchpaus efter att ha gått på snöfältet över den östra av de två jokkarna. I närheten av den rösning som jag kallar VG15-02-R fanns en intressant lämning.

Ett skafferi på fjället. Fyra rejäla stenskivor lutade mot en större sten. Mellan skivorna och stenblocket bildas ett trekantigt förrådsutrymme, ungefär 25 cm högt. Här kunde man förvara saker, troligen mat. Skivorna är enkla att flytta så att man kan stänga till utrymmet. Sorkarna kan säkert krypa in, så om det var mat som skulle förvaras så måste det vara ordentligt förslutet. Hur gammalt förrådet är vet jag inte, och det behöver ju inte ha något alls med Präststigen att göra utan kan vara senare.

Rösningen VG15-12-R är kraftigt lavbevuxen och ser ut att vara gammal. Trots att rösningen ser ganska oansenlig ut kunde jag se den på ganska långt håll eftersom delar av den stack upp. Den ligger en bit ovanför den led som bildas av de andra rösningarna. Denna placering kan förklara att den förblivit orörd, till skillnad från så många andra.

Många rösningar som vi hittade är svåra att bedöma till ålder, eftersom de ser ut att vara förbättrade eller påbyggda. Rösningar som passeras av många människor blir ju mer utsatta för påverkan. De rasar kanske ner och byggs upp igen, eller så tycker någon att de bör byggas på. Detta förhållande att rösen vid sidan av stigen ger ett ålderdomligt intryck (troligen på grund av att de klarat sig från mänsklig påverkan) hittade vi senare fler exempel på.

Diana och jag är inte helt ensamma om att leta efter rösningar. År 1987 vandrade Lars G Hedlund hela Präststigen och skrev om denna färd i artikeln Vägarna mot Alkavare (Studia Laplandica 9, 1988). Han fotograferade bland annat rösningen ovan. Med ledning av bergens konturer i bakgrunden bedömer jag att den står på Vállevágges östra sida, kanske i närheten av rösningen VG15-18-R. Jag höll naturligtvis utkik efter den men hittade den inte. Kanske står den fortfarande kvar och väntar på att bli återupptäckt. Foto: Lars G Hedlund.

För övrigt skriver Lars G Hedlund i Studia Laplandica 9 att han längs Prästvägen kunde återfinna ”ett mindre antal mer eller mindre intakta eller kullfallna rösen”. Det låter som betydligt färre än vad jag och Diana har letat upp. 

Vállevágge – en hiskelig avgrund

Om nu Nensén tyckte att Vállevágge var svår så är botanikern Andersson inte sämre i sin beskrivning. Fortsättningen av hans anteckningar lyder: ”Det var den trakt, jag förut många gånger gått; men nu öppnade sig en helt annan. Vi nedstego i den hiskeligt enformiga avgrund som bildas mellan fjellen Walli och Gaskaivo. Å ömse sidor resa sig de grå, hvitfläckade fjellmassorna, och nere i djupet under snövallen brusar en strid fjellfors, som hastar att utgjuta sig i Tarrajock. På bara ställen mellan stenarna påminde Ranunculus glacialis och Saxifraga nivalis om att lifvet ej utestänges af snögränsen, och sköljda af det nedsorlande fjellvattnet från drifvorna, dolde sig tufvor af den lika lilla som rara Phippsia algida.”

Personerna i sällskapet "nedstego", vilket är en bra beskrivning när man lämnar den höga sluttningen av Vallespiken och tar sig ner till jokken i dalgångens botten. Av beskrivningen att döma vadade man inte jokken utan höll sig på den östra sidan.

Från rösningen VG14-29-R (se kartan ovan samt tidigare bloggartiklar jag skrivit om Präststigen) ser man denna slingrande ås nere vid jokken, mitt i bild. Det går bra att stiga ner mot den och sedan följa östra stranden. Jag har en teori – falsk eller sann vet jag fortfarande inte helt säkert – om att man gick över på den västra sidan ungefär vid åsen, så jag ville undersöka om det fanns vägmarkeringar på den sidan. Renstigen som syns på bild kan naturligtvis ha funnits länge, men eftersom den ser ut att användas flitigt nuförtiden så får man inga ledtrådar om den är gammal.

Från VG14-29-R och från åsen syntes denna avlägsna stenformation (VG15-20-R), strax öster om åsen. Eftersom vi skulle gå över på västra sidan hade jag inte tid att gå fram till den och undersöka. Det borde jag nog ha gjort, eftersom en förstoring av fotot (taget med kraftigt teleobjektiv) visar att det är en rösning med flera stora stenar ovanpå varandra. Jag var istället övertygad om att vi skulle finna åtminstone någon ny vägmarkering på den västra sidan. Det gjorde vi inte.

Dagen efter publiceringen av denna lilla artikel fick jag för mig att leta bland de foton jag tog när jag passerade Vállevágge sista juni 2013. Jag hade då inte kommit på idén att leta efter rösningar, men på ett foto finns faktiskt VG15-20-R med. Och jag står bara tio eller tjugo meter från den! Fotot visar att två stenar av olika storlek har placerats på den stora, lutande stenen i botten. Viss lavbeväxning finns.

Ovan: Från åsen kunde vi se upp en bit i Vállevágges övre del. Så här mycket snö är det sällan nuförtiden i slutet av juli och jokkfåran är vanligtvis lättvadad och beskedlig. Men när man läser vad Nensén och Andersson skrev får man intryck av att de hade stora snöfält omkring sig och att det var betydande vattenmassor som forsade fram. Kan det som är extremt idag ha varit det normala i mitten på 1800-talet?

Fortsättningen uppför Vállevágge

Precis vid den slingrande åsen fanns en tjock snöbrygga som vi kunde använda för att gå över Vallebäcken (till höger, utanför bilden ovan). I annat fall hade vi haft besvär med att korsa den här. Iskanterna var nämligen flera meter höga på den västra sidan som vi nu står på. Om det såg ut så här på Nenséns och Anderssons resor förstår man att de valde den steniga vägen på östra sidan (de hade ju dessutom klövjerenar med tung packning). Observera den mörka, urgröpta delen i snön där vattenmassorna tidigare under snösmältningen inte fått plats att rinna under snöbryggan utan runnit ovanpå.

Ovan: Foto taget strax efter vi gått över på den västra sidan, med kameran riktad åt SO, tillbaka ner i Vállevágge. Den långa, slingrande åsen nere vid jokken är ett bra riktmärke när det är dags att spana efter rösningen VG14-29-R som avtecknar sig mot himlen högt uppe (vid den röda pilen).

Västra sidan var i år täckt av stora snöfält och det var arbetsamt att gå där nu. Förra året, när det var barmark, upptäckte vi att den västra sidan var betydligt enklare än att gå på än den östra. Den gamla generalstabskartan angav ju att vägen gick på den västra sidan, men detta tycks alltså varken Nensén eller Andersson gjort. Förra året fann vi en rösning (VG14-27-R) allra längst upp som tycktes bekräfta generalstabskartans version.

Fotot ovan visar rösningen VG14-27-R som står på ca 1160 meters höjd. Rösningen är svår att åldersbedöma, är den gammal eller inte? Utan tvekan är den mycket genomtänkt placerad och omsorgsfullt gjord. Men det finns inte mycket lavar på den. Beror det på att den är relativt ny? Eller är det det bistra vädret och den utsatta positionen som gör att lavarna har svårt att få fäste? Eller är det är en gammal rösning som blivit återuppbyggd? Personligen tror jag det sistnämnda. Jag har markerat den med orange, vilket innebär att jag är osäker på dess ålder. Nästa dag hoppades jag få ledtrådar om den passade med den gamla Präststigen eller inte. I bakgrunden Ruonas (närmast) och bakom bergen kring Låptåtjåhkkå.

Vår höga lägerplats på drygt 1100 meters höjd, strax efter att vi passerat VG14-27-R. Vi var trötta och ville slippa att gå ända ner till den flacka marken vid de små sjöarna vid Habres. Bakom tälten, på andra sidan dalen, reser sig berget Tjuollda. Det var väl att vi tältade här. Nästa dag väntade nämligen intressanta fynd på oss. Men det visste vi inte då.

Den gåtfulla stigen på västra sidan

Generalstabskartan från 1890 (Blad 12. Sulitälma), som låg till grund för fjällkartorna fram till och med 1960-talet, hade den troliga sträckningen av Präststigen utritad, dock utan namn. På dessa kartor var den alltså utritad på Vállevágges västra sida, inte den östra som nästan alla fjällvandrare går numera. Förra årets upptäckt av rösningen VG14-27-R tycktes bekräfta generalstabskartans version, och i år hade jag hoppats på fler bekräftande fynd. Men några sådana hittade vi inte. Däremot fann vi stöd för att man förr färdades på den östra sidan! Se nedanstående foto.

På vägen tillbaka till Kvikkjokk, när Diana och jag hade lämnat Sarek, hamnade vi i Vállevágge igen, men nu på den östra sidan. Och ser man på: där stod en rösning (VG15-22-R). Jag bedömer den som gammal på grund av de rikligt lavbeväxta stenarna som ser ut att ha stått i samma position länge. 

Ovan: En gammal karta, gravyrutkastet till generalstabskartan, blad 13 Sulitälma (1889). Den utritade stigen korsar - precis som på den färdiga generalstabskartan - Vallebäcken ungefär vid åsen och följer sedan den västra sidan.

En annan förlaga till generalstabskartan är ovanstående konceptkarta (1889). Stigen på Vallespikens sluttning stämmer visserligen inte så bra med verkligheten. Inte heller är bergens form särskilt väl återgivna. Men det finns en intressant detalj: stigen tycks gå över Vallebäcken högre upp. 

Gravyrutkastet har en markering av stigen som är snarlik den på generalstabskartan. Men konceptkartan har alltså markerat att stigen korsar bäcken högre upp. Är det medvetet gjort eller bara ett utslag av oprecis kartritning? Svårt att säga. Men det sätter fantasin i rörelse.

En fundering är att när generalstabskartan gjordes hade man mer eller mindre övergett den östra sidan och börjat använda den västra. Kanske var Vallebäcken inte särskilt vattenrik under den perioden och snömängden i dalen liten.

Men konceptkartan inspirerar även till en något annorlunda fundering. Kanske följde man på prästfärderna trots allt den östra sidan, drygt halvvägs upp till passpunkten för att därefter gå över bäcken till den västra sidan (när det var möjligt med tanke på snöfält och vattenmängd). I så fall kunde man ha passerat både VG15-20-R och VG15-22-R och någonstans därefter satt kurs på rösningen VG14-27-R som snart blev synlig uppe på kanten. Om denna senare hypotes var riktig borde VG14-27-R inte stå som en isolerad rösning utan följas av flera i närheten.

När vi gjorde vår vandring hade jag inte hunnit fundera så långt som när jag nu skriver. Men jag hade redan då en tanke att rösningen VG14-27-R kunde vara en viktig länk i en sammanhållen stig. Och de nya fynd som väntade oss nästa dag skulle inte göra oss besvikna.    

Beteckningar

Det börjar bli många stenhögar och andra lämningar att hålla reda på (en bra bit över 100!) så jag har sett behovet av en mer definitiv metod att namnge dem, med en kombination av bokstäver och siffror. Exempelvis betecknar VG15-12-R ett fynd som ligger i området VG  (= Vállevágge) och som gjordes 2015. Siffran 12 är från min godtyckliga numrering av Vállevágge-fynden och R är förkortning för rösning. Andra förkortningar för fyndtyp är SG (= stig) och SN (= sten). Förra året hade jag ett annat beteckningssätt, till exempel Pr29 för en viss rösning (som råkade ligga i Vállevágge). Den har nu fått beteckningen VG14-29-R. På detta sätt hoppas jag att det blir enkelt att återfinna fynden i förra årets artiklar på mina nya kartor.

Tack

Tack till utsidingen Mats Broberg som letat upp förlagorna till den gamla generalstabskartan. Tack också till Björn Andersson för en kopia av N. J. Anderssons bok om sin resa.

Postat 2015-09-15 22:54 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in