Trots att jag och Diana gjorde ett trettiotal fynd av rösningar och vägmarkeringar förra året fanns det flera oklarheter om stigen. Flera sträckor – vissa på ca en halvmil – saknade rösningar överhuvudtaget. Vad kunde ha hänt med dem? Var de raserade och därför svåra att hitta? Hade det kanske inte funnits några överhuvudtaget? Eller hade Diana och jag gått för långt vid sidan av stigen och inte haft möjlighet att se dem? Jag var full av förväntan inför årets vandring som skulle genomföras med start från Kvikkjokk den 21 juli i år. Denna vandring är för övrigt den första som jag gjort av hela sträckan från detta håll (förra året gick Diana och jag från andra hållet). Det skulle således bli en riktig kyrkfärd, med kapellet och kyrkhelgen som mål.

En blick på vädret ger ledtrådar om hur vi kan få det på färden. Det är sjätte dagen vi är ute på fjället och hela tiden har det varit ungefär detsamma: regn på nätterna och växlande, ganska blåsigt väder på dagarna. Detta gäller då utanför Sarek; där inne har det varit annorlunda. Dagen före passerade vi strax väster om Sarvesvágge och fick en möjlighet att titta in. Ett rejält oväder tycktes hålla dalgången i ett stadigt grepp och man såg inte särskilt långt på grund av allt regn. Och det är precis dit vi ska ta oss i eftermiddag, Sarvesvágge. Därefter, imorgon, planerar vi att fortsätta upp i Jiegŋavágge för att ta en titt på isfallet på Svenonius glaciär. Diana, som är från ”låglandet” Lettland, har sett fram mycket mot detta. Jag har en svag aning om vad som väntar om vi försöker genomföra vår plan. Men jag säger ingenting just då.

Vi började i Suorva 20 juni, och vår ursprungliga plan var att gå in mot bron vid Skárjá och därefter följa Ráhpajåhkå på dess västra/södra sida. Redan i inledningsskedet insåg vi att den planen kunde bli svår att följa, så det fanns en reservplan: att efter Pielaslätten (Bielavallda) följa Rapadalens östra/norra sida mot Aktse. I reservplanen ingick att gå förbi renvaktarstugan som ligger mellan jokkarna Alep och Lulep Vássjájågåsj och ta den "höga vägen" till Skierffe.

I midsommar är det dags för fjällresa igen. När man beger sig till ett område som Sarek finns det alltid vissa osäkerhetsmoment. Äventyret kommer vare sig man har planerat för det eller inte. Denna gång kommer vi att vara en grupp på fem stycken. Förutom jag själv kommer min flitige följeslagare Anders vara med samt tre unga entusiaster från hans familj. Två av dem gjorde sin sarekpremiär för två år sedan, den tredje ska göra sin debut i år. För oss "gamlingar" är det en extra dimension i äventyret att få dela upplevelsen med människor som besöker Sarek för första gången.