Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Kan fåglar ha roligt?

Att däggdjur är lekfulla vet alla som har hund eller annat husdjur. Särskilt när djuren är små eller unga leker de med varandra, och det är är lätt att föreställa sig att en del av dessa aktiviteter enbart är för att de roar sig. Men är verkligen allt som ser ut som lek verkligen enbart lek, dvs en aktivitet som enbart görs för att det är roligt?

Frågan är inte helt lätt att svara på. Man kan ju tänka sig att det som för en mänsklig betraktare ser ut som lek egentligen är något som fyller en nyttofunktion (helt eller delvis). Som t ex rovdjursungars brottningskamper och nafsande. De förbereder sig för det tuffa vuxenlivet då de måste skaffa föda själva. Och visa kommande partner att de är stora, starka och livskraftiga.
 
Hur är det då med fåglar? Oftast kan man ju förklara fåglars beteende ur något slags nyttoaspekt. Beteendet ger fördelar när det gäller överlevnad. Men ibland undrar man. När jag har sett hur en del änder och gäss "konstflyger" inför landning får jag ett tydligt intryck av att detta är ren nöjesflygning. Likaså när örnar och andra rovfåglar har flyguppvisningar på de mest hisnande sätt.

Men kan man vara riktigt säker? Eller fyller dessa beteenden hos fåglarna (som ju inte anses särskilt intelligenta) trots allt en nyttofunktion som är instinktiv och som har nedärvts i många generationer? Ja, troligen är det så, även om vi inte direkt kan se sambandet.

Men ibland bjuder vistelsen i naturen på överraskningar som ställer de invanda förklaringarna på huvudet. Här följer en sådan händelse då jag på första parkett fick se en fågel visa ett beteende som enbart verkade vara till för lek och ingenting annat.  

I slutet av 70-talet var jag på kanotutflykt med min dåvarande fästmö och vi tältade på en liten ö. På morgonen vaknade vi till lustiga ljud som kom från tältduken ovanför huvudet. Jag öppnade försiktigt blixtlåset på innertältet och kikade ut genom en glipa vid fotändan på ytterduken. De roliga ljuden kom från en sädesärla som åkte rutschkana från takåsen och nerför tältduken. Den flög upp till takåsen och rullande handlöst ner på marken under förtjusta kvitter (det var i alla fall så det lät). Gång på gång gjorde den samma sak och verkade ha väldigt roligt. 

När jag har funderat över denna lilla händelse kan jag inte finna någon som helst nyttoaspekt.  Ingen annan sädesärla var i närheten (vad jag minns), den gjorde detta på egen hand. Det enda syftet i detta fall verkade faktiskt vara att leka.  

Kanske det är fler som har liknande exempel från fågelvärlden?

Postat 2011-04-25 13:40 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Det svåra med att det blir vår

Till att börja med vill jag göra en slags deklaration: när det kommer till uteaktiviteter är jag en ambivalent person. Det är förvisso ett faktum att jag har en stark motivation att ge mig ut. Men det är inte hela sanningen, för samtidigt har jag höga trösklar att ta mig över. Så nu är det sagt.

I Skåne har våren den senaste tiden exploderat på ett sådant sätt att vi hastigt övergått från kylig vårvinter till sommarvärme. På bara några dagar har de kala buskarna och träden fått en ljusgrön försommardräkt. Fåglarna strömmar in i landet och det sjunger och rör sig överallt. Allt detta är i sig efterlängtat och härligt. Men jag måste dessvärre erkänna att detta är en svår tid för mig.

Jag ska försöka förklara. Förhoppningsvis kommer ni som läser detta att förstå vad jag menar. Förhoppningsvis kommer dessutom några att känna igen sig. Men i värsta fall är jag helt ensam med min upplevelse, och då kommer jag väl att bli betraktad som ganska underlig. Vi får se!

Någon gång under hösten anpassar jag mig till den sjunkande temperaturen och bereder mig på att det ibland känns ganska tufft att ge mig ut i naturen för att vandra, skåda fågel och göra en och annan övernattning. Jag tror de allra flesta friluftsmänniskor upplever det på samma sätt, hösten och vintern innebär en slags omställning på grund av det bistrare klimatet. Och vi anpassar oss, med viss svårighet. Sedan kommer snön och med den nya utmaningar och ny lust till uteliv. Om man bor i en landsända med snö vill säga. För vissa vintrar väntar jag förgäves på att lundabygden ska få så mycket snö att det ens är lönt att gå ner i källaren och hämta upp skidorna.

Men ut i naturen vill jag, och de mentala trösklar som finns upplever jag inte alls som särskilt konstiga. För det är ju kallt, och det krävs en viss ansträngning att ge sig ut i mulet och blåsigt väder eller sova i vindskydd i minusgrader. Och det är väldigt få som gör det. Naturen är väldigt folktom och man möter bara de verkliga entusiasterna, allt från familjer på sjöarnas skridskoisar till muntra pensionärer på skogsvandring. När jag är ute vid denna tid träffar jag nästan aldrig på någon jag känner, om jag inte i förväg har avtalat tid för möte någonstans.

Efter en lång - och ofta mörk - skånevinter så kommer äntligen våren. Eller snarare vårvintern. En av mina goda vänner heter John och är både fågelskådare och norrlänning. Han tycker att våren i Skåne är väldigt utdragen. Det är varken riktig vinter eller riktig vår härnere, säger han och syftar på tiden mars - april. Två månader som ofta är en karg, blåsig och kylig väntan på att träden ska slå ut och solen ska värma.

Men värmen kommer ju ändå till slut, så som det gjort nu. Och det är då som jag blir som mest ambivalent. För konstigt nog finns mina mentala trösklar kvar, det där egendomliga motståndet mot att stiga upp tidigt, ta fram kikare och kamera, brygga kaffe och bre smörgåsar. Och inte minst att skapa tid i almanackan så att det verkligen finns en ledig halvdag att åka ut på. Det är alldeles för lätt att vakna för sent, äta frukost i långsamt tempo och nöja sig med att läsa en bok eller bara sitta på balkongen. Saken är ju den att jag vill ju ut, lite längre än bara till min balkong.

En annan egendomlig sak är att jag genomgår en slags identitetskris när våren och sommaren kommer. På vintern är det lätt att se sig som friluftsmänniska eftersom det mestadels är dessa som övervinner motståndet och ger sig ut. Men när den första riktiga vårvärmen kommer då är alla utomhus. Även de mest ihärdiga innesittarna tar sig ut och befolkar gatukaféer, utepubar och parker. Plötsligt är vi en hel nation av "friluftsmänniskor"! Och jag själv försvinner i denna flod av uteliv och våndas över mina mentala trösklar. Hur jag ska kunna ta mig ut den närmaste veckan? Hinner och orkar jag med tanke på allt annat som jag vill och behöver göra?

Och när jag väl kommer ut blir jag omsprungen av joggare som har fått nytänd motionsglöd, förbikörd av motorcyklister som ska campa och husbilsägare som ska ställa upp sin boning i "vildmarken". För att inte tala om alla som har picknick eller dricker öl i parkerna. Och utegourméer som trängs på gräsmattorna med sina grillar och delikatesser.

Förstå mig rätt: jag har inget direkt emot detta. Även om dessa saker inte innebär friluftsliv i egentlig mening så är det ju bra i största allmänhet att vistas utomhus om det så bara är på sin egen gräsmatta. Det som förundrar mig är den plötsliga statusförändring jag själv har genomgått, även i mina egna ögon. Alltså från en (relativt) beslutsam friluftsmänniska till en färglös medelmåtta som flyr stadens gatuträngsel och snabbt tar mig till lägenheten på Linero. Och där drar jag mig till och med för att dricka kaffet på balkongen!

Trots denna förändring av min självbild tror jag inte att det är jag själv som har förändrats. Snarast är det årstiden och de yttre förhållandena. Och det jag upplever är mina tafatta försök att anpassa mig till dessa förändringar. På vintern har jag både de mentala och de klimatmässiga trösklarna att komma över. När jag väl övervinner dem åstadkoms en väldig drivkraft som för mig ut på långa äventyr.

När sedan våren kommer sjunker de de yttre trösklarna, och det blir plötsligt mycket mer bekvämt att ta sig ut. Men de mentala trösklarna finns kvar, och jag är plågsamt medveten om att det är just dessa som hindrar mig. Och innan jag vet ordet av så är det måndag igen med tidigt upp till jobbet. Så har en hel helg passerat utan att jag kom ut i naturen ordentligt. För det var ju det jag ville, egentligen. 

Till sist ska sägas att när jag väl kommer ut i den vackra vårnaturen så skingras snabbt dessa märkliga tankar. Men jag misstänker att nästa morgon väntar de på mig igen.  

Postat 2011-04-24 14:47 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Den sista halvan av Teusaturen

Beviset att jag var med på färden (fotot taget dagen före):

Och här under rasten vid järvspåret samma dag:

Rutiner, rutiner...

Denna morgon (den fjärde) var det rekord med rimfrost i innertältet. Vi hade skyddat nederdelen på sovsäckrna så gott det gick med jackorna, vilket fungerade bra. Men när morgonprocedurerna skulle ta vid gällde det att först få bort det spröda islagret. Jag tog mössan som redskap att torka med.

Utan att göra det alltför dramatiskt vill jag säga att det var en ständig kamp mot kylan.  Vad det handlar om är rutiner och åter rutiner. Saker ska göras i rätt ordning hela tiden. Slappnar man av och slarvar (t ex av bekvämlighet) så straffar det sig med att  man får ont i fingrarna av kylan eller att det tar längre tid. Oftast både - och.

Just denna morgon skulle jag lägga in GPS-koordinater för vår lägerplats som vi sovit vid. Men de laddningsbara batterierna hade snabbt tappat kraften redan första natten på fjället, och nästa gång tar jag bara med vanliga. Så rutinen med GPS på morgonen hade snabbt blivit följande: ner i sovsäcken en kvart innan användning.

Varför ska allt ska vara svart?!

En annan rutin är morgonens akrobatiska mästarprov, nämligen ta av sig nattunderstället och ta på sig kläderna. Tyvärr så hade vårt tält lågt i tak (inte tänkte jag på det när jag köpte det för sommarbruk för några år sedan) och med vars två fluffiga sovsäckar så är det inte mycket volym kvar upp till taket. Kraven på spänstighet hos invånarna blir därmed ganska höga. Så här går av- och påklädningsproceduren till.

Först letar jag reda på dagens underställ (byxa och tröja) samt nya kalsonger. Samtliga dessa tre plagg är av svart färg och har under natten förvarats i en svart påse där en av sovsäckarna förvaras på dagen.

Det första som ska på är de svarta kalsongerna. Jag lägger dem vid sidan nära mig till höger och memorerar att de ligger där (memoreringen är en viktig del av alla rutiner i snö, man måste hela tiden minnas var man lägger saker). Därefter - liggandes på rygg - drar jag av nattens nedre underställ.

Nu ska kalsingarna på. Men var sjutton är de nu då?? Jag trevar med handen där de borde legat och får tag i något svart. Nej, det var understället som ska på efter kalsongerna. Nytt svart föremål. Nej, det var den svarta underställströjan. Så äntligen hittar jag kalsingarna, de låg bland alla de övriga svarta kläderna. Och så håller det på, tills kläderna sitter där de ska.

Vem har kommit på att allting ska vara svart? Svarta kläder i en svart påse som kommer på avvägar och gömmer sig i en mörkgrå sovsäck. Och svarta, tunna handskar som lite slarvigt lades i ett hörn kvällen innan är plötsligt bara en. Den andra är på rymmen bland ungefär en kubikmeter andra svarta saker på det svarta tältgolvet. Idioti!  

Men så länge jag hjälpligt klarar av dessa rutiner vet jag att jag varken är åldersdement eller lider av parkinson. Alltid något.

Foto: Påklädd och klar.

Möte i vildmarken

Så småningom kom vi iväg igen och fortsatte i Teusadalen. Vi skidade mest på jokk-isen, och det var inga problem med bärigheten. Vi såg ripor och vid ett tillfälle en strömstare där jokken gick i dagen och inte hade frusit till.

Vi mötte också 6 tyskar med varsitt hundspann som passerade oss. De var på väg ner till Teusajaure och kanske stugan som ligger där. När vi rastade såg vi några älgar uppe vid skogsgränsen någon kilometer från oss.

Foto: Älgar på marsch. Troligen förflyttar de sig hellre på kalfjället än nere i skogen där snön är lös och djup.

Foto: Uppför Suorggejohka som är det vattendrag som rinner i Teusadalen. I bakgrunden berget Gáppetjåhkkå.

Vi gjorde nytt nattläger på norra stranden av sjön Suorggejávri. På kvällen spanade vi efter norrsken och vissa stunder var det mycket vackert sådant. Temperaturen föll snabbt på kvällen, och natten blev den dittills kallaste med -21°.

Fågelsång i isriket

Nästa förmiddag bytte vi arbetsuppgifter. Anders skulle dra pulkan och jag ta hans ryggsäck. Vi fortsatte tvärs över sjön till jokkens utlopp. Jokken var frusen just där, men bildade ett litet fruset vattenfall en bit upp. Såg svårt ut att ta sig uppför, så vi gjorde en kringgående rörelse genom björkskogen vid norra stranden.

Därefter kände vi lust för paus, och denna råkade bli strax före den lilla sjö som ligger mellan sjöarna Suorggejávri och Ávddajávri. Jokken som rann ut från denna lilla sjö var mestadels öppen, och från vår rastplats kunde vi höra en strömstare sjunga. Underbart! Och ganska märkligt hur det i detta frostiga landskap kan överleva så spröda varelser. Men den hittade säkert larver och annat gott i det öppna vattendraget.

Efter rasten skidade vi glatt iväg på jokkens norra sida. Här dök en kungsörn upp och skrämde ripor. När vi kom fram till sjön tyckte vi inte att den gick att lita på. Utloppet vid jokken var öppet, och jokken var säkert meterdjup. Vi skidade tillbaka några hundra meter och hittade ett ställe med en isbrygga över jokken. Därefter fortsatte vi på den södra sidan.

Det var klokt att vi gjorde så. Efter en stund fick vi nämligen överblick och kunde se att sjöisen var vattensjuk. Det var säkert den övre sjön, Ávddajávri, som matade på med vatten. Isen var kanske hållbar, men det kunde finnas svaga punkter. Och att man inte kan skida på blöt is blev vi snart varse när snön sjönk under skidorna i strandkanten och stighudarna klibbade ihop med underlaget. Det var bara att stanna, ta av skidorna och göra dem rena innan klumparna frusit till is.

Bo i grotta?

På vår lista över saker som vi ville göra fanns snöbivack. När vi anlände i närheten av en lämplig lägerplats letade vi reda på en användbar driva och började gräva ut. Snön var dessvärre hårdare än vi tänkt, och efter 1½ timme gav vi upp. Vi hade behövt mer tid. Så det blev vanligt tältboende igen.

På grund av grävandet blev både natten och morgonen senare än vanligt. Men det var varmt när vi vaknade, nästan plusgrader. Och i solen töade det, förstås. Jag firade med att göra turens första (och enda) ansiktstvätt.

Vi skidade vidare utefter den södra stranden av Ávddajávri i underbart solsken och vårvinterväder. Efter någon kilometer vek vi av mot sydväst och gick uppför björkskogen för att kunna passera väster om Avdavárátja.

Som vanligt var skogen fylld av meterdjup pulversnö så det gick inte särskilt fort. Anders slet rejält med pulkan. Det gick ständigt uppför, men lutningen var ganska behaglig. Massivet Gállaktjåhkkå gladde oss hela tiden. Vi hade det till vänster om oss, med imponerande sidor och glaciärer högt uppe vid toppen.

Men vi hoppades hela tiden att nå högsta punkten på sluttningen och få se Áhkká stiga upp vid horisonten. Denna syn gäckade oss nästan hela dagen. Först framemot dagens slut fick vi uppleva den första skymten av Fjällens Drottning.

Turens allra sista lägerplats förlades till området Juovvagielas. Nästa dag kunde vi skida den sista biten till en bra utsiktspunkt för att beskåda Áhkká och bergen i Sarek.

Foto: Utsikt mot Áhkká.

Till sist var det ändå dags att vända skidspetsarna mot civilisationen och Ritsem. Vi letade oss rakt västerut, ner mot kraftledningen utmed Ritsemjåhkå. Väl nere i den bitvis täta björkskogen vände vi åt sydväst och kom så småningom ner på bilvägen en halv kilometer norr om fjällstationen. Vägen var plogad och hård, och det bar nerför. Vi fick bromsa både oss själva och pulkan hela biten.

Stationen var stängd när vi kom fram på kvällen och folk sa att det var helt fullbokat. Det stod bilar och skotrar överallt. Men vi och några andra skidgäster ringde efter dem som arbetade på stationen, och de ordnade golvplats i ett förråd. Det kändes väldigt skönt att duscha, basta och äta inne i värmen efter en vecka i en "frysbox"! Men vi är väldigt glada för detta äventyr som vi absolut inte ångrar. Det är ett minne för livet.

Under dessa sju dygn på fjället hade vi således sju olika lägerplatser. Vi färdades totalt ca 5,5 mil, en siffra som nog inte imponerar på några andra än våra gamla mammor. Men roligt hade vi nästan hela tiden!

Foton 6, 7, 8, 9 är tagna av mig. Övriga av Anders Gudmundsson.

Postat 2011-04-12 01:06 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Mot Teusajaure

Detta är en fortsättning på förra blogginlägget som slutade med att vi kommit uppför den brantaste delen av backen från Vakkotavare. Nästa morgon hade vi en bit kvar.

Upp på kalfjället

Björkskogen var inte slut, inte heller stigningen. Vi plöjde vidare i snöpulvret. Eftersom det inte var lika brant som dagen före kunde vi strunta i att följa leden uppför och nerför alla småbackar. Vi försökte snirkla oss så enkelt som möjligt uppåt, förbi hinder. Jag drog pulkan och Anders hjälpdrog med extralinan.

När skogen glesnade kändes vinden på allvar. Den hade säkert avtagit något sedan dagen före då en grupp hade tvingats vända tillbaka. Men det blåste ändå rejält.

Pulkan var fortfarande tung och tog emot direkt när det lutade uppför det allra minsta. Det var inte svårt att hålla sig varm så länge man rörde sig. På hela den dagen hade jag på överkroppen bara ett underställ och (den icke dunfyllda) jackan. På händerna bara fleecehandskar.

Långt bort skymtade Sarekmassivet, Nijak och Ahkka. En härlig syn.

Forfarande hård vind

Vinden kom från vänster och vi förutsatte att den kunde vara förrädisk. Gänget föregående dag hade tagit på sig balaclavor, men för sent. De hade inte känt kylan i ansiktet eftersom de varit varma på kroppen. Och så hade förfrysningsskador blivit följden för en av dem. Vi tog på oss våra balaclavor och skidglasögonen. Bara näsorna stack ut i vinden.

En minimal lunchpaus fick vi genom att gräva oss ner en dryg halvmeter bakom pulkan, och i skydd från den värsta vinden blanda varmt termosvatten till fruktsoppa. Inget läge att sitta och njuta länge, våra kroppar svalnade fort. När vi satt där passerade tre människor på leden en bit bort från oss. De hade en liten pulka och en hund. Det var de enda människor vi såg den dagen.

Därefter bestämde vi att inte ha så stora ambitioner utan hålla utkik efter en svacka utefter leden där vinden var svag och vi kunde få en bra tältplats. Men fjället var slätt och en aning välvt så det tog en stund innan vi hittade en sådan plats, något hundratal meter från leden.

Lägerplats på kalfjället 

Väl nerkrupna i sovsäckarna startade vi köket som värmde upp tältet på ett behagligt sätt. Den natten blev kallare än den första, men ändå inte kallare än ca -12º C utanför tältet.

Nästa morgon var det nästan vindstilla, men molnigt och disigt. När frukosten tillagades i absiden tinade frosten i innertältet och droppade. Senare på turen såg vi till att att skydda sovsäckarna från droppet samt att torka med en trasa. Det kändes som vi lärde oss mycket hela tiden.

Utanför tältet hade en räv passerat på natten eller tidigt på morgonen. Kanske en fjällräv?

Lägerplatsen på förmiddagen. Pulkan har börjat packas. I bakgrunden Sarekmassivet och Nijak.

När vi packat ihop och lämnat tältplatsen blev vi upphunna av en grupp som gjorde turer mellan stugorna på Kungsleden. De var på väg till Teusajaurestugorna, precis som vi. Vi språkade lite och de gav oss några goda råd.

Vi hade nått högsta punkten på sträckan och det började gå nerför. Pulkan ville ge sig iväg på egen hand och åkte lite som den ville, så nu fick Anders stabilisera mitt dragande med linan som han nu hade efter pulkan. Det fungerade bra.

Vi åt en ordentlig lunch nere i en ravin innan vi baxade pulkan uppför en sluttning och fortsatte. Sedan var det nerför i flera kilometer genom ny björkskog, ända ner till stranden av Teusajaure. Därefter isväg tvärs över sjön till stugorna.

Foto: Lunchplatsen i ravinen.

Ändrade planer

Först hade vi tyckt att en stugnatt kunde vara passande efter två nätter i tält, men mitt ute på isen ändrade vi oss. Vädret var ju riktigt bra och stugan var säkert trång, varm och fuktig. Tältet och naturen lockade mer.

Dessutom hade vi haft ljusblå idéer om att kanske hinna vidare på Kungsleden och kunna se Kebnekaise, men det insåg vi att vi inte skulle hinna. Och till råga på allt såg backen efter Teusajaurestugorna nästan lika avskräckande ut som den efter Vakkotavare.

Så vi skidade istället iväg åt nordväst på sjöisen och ordnade en lägerplats när vi kommit ur synhåll från stugorna.

Foto: På Teusajaure. Teusadalen är mycket storslagen och vacker.

Skavsår?

Under dagen hade jag känt en aning sveda på höger häl. Jag borde ha kollat tidigare, men väntade ända tills vi kom in i tältet på kvällen. Inspektionen visade att foten var en aning röd, men det såg inte onormalt ut. Vi lät det vara som det var.

Experiment med köket

Temperaturen hade under kvällen krupit ner till -18º C, och så var det även tidigt på morgonen. Men när vi steg ut i den gnistrande snön lite senare hade det stigit till 8 - 10 minugrader.

På kvällen och morgonen experimenterade vi med gas till Trangiaköket istället för Tenol. Vi hade en helt knippe idéer om hur vi skulle få en bra starteffekt, men resultaten var inte så märkvärdiga. Mina test med lekleran fungerade i viss mån, se diskussionen på följande länk:

www.utsidan.se/blogs/fowwe/det-eviga-problemet-med-gaskok-i.htm

Men den bästa effekten åstadkoms helt enkelt av att köket värmde upp absiden till plusgrader, och sedan fungerade ju gasen bra. Tenolen var dock överlägsen i de flesta lägen, tyckte vi. Och definitivt när man använde köket ute i det fria.

Rovdjur i Teusadalen

Vi följde Teusajaures södra strand, ute på isen. Här korsade vi ett järvspår och passade på att ta lunchpaus. Järven hade dessutom gjort en lega i snön i strandkanten. Vi stötte också på flera dalripor i skogen.

Foto: Lunchpaus på järvspåret (som dessvärre inte syns så bra på denna bild).

I änden av sjön anger kartan "svag is", den såg vi till att undvika genom att skida i strandkanten. Vädret var nu ljuvligt, och solen sken vänligt på oss.

Våra dagsetapper blev inte särskilt långa. Men vi hade roligt hela tiden. Denna etapp blev ca 7 km, och vi slog läger en bit upp i dalgången. Tältet låg en meter från ett lodjursspår, helt logiskt eftersom vi lunchat vid ett järvspår. Lodjuret hade vandrat genom dalen från väster till öster och vi hade haft väldigt intressanta stunder när vi följt spåret och sett vad katten haft för sig: hoppat upp i träd, legat och spanat, osv.

Förutom dessa rovdjursspår såg vi gott om spår efter ripor. Ibland såg vi riporna själva när de flög upp ur buskagen. Det var mest dalripor men även några fjällripor (arterna skiljs åt på lätet). Riporna var otroligt vackra i sin vita vinterdräkt när de for som stora, fladdrande snöfingor genom landskapet.

Foto: Soligt, men det var kallt i vinden. Därav mössan.

Kroppsvård igen

Denna dag hade jag knappt känt något i höger fot men däremot liknande diffusa sveda i vänster fot. Jag hade med ledning av gårdagens erfarenheter tagit lätt på det. Men det skulle jag inte ha gjort! Vänster häl hade en rejäl blåsa som det gått hål på, och även på högerhälen fanns en ganska stor blåsa. Räddningen blev Compeed som vi alltid har med på våra sommarturer också. Men detta är en av ytterst få gånger som jag behövt använda någon.

Förutom skavsår gällde det att hålla koll på solbrännan. Själv är jag solkänslig och måste smörja in mig med hög solskyddsfaktor. Jag hade också med mig en liten burk "After Sun", en helt hopplös smörja som alltid vill rinna ut från burken.

Jag smorde också händerna varje dag med mjukgörande kräm. Mina fingrar spricker hela tiden och ett par fingrar blöder vid naglarna under vintersäsongen när jag är mycket ute. Men det var inte värre än att det gick att stå ut med.

Den kvällen var vi som vanligt trötta, och vi åt kvällsmatens olika delar i omgångar och tog tupplurer emellan. Efterrätten hann frysa under en sådan tupplur, men det gjorde ingenting, det blev den bara godare av. Utanför tältet blev det -19º C på natten.

Nästa dag skulle vi vidare upp i den svagt sluttande Teusadalen som vid det här laget fullständigt charmat oss med sin vackra natur. Vi hade fyra dagar och tre nätter kvar av våra sju dygn på fjället. Jag ska försöka få med några foton på mig själv i nästa inlägg. Bara för att bevisa att jag faktiskt var med på färden.

Postat 2011-04-05 23:43 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Mot fjället - trots varningar!

Jag och min gode vän Anders har idag kommit tillbaka från vårt livs första vintertur med tält och pulka. Jag ska tids nog knåpa ihop en artikel om färden, men tänkte även dela några erfarenheter här på bloggen.

Början på färden är väl värd att berätta, och en och annan av er vintervana läsare får sig säkert ett gott skratt.

Två gamla bekanta

Vi anlände med tåg till Gällivare fredag morgon den 25 mars. Ut ur tåget med minst 60 kg packning som kommit med utan att konduktören klagade.

Bussen till Ritsem dök upp efter en stund, och vi hejade på bussföraren. Som vi kände igen. Vi måste ha träffat honom något tidigare år, men när?

Det visade sig att han var extrainkallad denna helg, och efter en stund kom vi på var vi sett honom. Det var i juni för nästan ett år sedan. Då hade han kört oss från Ritsem och bussen hade fått bromshaveri vid Kebnats, spärrat vägen för alla bilar från och till båten och försinkat passagerarna med 3-4 timmar. De som då skulle åkt med det tidiga Stockholmståget hade missat det.

Och mycket riktigt var den buss vi skulle åka med denna fredagsmorgon precis samma buss som fått haveri i juni. Jaha, det var ju intressant.

Varningar

Bussen for iväg och vi var bara tre passagerare. Förutom Anders och jag var en ung tysk man med som skulle åka skidor med ryggsäck genom hela Sarek. Han såg definitivt ut att vara kapabel till det.

Under tiden berättade bussföraren att det var oväder på kalfjället och att det varnades för hård vind. Vidare sa han att en del fordon hade kört i diket på grund av väglaget.

Vi var fast beslutna att ta oss till vår startpunkt, Vakkotavare, och vi hade inga planer på att låta vädret eller något annat hindra oss. Men vad hade vi gett oss in på egentligen? Bara bussresan verkade kunna sluta hur som helst.

I startgropen 

Vi kom lyckligt fram till Vakkotavare och togs emot av värdinnan. I stugan var några unga män som återhämtade sig efter ett misslyckat försök att ge sig upp på fjället för att följa Kungsleden mot Teusajaurestugan. De hade mött så hård och kall vind att åtminstone en av dem förfryst delar av ansiktet. Vi hade planerat samma väg som de, och de varnade oss för kylan.

Vår packning behövde organiseras om, och pulkan packades full med grejer och med en presenning fastspänd omkring. Det hela var en budgetlösning, men vi tyckte att det borde fungera.

Men vi har aldrig dragit pulka förut, så vem kunde veta innan vi verkligen prövat? Vidare hade all snö i Skåne hunnit smälta innan våra nyinköpta skidor anlänt, så skidor och pjäxor hade bara testats på vardagsrumsgolvet. Det gällde förresten så gott som hela vinterutrustningen.

Och så var det all snön där vid stugan. Rätt som det var när vi packade pulkan tog man ett steg åt sidan och vips befann man sig stående i djup snö till midjan. Vi sneglade förstulet mot värdinnans fönster för att se om hon lade märke till hur ovana vi var.

Hon öppnade fönstret ett par gånger och undrade hur det gick för oss. "Ni har väl gjort sådana här turer förut?" undrade hon. "Nej, aldrig", svarade vi. "Men vi är väldigt ivriga att testa." 

"Bambi" på skidor

Så var allt färdigt. Skidorna kom på och dragselen spändes fast. Det var jag som skulle börja, och Anders skulle ta den ganska tunga ryggsäcken.

Åhej, vad jag drog. Pulkan rörde sig inte mer än en decimeter. Det hjälpte inte hur hårt jag än tog i, stighudarna bara slirade. Och då hade det knappt ens börjat luta uppför.

Ojdå, är en fullastad pulka så här tung? Då skulle vi verkligen få problem i uppförsbacken. (Alla som varit vid Vakkotavare vet att backen är väldigt brant, åtminstone de 150 första höjdmetrarna.)

Vi försäkrade den alltmer bekymrade värdinnan (som oroligt tittade till oss igen) att vi visst var beredda på en backe i början.

Jaha, då var det bara att packa om: mer packning i Anders ryggsäck, mindre i pulkan. Under tiden undrade värdinnan om vi hade tält med oss. "Då vågar jag släppa iväg er", sa hon.

Framåt - och uppåt!

När jag sedan drog gick det faktiskt framåt. I tio, tjugo meter, eller så. Sen började backen. Tvärstopp igen, hudarna slirade. Vi kopplade en extra draglina till Anders, nu kunde han också hjälpa till att dra.

Fler idéer. Vi var tvungna att gå med tvärställda skidor. Det gick, men bara decimeter för decimeter. Jag kan lova att vi slet ordentligt, och pulkan tvingades uppför. Men oändligt långsamt.

När vi efter en förvånansvärt lång stund kommit hela hundra meter från stugan stannade vi och pustade. Anders tänkte en stund och tyckte att vi skulle ta av oss skidorna och gå till fots i snön istället. Sagt och gjort. Vi hade inget tydligt spår att följa, men det var hårt där folk hade åkt tidigare (även om snö hade blåst över och dolt spåret). Men gick man vid sidan om försvann man nästan ner i snön.

Nu gick det något bättre, nästan en halvmeter i taget. Skidor var vi ovana vid, men att pulsa i snö har vi gjort förut, bland annat på Luohttolahko i Sarek. Så det kan vi.

Första lägerplatsen

Det tog åtskilliga timmar att dra pulkan den första kilometern. Därefter avtog backens lutning något. Björkskogen började glesna. Det hade hunnit närma sig kväll och vi tyckte inte att vi orkade mer den dagen.

Så det blev tältplats invid leden. Vi tryckte till snön med skidorna och tog fram tältet. Det blåste fortfarande hårt och vi hade lite besvär med att få styr på tältet och gräva ner vinterpinnarna. När det väl stod på plats blev det enklare.

På grund av den kraftiga vinden fick allt förankras så att det inte skulle blåsa bort. Vi fick igång spritköket under absiden och gjorde en myckel enkel middag.

Under tiden försökte vi hantera den första dagens upplevelser. "Det första jag ska göra när vi kommer hem är att sälja skidorna", sa Anders. Ett uttalande som han senare under turen gjorde allt för att dementera.

Vi sov gott medan vinden ven förbi tältet. Nästa morgon var allt inuti absiden täckt av fin pulversnö. Utanför tältet hade fallit och blåst två, tre decimeter av samma vara. Pulkan var förankrad i en björk, den var helt översnöad och syntes inte. Jag grävde fram den.

Vi hade fortfarande 50 - 100 höjdmeter upp till kalfjället där vinden forfarande var både kall och hård. Det skulle bli arbetsamt i den djupa snön, men förhoppningsvis inte lika jobbigt som dagen innan.

Lycka?!

Vi konstaterade att vår dröm om en vintervecka i fjällen höll på att gå i uppfyllelse. Vår föresats var inte att åka vare sig långt eller snabbt, utan vi var där för att lära oss. Två gröna skåningar som ville leva i snön, komma i närkamp med elementen och få lite erfarenhet.

Men var vi lyckliga? Det visste vi inte än. Alltsammans hade ju bara börjat och vi hade ingen aning om vad som väntade ens denna kommande dag. Det var bara att gå vidare, hålla humöret uppe, planera klokt och inte göra några dumheter.

Postat 2011-04-04 00:39 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in