Det handlar inte om så många veckor. Bara fyra eller fem i Skåne, kanske sex. Antagligen färre ju längre norrut i landet man kommer. Denna tid, när träden har slagit ut och mycket fortfarande är ljusgrönt, och alla flyttfåglar hunnit anlända från fjärran länder. Under dessa snabbt övergående veckor pågår en aktivitet bland fåglarna som är okänd för de flesta människor men som är väl värd att uppleva. Då fylls kvällarna och nätterna av fågelljud som man annars inte hör, från ängar, skogar och sjövassar. En del av dessa fåglar kan säkert visa sig och sjunga på dagen också. Men det är sena kvällar och nätter som är deras egentliga tid.

Kvällshimmel vid Krankesjön i början av juni.

Vassångaren

En av dessa hemlighetsfulla är vassångaren. Liksom många sångfåglar har den ett ganska oansenligt yttre utan några iögonfallande kännetecken. Den hör hemma i stora vassområden vid sjöstränder. Därifrån ljuder dess märkliga sång, ett slags maskinmässigt surrande som kan höras hundratals meter. Fågeln är sällsynt och i Lunds kommun hörs den inte varje år. Men detta år fanns den, upptäckt den 13 maj. Vid 22-tiden på kvällen var vi en skara entusiaster som gick utmed en bäck vid Krankesjön för att höra den på nära håll. Svårt att lyckas, för den satt så långt ute i ett blött vassområde att det var omöjligt för en människa att ta sig dit. Vi fick nöja oss med att lyssna på sången på avstånd.

Den oansenliga vassångaren. Fotot taget vid ett annat tillfälle (juni 2006). Denna hane satt gärna i en buske och sjöng, men vassen var inte långt ifrån. Det fordrades en hel kväll av tålamod i ett lerigt träsk för att få några foton av den.

Bland insekterna i gräset

Den kvällen hörde vi även en annan sångare: gräshoppsångaren. Den är nära släkt med vassångaren och sjunger liksom den med ett hastigt surrande ljud som har en slags maskinmässig jämnhet. Men den låter mjukare än släktingen och kan sägas mer likna en gräshoppa eller syrsa. Tonerna kommer absolut exakt utom vid de få tillfällen då den hoppar över ett enda slag för att sedan fortsätta i samma takt. Så kan den hålla på långa stunder, ofta från en äng eller öppen plats, och gärna i närheten av vatten. Man hör också hur ljudet än blir svagare, än starkare. Då vet man att den vrider på huvudet!

En sen kväll tog jag cykeln och färdades ett par kilometer utmed Kävlingeån, vid Flyinge Kungsgård. Under denna sträcka kunde jag notera 6 stycken sjungande gräshoppsångare. Dessutom två rörsångare och tre kärrsångare. Ja, vi får inte glömma kärrsångaren. Han är den skickligaste härmaren i den svenska fågelfaunan och närmast exploderar i räckor av allehanda härmljud.

Här vid Kungsgården har det vissa år hänt att ytterligare en nattlig "maskinfågel" sjungit: flodsångaren. Den har en långsammare sång än sina två släktingar och ljudet leder tankarna till en jättelik vårtbitare. Vet man inte vem det är som sjunger så skulle man nog gissa på just det.

Den tid dessa fåglar sjunger är alltför kort. Näktergalen brukar sluta omkring midsommar, så det är inte lång tid kvar om man vill höra den innan den tystnar för i år. Gräshoppsångaren trappar ner gradvis och jag har funnit att aktiviteten minskar betydligt i början av juni. Men det händer att en och annan fortsätter ända in i juli eller augusti och blandar sin röst med de riktiga syrsornas.

En uppvisning i skymningen

En annan kväll befann jag mig återigen vid Krankesjön. En man stod med en kamera i handen och vi började prata om de fåglar vi hörde och såg. Det mörknade alltmer. Vissa fåglar tystnade och andra tillkom. När skymningen kommit ganska långt upptäckte vi tre fåglar i snabb flykt i luften. De såg nästan ut som tornseglare och rörde sig lika skickligt. Men de var större, med kraftigare vingar. Fåglarna flög med hastiga vingslag och hejdade sig ibland, gjorde tvärvändningar, dykningar och stegringar. Jag visste genast vad det var: lärkfalkar som fångade trollsländor och andra insekter i luften. Medan mörkret tätnade susade de omkring och kom ibland riktigt nära. Jag tänkte att någon av dem kunde vara en mer sällsynt fågel, en aftonfalk som synts till i området. Men det var omöjligt att urskilja några färger, falkarna var bara svarta siluetter mot kvällshimlen. Det var bara att njuta av skådespelet som verkligen var av högsta klass.

Några kvällar efter lärkfalkarnas uppvisning tog jag kameran och tänkte att jag skulle fånga deras insektsfångst på foto. Men de hade flyttat sig och jagade mycket längre bort. En av falkarna kom tillfälligt närmare och fastnade på en bild. Men det var ingen lärkfalk utan en aftonfalk! På den infällda, förstorade bilden syns det ljusa huvudet som visar att det är en hona. Senare fick jag veta att två "affar" befunnit sig vid Krankesjön, bägge honor. I skrivande stund är de troligen fortfarande kvar.

Det känns en aning tomt och öde när försommarnattens sångfåglar tystnar. En sen kvällsexkursion eller övernattning i tält är inte detsamma utan dem. Men det finns annat som hörs istället: kackel och oväsen från vassruggarna, pipande uggleungar och ibland (fast mycket sällan) någon vaktel eller kornknarr. Men befinner man sig längre norrut, i skogarna med gran och tall, kan man länge på sommaren höra det mest trolska ljudet av alla: nattskärrans surrande, spinnande sång. Den som oväntat fått höra det långt inne i en öde och nattmörk skog glömmer det nog aldrig.

Nu är det bara en vecka kvar till midsommar. Jag skulle vilja ta tillvara många fler av dessa försommarkvällar innan nattsångarna tystnar, men det är annat som kommer emellan. Näktergalen kan jag dock njuta av varje kväll fram till min resa till fjällen. Den sjunger nämligen en liten bit från min lägenhet i Lund och jag behöver bara öppna balkongdörren. Men när jag kommer tillbaka en dryg vecka in i juli så har den tystnat för detta år.

Silverstämman på fjället

Till sist några ord om den sångfågel som nog är min absoluta favorit: nordsångaren. Den är så sällsynt i vårt land att den vissa år knappt hörs alls. Den färdas en osannolikt lång väg, dess vintertillhåll är sydöstra Asien. Den passerar således aldrig Skåne, vilket nästan alla andra flyttfåglar gör. Till vårt land anländer den bland de allra senaste sommargästerna, omkring midsommar. Sedan sjunger den inte många veckor, och enda möjligheten att höra den är i de nordligaste fjällen. Sången är en ihållande drill som ibland kan få en alldeles enastående ren silverklang. Jag har hört den bland annat en gång i västra Sarek och jag lyssnar efter den varje fjällvandring och hoppas att jag ska träffa på den igen.