Är det så att vi människor gärna vill vara först med både det ena och det andra? Jag är sådan, åtminstone ibland. Till exempel när jag för femton år sedan ”upptäckte” Sarek. ”Kan någon ha gått här tidigare?” ”Kan någon ha sett det här som jag nu ser?” Men vi är nog sällan de pionjärer vi tror oss vara. Andra har gått före oss, andra har gjort det vi gör nu. Det är ganska få förunnat att göra något betydelsefullt som man är ”först” med.

Den senaste tiden har jag alltså ägnat några tankar åt hur lite först jag är med saker och ting. Till exempel projektet med Präststigen. Jag talade med en bekant som med glimten i ögat sa ungefär: ”Om det skräp, som vi händelsevis tappar eller lämnar efter oss i fjällen, får ligga tillräckligt länge kommer det förvandlas till en intressant kulturlämning.” Så skulle man kunna säga om Präststigen också. Från början var det en prosaisk bruksväg som i princip bara handlade om att förflytta sig effektivt på fjället. Så frågan är om överhuvudtaget någon hade tyckt att Präststigen verkat intressant för exempelvis hundra år sedan – annat än av praktiska skäl.

För på den tiden var det andra mål som lockade än att undersöka en väg. Fjällvärlden var sällan besökt (annat än av samer, naturligtvis) och det var mycket som var outforskat. Botanister och ornitologer sökte sig till avlägsna platser, de högsta bergen skulle letas upp och bestigas, naturresurser skulle kartläggas. Och till sist kom Axel Hamberg och vände ut och in på det svårtillgängliga och okända Sarek. Så vad var Präststigen jämfört med allt detta? Bara en väg att förflytta sig på när man snabbt skulle till det verkligt intressanta. Men som sagt, får tiden bara gå blir till och med skräp en kulturbärare.

Men jag ska inte förringa Präststigen, liknelsen med skräp är på så sätt orättvis. Den är verkligen värd att komma ihåg, av flera skäl. Det handlar dels om underbar natur, dels om kulturhistoria med många olika ingredienser. Vägen har många historier att berätta. Dessa var levande ännu för hundra år sedan men är troligen till största delen bortglömda och försvunna. Det finns visserligen ett antal texter och dem har jag läst, så många jag har kunnat finna. Kanske går det att leta reda på ännu fler: gamla anteckningar, artiklar, böcker och manuskript.

Resan i somras

Jag har inte skrivit någon ordentlig rapport om sommarens undersökningar på Präststigen. Jag besökte den vid två tillfällen. Den första var ett kort besök i början av juli när jag gjorde en fågelinventering. Det andra tillfället, det som var den egentliga undersökningsresan, gjordes i mitten av augusti.

På augustiresan hade jag två följeslagare som var intresserade av att se vad stigen innehöll. Det var Henrik Micael från Jokkmokk och Lars från Tärnaby. Bägge två är samer och intresserade av och engagerade i kulturfrågor. Henrik Micael arbetar på Laponiaförvaltningen (Laponiatjuottjudus) och efter resan skrev han en liten rapport som går att läsa här. Det var mycket värdefullt att ha dem med och jag fick nya infallsvinklar, både på själva rösningarna och på de människor som använt stigen. Att vi dessutom hade väldigt roligt ihop gjorde saken ännu bättre.

En ovanlig vägmarkering

Ett exempel på hur våra kunskaper kombinerades kan vara på sin plats. Under efterforskningarna 2015 stötte jag och Diana på de stenskivor som syns på fotot nedan. Jag tog då koordinater men jag var inte säker på att de var gjorda av människor. Stenskivor kan ibland pressas upp ur marken på grund av frostens inverkan. Men när Henrik Micael och Lars såg dem sa de direkt att stenarna var resta av människor. Och inte bara det, utan att det var precis så som en same på den tiden skulle göra. De skulle inte bygga stora och imponerande konstruktioner, helt enkelt därför att det var onödigt. Okomplicerade rösningar på strategiska ställen var tillräckligt för att man skulle hitta vägen.

De två stenskivorna har fått hjälp av människor att hamna på sina platser. Den längsta stenen är täckt av olika lavsorter, bland annat grön kartlav. Denna lav växer mycket långsamt här, storleksordningen anges till tiondels millimeter per år. Stenen har alltså exponerats länge. Kanske har den stått på annan plats, en bit ifrån, och flyttats hit. Den kortare stenen har dragits upp ur marken, vilket syns på den diagonala gränsen. Under denna gräns är lavbeväxningen mycket liten. Möjligen skulle man med ledning av detta kunna bedöma ungefär när den drogs upp och sattes dit, men jag har inte vågat göra det. I vilket fall är den medvetet placerad på detta sätt, och tillsammans bildar dessa två stenar en tydlig vägmarkering. Den finns på sluttningen mellan Vállevágge och Ruonasvágge.

Nya fynd och nya frågor

Vi gick hela Prästvägen från Kvikkjokk till Alkavare. Vädret var till att börja med alldeles enastående med blå himmel och strålande sol. Efterhand fick vi uppleva även regn och dimma, men undersökningarna kunde genomföras ungefär som vi tänkt. Det blev en hel del nya fynd, bland annat i Vállevágge och vid de två sjöarna Vássjájávrátja, men en del av fynden var gåtfulla och kräver fortsatta undersökningar. Det tycks finnas sträckor med alternativa vägval, som om man hade två olika vägar att välja på. I den bok som jag håller på att skriva om Präststigen har jag tänkt att redogöra för dessa egendomligheter och komma med en förklaring.

För den bok håller det på att bli! Förlaget Vildmarksbiblioteket är intresserat. Men manuset blir inte helt färdigt förrän efter sommaren och det är ännu inte bestämt någon tidpunkt för utgivningen. Boken kommer främst att bli en vandringsguide, men kommer även förmedla Prästvägens historia. Och där finns många spännande berättelser! 

Lars och Henrik Micael på väg mot en nyfunnen rösning. Det börjar bli många fynd av rösningar, antalet är ca 150 stycken nu och jag vet att det finns fler (de mer sentida på Vállevárre ej medräknade). Denna står nära Njoatsosvágges västra mynning.

Tack till läsarna av denna blogg

Det är väldigt roligt att så många har läst om mina undersökningar om Präststigen. En hel del av er har följt med ända från den ringa början och hur mina funderingar har gått både hit och dit. Många har bidragit med kloka synpunkter och värdefullt material. Efter den gångna sommaren fick jag sådant material från flera personer som valt att förlägga sina vandringar på stigen. Två av dem hade gjort mycket ambitiösa egna undersökningar som de generöst delade med sig av. För alla bidrag, både stora och små, vill jag uttrycka ett varmt tack!