Skåne: min kalfjälls-simulator

Trots att Skåne är Sveriges sydligaste landskap är det vissa år en utmärkt region att bo i när man ska småträna inför vinterturer i fjällen. Det öppna landskap vi har härnere i sydskåne påminner väldigt mycket om kalfjället. I vinter har vi knappt haft någon snö, men de år som Skåne har varit snötäckt kan vinterblåsten göra utelivet nästan lika tufft som på fjällvidderna. Snön driver precis som i fjällen, och härnere säger man då att det fyker.

Denna helg har det blåst en hel del, men snön är nästan obefintlig. Jag tog vara på möjligheten att köra ut till ett vindskydd sent igår kväll för att få lite välbehövlig träning inför en ny tälttur på skidor i mars. Jag och gode vännen Anders G planerar detta år att skida genom Sarek. Vi har tänkt starta vid Suorva, ta oss genom Rapadalen och fram till Kvikkjokk. En långtur där det kommer att bli något fler nätter än på förra årets tur i Teusadalen (Stora Sjöfallet). Den turen gav mersmak och nu känner vi oss redo för ett nytt vinteräventyr.

Jag sov gott i vindskyddet i natt. Ett par minusgrader och en svag bris i ansiktet (buskarna tog det mesta av vinden). Den nya syntetsovsäcken höll värmen, den ska bli yttersovsäck på skidturen, och innanför ska jag ha min sommarsovsäck med dun.

För två år sedan hade vi en period med rejäl kyla, det var en bra träning inför vinterfjäll. Anders och jag mätte upp minst 21 minusgrader en natt när vi sov i samma vindskydd som jag använde igår. Vi lärde oss mycket den övernattningen om vilken utrustning som behövs och hur viktigt det är med bra rutiner.

Att stiga upp ur säcken i morse krävde ett tydligt beslut. Kroppen hade gått ner på sparlåga och det tar tid att få upp värmen. Jag tog en timslång promenad för att ordna det. Därefter åkte jag förbi Vombs ängar och tittade på gässen som hukade i vinden.

Foto: Vitkindade gäss i den kalla blåsten på Vombs ängar.

Frukost åt jag i skogen där det är lä. "Fattigmans rock", lär man ju ha sagt förr i tiden. Jag kokade tevatten och åt mina frukostmackor med spansk delikatesskorv. En korvbit innehåll ett hagel. Hmm, så mycket för den delikatessen. Kan det ha varit vildsvinskött i den?

Som sällskap vid frukosten hade jag flockar av kungsfåglar och gråsiskor. Kungsfåglarna såg mig inte där jag satt lutad mot en tallstam, de höll nästan på att flyga rakt på mig när det bytte träd och skulle till granen bakom mig. I den lärkdunge jag satt i har vi under vintern haft bändelkorsnäbbar som rara gäster. Just detta år är de väldigt talrika, och så är det även på många andra ställen i landet.

Foto: En bändelkorsnäbb äter lärkkottar i Vombs fure. Detta är en utfärgad hane.

Det var en väldigt skön och rofylld stund i skogen. Jag bor visserligen i staden men njuter mest av naturen. Stadstillvaron är en praktisk sak, det som gör att jag trivs med livet är att ibland få vara i naturen. Och att tänka på den, drömma om den, skriva om den. Det är inte nödvändigt att vara där hela tiden. Men det är nödvändigt att inte vara ifrån den för länge.

Bokrecension: Drömmar av silver av Tore Abrahamsson

Tore Abrahamsson: Drömmar av silver: Silververket i Kvikkjokk 1660-1702 - fritt efter verkligheten. Bokförlaget Arena AB. 348 sidor. ISBN 978-917843-312-4

När det gäller naturböcker läser jag nog helst berättelser som ger mig inspiration till egna äventyr. En bok om ett gruvbrytningsprojekt - därtill ett misslyckat sådant - är normalt inte mitt förstahandsval. Ändå måste jag säga att jag har läst Tore Abrahamssons bok Drömmar av silver med stort intresse. Den målar upp en historisk bakgrund till ett landskap som jag emellanåt rör mig i.

Tore Abrahamsson är arkitekt, fotograf och författare. För generationer av fjällvandrare är han välkänd genom sina böcker om fjällvärlden, bland annat Detta är Kebnekajse, Detta är Sarek och Okända fjäll. Idén till att forska om silverbrytningen vid Kedkevare fick han under fjällvandringar på 1970-talet. Dessa forskningar har lett fram till boken Drömmar av silver som närmast är ett praktverk i omfång och utseende. Här får man följa ett gruvprojekts historia från den inledande inspektionen hösten 1660 till dess att verksamheten lades ned drygt 40 år senare.

Det handlar alltså om malmbrytningen vid framför allt Kedkevare. Namnet Kedkevare finns inte på den svenska fjällkartan, där står det istället Silbbatjåhkkå. Gruvområdet ligger i södra Padjelanta, drygt 3 km norr om sjön Råvejávrre. Detta gruvområde utökades så småningom med brytningar vid Alkavare, norr om sjön Álggajávrre. Det silververk där malmen skulle smältas förlades till byn Kvikkjokk som till att börja med även kallades Hyttan.

Gruvorna vid Kedkevare ligger på närmare 1300 meters höjd. Bokens detaljerade foton av området visar ett naket och ödsligt landskap, helt präglat av berg och sten. Det växer i princip inget här. Den höga höjden gör att dimma och kyla är vanligt, vilket jag själv fick uppleva när jag och mina vänner tvingades tälta på toppen en dimmig och regnig natt år 1971.

Mitt eget besök vid Silbbatjåhkkå

Vår grupp av ornitologer var en del av en mycket större expedition som anordnades av en förening med det exotiska namnet Argaladei. Vi hade gjort en flera dagar lång utflykt från ett basläger som låg någon mil därifrån. Vi hade gått upp till gruvområdet och vandrade omkring bland gruvhålen. Det var duggregn i luften, och jag vill minnas att stämningen vi fylldes av påminde om den jag nu får när jag betraktar bokens omslag.

Vi överraskades av  tjock dimma och det var omöjligt att orientera sig tillbaka till baslägret (på den tiden fanns ju inga GPS:er). Vi beslöt att övernatta däruppe. Innan kvällen kom ett häftigt åskväder, och vi insåg att vi var helt utlämnade åt naturens makter där blixtarna fräste omkring oss på bergets topp. Tälten hade vi slagit upp på sluttningen en bit därifrån för att undvika den allra högsta höjden. Blåsten tilltog under natten, vinden vred sig och det började komma in vatten eftersom tältet inte stod emot regn lika bra från alla sidor. Jag och min kompis fick gå ut och vrida tältet för att få stopp på översvämningen.

Nästa morgon släppte dimman och vi kunde vandra vidare. Gruvområdet satte inga större spår i mitt medvetande och fantasi, utan det var vädrets dramatik som stannade kvar. Det var inte förrän jag började läsa den här boken som jag kom ihåg att jag faktiskt har gått omkring bland de där hålen.

Ett nutida foto taget från Råvejávrres västände, den 18 juni 2008. Jag och tre vänner passerade någon mil från gruvområdet men besökte det inte. Jag tror att den avrundade bergkullen  längst till vänster i bild är Silbbatjåhkkås sydtopp.

Ett misskyckande

Författaren karaktäriserar sin bok som "en berättelse om konsten att misslyckas". För ett misslyckande var det, gruvbrytningen vid Kedkevare. Här får man följa händelserna som följde när människan tog sina drömmar om rikedom ut i fjällnaturen för att försöka förverkliga dem. Kanske kan man läsa boken som en berättelse om hur fjället förändrade dessa härdade män som trots sin kunnighet och beslutsamhet inte kunde få berget att ge vad de hoppades.

De som närde silverdrömmarna starkast satt i Stockholm, i det s k Bergscollegium. Långt från direkt kontakt med fjällvärlden tillsatte de bergmästare som skulle bygga upp verksamheten och sköta det praktiska genomförandet. Den förste bergmästaren hette Isak Tiock och han får ett stort utrymme i boken. Han var inblandad i upptäckten av fyndigheten, och han var den som ledde uppbyggnaden på Kedkevare. Han var en beslutsam och hårdför man, men trots detta hade han svårt att övervinna alla de praktiska svårigheter som en verksamhet långt ut i fjällvärlden ställdes inför. Och på den tiden fanns inte alla de vägar fram till fjällen som finns idag.

Enbart att få malmen ur berget var ett stort företag. På Kedkevare bröt man uppifrån och ned, vilket innebar att gruvhålen fylldes med vatten och därför ständigt måste tömmas. På vintern frös det till is. Malmen skulle sedan fraktas på renar ner till silverhyttan i Kvikkjokk. Ett jättearbete. Tiock hade stora svårigheter att få det material och de pengar som krävdes. "Jag kan inte bryta berg med tomma händer" klagade han för Bergscollegium i Stockholm.

Kontakten med det förflutna

Till själva historieskrivningen har författaren tillfogat många kartor, handstilsprov och utdrag ut samtida dokument. Emellanåt kommer avsnitt med nutida fotografier och berättelser om senare tiders fjällupplevelser. Denna blandning av dåtid och nutid kan först kännas lite egendomlig, men den är avsiktlig. Abrahamsson vill knyta samman den tidens verksamhet med de upplevelser i området som vi kan göra idag. Även om många spår av verksamheten försvunnit finns rester kvar. Fjället är detsamma, känslan av karghet och ödslighet likaså. Det som skiljer är att en nutida fjällvandrare gör ett kort besök och kanske stannar upp och reflekterar en stund, medan de som arbetade där med gruvan under långa perioder utsattes för fjällets och vädrets makter vare sig de ville eller inte.

Trots Tiocks och flera andra personers avrådan fortsatte Bergscollegium mot allt förnuft att låta arbetet fortsätta. Bergmästare efter bergmästare tillsattes och alla misslyckades, helt enkelt därför att projektet var omöjligt. Abrahamsson redovisar hur arbetena under de olika bergmästarna planerades, genomfördes och avslutades. Under vägen hann flera av dem bli inblandade i intriger och maktkamper som inte står moderna TV-filmer efter.

Man får en detaljrik bild av den tidens sätt att sköta - och missköta - verksamhet. Hur gruvarbetarna behandlades (de var till stor del s k bruksknektar som förflyttats från militär tjänstgöring) och på vilka villkor som lapparna (=samerna) engagerades när det gällde transporter med renar. Dessa lappar var kraftigt underbetalda, deras kontrakt liknade mest slavkontrakt. Samtidigt avlivar författaren en myt, nämligen att lapparna skulle ha bestraffats genom misshandel och tortyr. Detta utsattes däremot en del av gruvarbetarna för.

Avslutande funderingar

För att göra skildringen mer levande har Abrahamsson levt sig in i de olika personernas tillvaro, försökt att förstå dem och återge deras tankar. Jag tror inte allt detta finns i dokumenten, och det är väl det han syftar på när han i titeln skriver fritt efter verkligheten. Och den verklighet de inblandade mötte på fjället var hård, inte minst för att en viktig del av brytningen skedde vintertid.  Många fick betala ett högt pris ifråga om arbete, sjukdom och umbäranden. Det är frestande att tycka att de skulle fått uppleva projektets framgång och fått lön för mödan. 

Ändå känner jag vid läsningen av boken mest tacksamhet över att malmfyndigheterna i det som nu är Padjelantas och Sareks nationalparker inte höll måttet. Vad hade hänt med naturen om fyndigheterna varit rika? Hade vi då kanske haft både vägar och bebyggelse dit upp?

Det säkraste skyddet för våra sista vildmarker i fjällen tror jag är att de i princip anses värdelösa ifråga om materiella och energimässiga tillgångar. Och i en industrialiserad värld där nya råvarutillgångar ständigt kommer att eftersökas får man hoppas att det kommer att förbli så.

Våra stora nationalparker är unika naturområden som inte kan ersättas med någonting annat. De kommer bäst till sin rätt genom att upplevas. Så orörda som möjligt, och på sina egna villkor.

Fler recensioner

På Utsidan finns mer att läsa om boken av två initierade medlemmar.

Niklas Åkerlund har kallat sin recension Berättelsen om ett misslyckande

Och Anders Nordvall delar med sig av mycket personliga reflexioner på sin blogg: Drömmar om silver