Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Oväntad vandring på Padjelantaleden (1)

Lördagen den 2 juli klockan halv fem står jag ensam på Padjelantastigen, precis där den går ihop med Nordkalottleden. Det har börjat regna och jag har regnkläderna på. Jag har just sagt "hejdå" till min följeslagare som haft problem med en fot och gått söderut, mot Tarrekaisestugorna. Men jag har en fågelinventering att göra i övre Njoatsosvágge i Sarek, så jag ska gå åt motsatt håll. Under dagen har vi avverkat ca 11 kilometer på Nordkalottleden och jag har nu 9 kilometer till närmaste stuga som är Såmmarlappa. Jag måste dit ikväll eftersom jag inte har något tält med mig. Mitt trepersonerstält har jag varit tvungen att ge ifrån mig till två andra färdkamrater som vid det laget befinner sig någonstans i västra Padjelanta. Och det var inte det enda de fick. Även min kniv, delar av mitt kök, den mesta gasen, min kompass, vadningslinan, med mera hamnade hos dem. Men jag har gott hopp om att jag ska klara min inventeringsrunda med den utrustning jag har. Men då krävs att det finns stugplatser utefter vägen.

Stigmötet.

Hur kunde det bli så här? Det var ju inte alls meningen att bo i stuga och gå så mycket på en led; jag hade tänkt att bo alla nätter i tält med de andra. Men egentligen var det inget konstigt alls, bara sådant som kan hända under vilken fjällvandring som helst. En skadad fot (lyckligtvis inget allvarligt), mycket smältvatten i bäckarna och behov av omplanering. Och så beslöt vi, ursprungligen en grupp på fyra, att dela oss i två grupper och gå olika vägar. Och efter en andra delning står jag alltså ensam på stigen och funderar på om det var rätt beslut. För jag vet att utan tält kommer inventeringsrundan om två dagar att bli mycket krävande.

Sedan har jag ett problem till: sulan på min ena känga har börjat lossna framtill. Detta har pågått i flera dagar, och nu glappar det rejält framtill. Kommer den att sitta fast i ytterligare fem dygn och cirka tio mil? Det har jag ingen aning om, därför har jag bundit upp framkanten på sulan med starka snören. Det har hållit under dagens vandring, men silvertejpen som jag lindade med på morgonen har gett upp. Nu är det bara snören som gäller.

Sulbindningen. Om varianten med silvertejp var version 1.1 (påsatt utanpå snörena) så har jag nu återgått till 1.0. 

Jag går vidare i duggregnet och kommer snart fram till bäcken från Bádurgårsså. Den är ovanligt stor och vattenrik, och det är nätt och jämnt jag kommer över den utan att ta av mig kängorna. Jag märker att öglan på snörena inte fungerar så bra, den glider upp och kränger av sig från skon hela tiden. Jag får böja mig ner och dra på den igen. Sedan måste jag tänka på hur jag utför själva gångsteget. Slarvar jag glider öglan av direkt. Trots mina ansträngningar glider den av var 50:e eller 100:e meter. Det är sällan den sitter på så länge som 150 meter.

Regnet tilltar efterhand. Det ständiga böjandet för att trä på öglan gör att det rinner in vatten under regnkläderna på alla möjliga ställen. Så här håller jag på i 9 kilometer. Jag är blöt och längtar efter att komma in under tak.

Efter mer än tre timmars vandring i regnet är jag äntligen framme vid Såmmarlappa. Någon stugvärd finns inte där men det lilla nödutrymmet med två sängar är öppet. Jag hänger upp alla våta prylar på tork och lagar kvällsmat. Har inte ätit ordentlig mat sedan lunchen vid ettiden. Någon eld i kaminen är inte nödvändigt att tända, det känns ändå väldigt ombonat och skönt. Kanske stugvandringar trots allt är något att fundera på inför framtiden?

Mot Dárreluoppal

Nästa morgon regnar det något mindre. Jag äter frukost och konstaterar att gårdagens vandring känns i kroppen. Sedan är det sulbindningen, den måste förbättras. Jag skär till fler snörstumpar och gör en extra ögla.

Sulbindning, version 2.0. Tanken är att den nya snörstumpen ska hålla öglan på plats så att den inte kränger av.

Utanför stugan träffar jag två tyska män när jag går för att hämta vatten i älven. De har tältat i närheten (om jag minns rätt) och äter frukost. Vi pratar en kort stund, bland annat om just vatten. Hittills har de renat allt och jag förklarar att det är helt onödigt. De berättar att de varit i Njoatsosvágge och att de inte kom över Luohttojåhkå. För strid och för mycket vatten. Jag berättar också, om mina och mina färdkompisars äventyr. 

Vi ses en gång till när jag är på väg att fortsätta min vandring. De tittar på min känga och förvånar sig. Jag förklarar problemet och de tycker lagningen ser professionell ut. Jag har dock mina tvivel. Sedan ger de mig ett par påsar Mountain House som de inte behöver, jag tror de tycker lite synd om mig. Men påsarna kommer väl till pass senare.

Vädret är bättre än dagen före, bara några enstaka skurar. Mygg är det däremot ganska gott om. Jag njuter av landskapet medan jag går. När jag vänder mig om ser jag berget Staika långt i söder. Så sent som igår hade jag varit alldeles intill.

Det är inte mycket folk ute denna dag. Jag möter bara en annan vandrare, ungefär halvvägs. 

Bitvis finns det långa sträckor med spång. Kvalitén på dessa spänger är mycket bättre efter passagen av Laponia-gränsen. I södra delen av Tarradalen är brädorna däremot slitna, trasiga och (vid regn) såphala. Det är en säkerhetsrisk, och ett tragiskt exempel på det skulle jag höra talas om på hemvägen.

En rösning vid stigen, några kilometer före Tarraluoppalstugorna.

Jag tror snörena på min känga gjorde intryck på de två tyskarna för ett par dagar senare hör jag att det går historier på Padjelantaleden om "the man with the ropes". Men mina farhågor om fastsättningen av sulan var befogade. Visserligen håller den bättre än dagen innan men behöver ändå uppgraderas med ytterligare snörstumpar och öglor. Fotot nedan visar hur bindningen ser ut vid framkomsten till Tarraluoppalstugorna. Måste vara version 2.5. Eller något i den stilen.

Tarraluoppalstugorna sköts inte av Turistföreningen utan av Laponiatjuottjudus, och här har stugvärden Johanna funnits på plats i åtskilliga dagar. Hon förvånar sig också när hon ser snörena på min känga. Dessutom säger hon att hon känner igen mig. Vi lyckas inte komma på var vi setts och jag installerar mig i en av stugorna.

Senare på kvällen blir jag inbjuden till stugan där hon och hennes man bor. De bjuder på en bit nyfångad och kokt röding. Fantastiskt gott. Vi resonerar om fågelinventeringar och jag berättar vad jag ska göra. Vi pratar om mycket annat också, och jag får veta lite om trakten. Så kommer Johanna på att det måste varit i Aktse vi sågs förra året, då jag och mina vänner kom ut från Sarek i slutet av juni. Hon hade varit där då. 

Tarraluoppalstugorna.

Planering av inventeringen

Jag är medveten om att följande dag kommer bli ett kraftprov, och jag gruvar mig lite för det. Området som ska undersökas i Njoatsosvágge ligger omkring 7 kilometer från Tarraluoppalstugorna. Fram och åter blir det 14-15 kilometer att gå. Sedan är själva inventeringsrundan i Njoatsosvágge som i detta fall är ca 10 kilometer, inklusive de omvägar som krävs. Således i runda tal 25 kilometer i terräng utan någon stig. Om jag haft tält hade jag kunnat göra en uppdelning, men nu måste jag hinna med allt under en enda dag.

Sedan är det en omständighet till. De två vänner som har mitt tält (och diverse andra prylar) kommer kanske att passera genom inventeringsområdet under dagen. Vi har naturligtvis inte kunnat ha telefonkontakt och chansen är i och för sig mycket liten. Men detta var (ungefär) deras preliminära planering, och om de skulle göra det, och jag skulle få syn på dem, kommer jag att gräma mig förfärligt. Skulle då det mesta av min packning stå kvar vid stugorna så skulle vi vara tvungna att skiljas åt igen. Alltså bestämmer jag mig för att ta med alltihop. Det kommer naturligtvis att bli betydligt tyngre att gå upp till Njoatsosvágge. Och om vi inte ses måste jag bära den fullpackade ryggsäcken tillbaka igen.

Men jag har bestämt mig. Jag betalar till Johanna redan på kvällen så att jag kan ge mig iväg mycket tidigt. Hon frågar om chanserna att jag kommer tillbaka och jag säger "inte säkert, men troligen".  Sedan ställer jag mobilen på väckning klockan halv tre och går och lägger mig.  

Jag undrar så klart hur det här ska gå. Om vädret blir bra är projektet genomförbart. Blir det däremot busväder uppe i Sarek skulle jag vilja ha ett tält att övernatta i.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-08-01 15:47   Nyingen
Vilken underbar historia!!! Bra jobbat. Är riktigt imponerad. Hoppas verkligen sulan hänger med hela vägen. Men så länge man inte är rådlös och väljer att se problem så funkar ju det mesta. Har man dessutom erfarenhet och kunska, vilket jag märker att du har gott om, så är det än mindre problem. Det går liksom stt ta ut svängarna lite :-)
Ser fram mot att läsa fortsättningen!
God tur
 
Svar 2016-08-02 14:49   fowwe
Tack så mycket, kul att du uppskattar äventyret! Ja, man ska inte ge upp när svårigheterna kommer. Lossnande sulor har drabbat två av mina vänner andra år, men det gick att fullfölja resorna ändå. Och i nästa avsnitt tänkte jag ta ut svängarna lite till ;-).
 
2016-08-01 18:26   Småtärna
Sul-lossning, just det har jag aldrig fantiserat om under mina funderingar om till-vad-kan-jag-komma-att-behöva-mitt-lilla-lagningskit-till.

Tack för inspirerande lagringsbilder.

En riktig cliffhanger, som försätter en i rätt stämning inför avresan på onsdag. /Cecilia
 
Svar 2016-08-01 23:04   Småtärna
Lagningsbilder ska det va´.
 
Svar 2016-08-02 14:58   fowwe
Oj, nu kanske jag har försett dig med tankar till kommande mardrömmar om sönderfallande kängor ;-). Men du är ju i så fall beredd. Fler hemskheter är på gång, jag skriver nästa avsnitt nu. Jag hoppas du får en fin och njutbar vandring framöver i det härliga Padjelanta och annorstädes!
 
2016-08-01 22:30   Tobbe C
Tack för en välskriven vandringsskildring. Just det här med "måsten" är ju förenade med extra risker i fjällvärlden. Jag litar dock på att du har ett gott omdömme och inte riskerade egen säkerhet för att du "måste" göra klart fågelinventeringen... Ser fram emot del två.
 
Svar 2016-08-02 15:04   fowwe
Tack, Tobbe! Sant det där med säkerheten och "måstena". Det är viktigt att kunna avbryta när man inser att det inte kommer att gå. När det gäller de där inventeringarna i fjällen så brukar jag vanligtvis ha min kompis Anders med. Denna gång var lite speciell. Extra viktigt att vara noggrann.
 
2016-08-02 09:14   Elvah
Läser och drömmer mig bort till fjällvärlden, som bara kan besökas i små doser i år med min lilla halvårsgamla flicka. Som alltid skriver du bra men framför allt är det innehållsrika äventyr du har att berätta. Nu ser jag fram emot att få veta hur det gick med sulan, natten utan tält och vad det var du hört talas om relaterat till blöta spångar. Jag går knappt någonsin på spångar (om det finns någorlunda botten i myrarna under), ofta ren livsfara.
 
Svar 2016-08-02 15:16   fowwe
En liten dotter är ju också ett spännande äventyr, men jag förstår att fjällen lockar. Roligt att du uppskattar skriverierna, hoppas det ger lite inspiration för dina egna naturutflykter. Kanske med flickan så småningom, i det lilla? Klokt att undvika spänger så mycket det går, i varje fall de värsta. Men vad som hände på spången denna resa hinns nog inte med förrän i avsnitt 3.
 
2016-08-02 12:26   Bandersson
Vilken uppfinningsrikedom och kreativitet! Med version 3 borde du kunna sälja ”Fowwes snören”.
 
Svar 2016-08-02 15:07   fowwe
Det var ju i och för sig snällt sagt. Men, bäste Björn, jag förstår nu att du inte har någon som helst framtid som försäljningskonsult! ;-)
 
2016-08-02 21:06   dHANScan
Vilken aktivitet och kreativitet. Och även har du klarat att svara på andras blogginlägg här om juli.
Det där kängorproblem hade varit bra att upptäcka hemmaifrån. Hade de även inte redan blivit blöta kanske du kunne ha förstärkt sulgapet med 'sekundklister'? Man kan ha tur det räddar något.
Ser fram mot din färd till fågelräkningen på Tjågnåris, 'min' gamla standardrutt i 2003 och som jag vet du även har inventerad i et följande år.
 
Svar 2016-08-03 11:24   fowwe
Du sätter fingret på väsentligheter! Jo, jag kunde nog upptäckt redan hemma att kängorna behövde åtgärdas. Men det blev lite jäktigt och jag glömde bort det. Nästa resa ska jag göra som du föreslår, ta med en liten tub "sekundklister". Om man torkar och rensar sulan så kan det lyckas.
Jag minns det där inventeringsåret 2003, då gjorde jag en annan ruta i Sarek. Därmed fyllde du och jag två "luckor" i arbetet som universitetet hade gjort ett nationellt upprop om.
När det gäller Tjågnåris hade den till och med år 2014 inventerats bara 4 gånger (en av dig, två av mig och en av någon annan). Nu har jag alltså gjort nr 5, att jämföra med det totala antalet år (21) som inventeringar har gjorts på detta sätt i Sverige. Jag tror denna ruta är en av de fysiskt mest krävande av de 716 rutter som finns.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.