Lördagen den 2 juli klockan halv fem står jag ensam på Padjelantastigen, precis där den går ihop med Nordkalottleden. Det har börjat regna och jag har regnkläderna på. Jag har just sagt "hejdå" till min följeslagare som haft problem med en fot och gått söderut, mot Tarrekaisestugorna. Men jag har en fågelinventering att göra i övre Njoatsosvágge i Sarek, så jag ska gå åt motsatt håll. Under dagen har vi avverkat ca 11 kilometer på Nordkalottleden och jag har nu 9 kilometer till närmaste stuga som är Såmmarlappa. Jag måste dit ikväll eftersom jag inte har något tält med mig. Mitt trepersonerstält har jag varit tvungen att ge ifrån mig till två andra färdkamrater som vid det laget befinner sig någonstans i västra Padjelanta. Och det var inte det enda de fick. Även min kniv, delar av mitt kök, den mesta gasen, min kompass, vadningslinan, med mera hamnade hos dem. Men jag har gott hopp om att jag ska klara min inventeringsrunda med den utrustning jag har. Men då krävs att det finns stugplatser utefter vägen.

Stigmötet.

Hur kunde det bli så här? Det var ju inte alls meningen att bo i stuga och gå så mycket på en led; jag hade tänkt att bo alla nätter i tält med de andra. Men egentligen var det inget konstigt alls, bara sådant som kan hända under vilken fjällvandring som helst. En skadad fot (lyckligtvis inget allvarligt), mycket smältvatten i bäckarna och behov av omplanering. Och så beslöt vi, ursprungligen en grupp på fyra, att dela oss i två grupper och gå olika vägar. Och efter en andra delning står jag alltså ensam på stigen och funderar på om det var rätt beslut. För jag vet att utan tält kommer inventeringsrundan om två dagar att bli mycket krävande.

Sedan har jag ett problem till: sulan på min ena känga har börjat lossna framtill. Detta har pågått i flera dagar, och nu glappar det rejält framtill. Kommer den att sitta fast i ytterligare fem dygn och cirka tio mil? Det har jag ingen aning om, därför har jag bundit upp framkanten på sulan med starka snören. Det har hållit under dagens vandring, men silvertejpen som jag lindade med på morgonen har gett upp. Nu är det bara snören som gäller.

Sulbindningen. Om varianten med silvertejp var version 1.1 (påsatt utanpå snörena) så har jag nu återgått till 1.0. 

Jag går vidare i duggregnet och kommer snart fram till bäcken från Bádurgårsså. Den är ovanligt stor och vattenrik, och det är nätt och jämnt jag kommer över den utan att ta av mig kängorna. Jag märker att öglan på snörena inte fungerar så bra, den glider upp och kränger av sig från skon hela tiden. Jag får böja mig ner och dra på den igen. Sedan måste jag tänka på hur jag utför själva gångsteget. Slarvar jag glider öglan av direkt. Trots mina ansträngningar glider den av var 50:e eller 100:e meter. Det är sällan den sitter på så länge som 150 meter.

Regnet tilltar efterhand. Det ständiga böjandet för att trä på öglan gör att det rinner in vatten under regnkläderna på alla möjliga ställen. Så här håller jag på i 9 kilometer. Jag är blöt och längtar efter att komma in under tak.

Efter mer än tre timmars vandring i regnet är jag äntligen framme vid Såmmarlappa. Någon stugvärd finns inte där men det lilla nödutrymmet med två sängar är öppet. Jag hänger upp alla våta prylar på tork och lagar kvällsmat. Har inte ätit ordentlig mat sedan lunchen vid ettiden. Någon eld i kaminen är inte nödvändigt att tända, det känns ändå väldigt ombonat och skönt. Kanske stugvandringar trots allt är något att fundera på inför framtiden?

Mot Dárreluoppal

Nästa morgon regnar det något mindre. Jag äter frukost och konstaterar att gårdagens vandring känns i kroppen. Sedan är det sulbindningen, den måste förbättras. Jag skär till fler snörstumpar och gör en extra ögla.

Sulbindning, version 2.0. Tanken är att den nya snörstumpen ska hålla öglan på plats så att den inte kränger av.

Utanför stugan träffar jag två tyska män när jag går för att hämta vatten i älven. De har tältat i närheten (om jag minns rätt) och äter frukost. Vi pratar en kort stund, bland annat om just vatten. Hittills har de renat allt och jag förklarar att det är helt onödigt. De berättar att de varit i Njoatsosvágge och att de inte kom över Luohttojåhkå. För strid och för mycket vatten. Jag berättar också, om mina och mina färdkompisars äventyr. 

Vi ses en gång till när jag är på väg att fortsätta min vandring. De tittar på min känga och förvånar sig. Jag förklarar problemet och de tycker lagningen ser professionell ut. Jag har dock mina tvivel. Sedan ger de mig ett par påsar Mountain House som de inte behöver, jag tror de tycker lite synd om mig. Men påsarna kommer väl till pass senare.

Vädret är bättre än dagen före, bara några enstaka skurar. Mygg är det däremot ganska gott om. Jag njuter av landskapet medan jag går. När jag vänder mig om ser jag berget Staika långt i söder. Så sent som igår hade jag varit alldeles intill.

Det är inte mycket folk ute denna dag. Jag möter bara en annan vandrare, ungefär halvvägs. 

Bitvis finns det långa sträckor med spång. Kvalitén på dessa spänger är mycket bättre efter passagen av Laponia-gränsen. I södra delen av Tarradalen är brädorna däremot slitna, trasiga och (vid regn) såphala. Det är en säkerhetsrisk, och ett tragiskt exempel på det skulle jag höra talas om på hemvägen.

En rösning vid stigen, några kilometer före Tarraluoppalstugorna.

Jag tror snörena på min känga gjorde intryck på de två tyskarna för ett par dagar senare hör jag att det går historier på Padjelantaleden om "the man with the ropes". Men mina farhågor om fastsättningen av sulan var befogade. Visserligen håller den bättre än dagen innan men behöver ändå uppgraderas med ytterligare snörstumpar och öglor. Fotot nedan visar hur bindningen ser ut vid framkomsten till Tarraluoppalstugorna. Måste vara version 2.5. Eller något i den stilen.

Tarraluoppalstugorna sköts inte av Turistföreningen utan av Laponiatjuottjudus, och här har stugvärden Johanna funnits på plats i åtskilliga dagar. Hon förvånar sig också när hon ser snörena på min känga. Dessutom säger hon att hon känner igen mig. Vi lyckas inte komma på var vi setts och jag installerar mig i en av stugorna.

Senare på kvällen blir jag inbjuden till stugan där hon och hennes man bor. De bjuder på en bit nyfångad och kokt röding. Fantastiskt gott. Vi resonerar om fågelinventeringar och jag berättar vad jag ska göra. Vi pratar om mycket annat också, och jag får veta lite om trakten. Så kommer Johanna på att det måste varit i Aktse vi sågs förra året, då jag och mina vänner kom ut från Sarek i slutet av juni. Hon hade varit där då. 

Tarraluoppalstugorna.

Planering av inventeringen

Jag är medveten om att följande dag kommer bli ett kraftprov, och jag gruvar mig lite för det. Området som ska undersökas i Njoatsosvágge ligger omkring 7 kilometer från Tarraluoppalstugorna. Fram och åter blir det 14-15 kilometer att gå. Sedan är själva inventeringsrundan i Njoatsosvágge som i detta fall är ca 10 kilometer, inklusive de omvägar som krävs. Således i runda tal 25 kilometer i terräng utan någon stig. Om jag haft tält hade jag kunnat göra en uppdelning, men nu måste jag hinna med allt under en enda dag.

Sedan är det en omständighet till. De två vänner som har mitt tält (och diverse andra prylar) kommer kanske att passera genom inventeringsområdet under dagen. Vi har naturligtvis inte kunnat ha telefonkontakt och chansen är i och för sig mycket liten. Men detta var (ungefär) deras preliminära planering, och om de skulle göra det, och jag skulle få syn på dem, kommer jag att gräma mig förfärligt. Skulle då det mesta av min packning stå kvar vid stugorna så skulle vi vara tvungna att skiljas åt igen. Alltså bestämmer jag mig för att ta med alltihop. Det kommer naturligtvis att bli betydligt tyngre att gå upp till Njoatsosvágge. Och om vi inte ses måste jag bära den fullpackade ryggsäcken tillbaka igen.

Men jag har bestämt mig. Jag betalar till Johanna redan på kvällen så att jag kan ge mig iväg mycket tidigt. Hon frågar om chanserna att jag kommer tillbaka och jag säger "inte säkert, men troligen".  Sedan ställer jag mobilen på väckning klockan halv tre och går och lägger mig.  

Jag undrar så klart hur det här ska gå. Om vädret blir bra är projektet genomförbart. Blir det däremot busväder uppe i Sarek skulle jag vilja ha ett tält att övernatta i.