Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Den märkliga högplatån Luohttoláhko

Luohttoláhko i Sarek är nog en av de mest säregna platserna i den svenska fjällvärlden. Den 5 augusti (förra året) var vi fyra stycken på väg dit: min vän Anders, hans ungdomar Frida och Axel, och jag själv. Vi hade just pausat i "hörnet" där Lullihavágge och Noajdevágge möts. Framför oss hade vi utsikt över Sarvesvágge och den del av Rapadalen där det så kallade Rovdjurstorget ligger. Men något besök i de delarna skulle det inte bli denna gång. Vi hade nått in i Sarek så långt som vi hade möjlighet att hinna på vår färd, och nu var det dags att vända tillbaka till Kvikkjokk. Och färdvägen skulle gå över Luohttoláhko.

För att nå högplatån behövde vi gå genom dalgången Noajdevágge. Denna är också ganska egenartad med en uttalad S-form. Krökningen syns tydligt på fjällkartan, men jag upplever den som ännu tydligare i verkligheten. Dalen känns ganska avskild, som en egen liten värld. Den är djup med höga, branta bergssidor. Man kan tälta på fin gräshed på några ställen i dess nedre och mellersta delar, men i den övre delen är det stenigt och brant.

En tidig sommar för flera år sedan såg Anders och jag spåren av en lo här. Lon hade suttit och spanat uppe på en klippavsats och sett en ren komma på snöfältet långt nedanför. I snön kunde vi se att den sprungit fram till renen och bitit ihjäl den. Själva lodjuret såg vi aldrig, men spåren avslöjade vem som hade varit framme. Och den ihjälbitna renen låg kvar på snöfältet. Men den här gången fick renarna beta ifred på sluttningarna.

Foto från mellersta delen av Noajdevágge. Man följer hela tiden utmed Noajdejågåsj. På något ställe är det fördelaktigt att korsa jokken för att få en enklare väg förbi ojämheter i terrängen. Men när vi fyra gick här var det så mycket vatten att det hade behövts ombyte på fötterna. Vi såg ingen anledning att göra oss besväret att vada utan höll oss på samma sida hela tiden. På andra sidan kanten i bakgrunden ligger det hägrande målet: Luohttoláhko!

Den steniga delen i slutet på dalgången var jobbig. Dagen närmade sig sitt slut och vi hade gått många kilometer i stenskravel. Hungern och tröttheten satte in hos oss alla fyra. Det var inte med jubel och hänförelse vi kom upp ur ravinen och såg högplatån. Det var istället lägerplats och kvällsmat som kändes angeläget. Men att hitta lägerplatser uppe på Luohttoláhko är lättare sagt än gjort. Det är otroligt stenigt och så här sent på sommaren var det ont om bäckar att hämta vatten från. Som väl var hade vi koordinaterna på en lägerplats som Anders och jag använt tidigare, så det gick fort att hitta till den. Vi fick upp tälten och ordnade kvällsmat som vi åt utomhus. Långsamt började vi ta in atmosfären och stämningen.

Foto på vår lägerplats. I bakgrunden "baksidan" av det dramatiska Pårtemassivet.

Med en nivå som nästan överallt är över 1200 meter (och på vissa ställen över 1300) är platån lika hög som ett mindre fjäll. Detta medför bland annat att det är svalare häruppe än nere i de omgivande dalgångarna. Inte minst när solen försvinner under horisonten. Under natten blåste det upp och det blev ganska kyligt. Följande morgon åt vi frukost inne i tältet eftersom temperaturen utomhus inte var särskilt lockande.

En annan följd av den höga höjden är att växtligheten är mycket sparsam. Man spanar förgäves efter videbuskar och fjällbjörkar. Av ris som kråkbär och blåbär ser man heller inte ett spår (åtminstone har jag aldrig lagt märke till dem). Till och med gräs saknas på stora ytor. Istället är det karg, stenbeströdd mark. Bitvis bildar stenarna väldiga områden av blockterräng.

Anders, Frida, Axel och jag hade en lång dagsmarsch framför oss och vi behövde komma iväg tidigt. Ungefär halva dagen skulle vi ägna åt att gå över östra delen av Luohttoláhko. Därefter skulle vi ansluta till den platå på Loametjåhkkås västsluttning som populärt kallas "1260-platån". (Om någon undrar hur den passagen går till så har jag en beskrivning här. Observera att i det inlägget beskrivs en annan lägerplats. Den är mindre, ligger något längre norrut och är svår att finna.)

Ovan: Det finns inte gott om jämna markplättar, men här är i varje fall en. Detta är förlängningen av vår tältplats. I bakgrunden bland annat Bálgattjåhkkå, Sáitáristjåhkkå och Loametjåhkkå. Närheten till dessa massiva stenjättar gav lägerplatsen en atmosfär där man gärna blir tyst och bara förundras. Tyst är det också på själva slätten, när det inte blåser. Alla vattenfall är så långt borta att de inte hörs. De bara syns.

Foto från lägerplatsen ner mot jokken som kommer från sjö 1244. Sjön ligger en knapp kilometer åt vänster i bild, ej synlig från lägerplatsen. Platsen ligger således några hundra meter norr om den lilla sjö som på fjällkartan är den nordligaste efter sjö 1244. Jokken är källflöde till Noajdejågåsj och ligger mindre än hundra meter från lägerplatsen. I förgrunden den flata sten som är bra att luta sig emot när man äter. I synriktningen höjer sig terrängen. Luohttoláhko är ju inte helt platt, utan landskapets form kan beskrivas som väldiga dyningar som frusit i sin rörelse. Mängden nakna stenar är överväldigande. Här växer inte mycket mer än lavar!

Ovan: Sáitáristjåhkkå till vänster och Loametjåhkkå till höger.

Bálgatjiegna. 

I den steniga terrängen i östra delen finns överallt vattendrag, pölar och mindre sjöar. Här är det lättgånget, men svårighetsgraden på Luohttoláhko varierar.

Fotot ovan visar en del av landskapet nedanför Bálgatjiegna. Bäcken kommer från något av glaciärpartierna. När jag går häruppe och fascineras av den karga miljön kan jag inte låta bli att fundera över vad som är på väg att hända på grund av klimatförändringarna. Kommer glaciärerna så småningom försvinna? Kommer risheden göra entré och breda ut sig? Kommer videbuskar och fjällbjörkar dyka upp här och var? Om allt detta sker får vi ett helt annat Luohttoláhko än vi har idag.

Vy över slätten, mot norr. Den avrundade konturen av berget Noajdde gör att berget är lätt att känna igen. Likaså Kanalbergets profil till vänster om det. Färgskalan i augusti är synnerligen dov. Ingenstans ser man färgglada växter som bryter av i allt det mörka. Det vilar en tyngd och ett allvar över landskapet som gör att man inte går opåverkad genom det.

Vy mot Jiegnavágge och Svenonius´ glaciär, med berget Jiegnatjåhkkå i mitten. Inte heller i denna riktning är Luohttoláhko särskilt platt. Landskapet har ett ovanligt utseende för att vara i Sverige, det ser nästan utomjordiskt ut. Om bergen i bakgrunden inte hade varit så höga och snötäckta hade man kanske kunnat tro att det var Island.

Rast vid en stor sten efter att vi kommit ner på 1260-platån. Stenen är bevuxen med en vacker röd lav. Vad jag har kunnat finna ut kallas laven Praktlav (Xanthoria elegans) och den är vanlig i fjällen.

Nere på 1260-platån hade vi inte längre utsikt över Luohttoláhko. Vi fortsatte därmed mot nya mål. Efteråt sa Frida att hon hade tyckt om Luohttoláhko. Detta var roligt att höra eftersom ett så kargt ställe kan behöva att man vänjer sig under flera besök.

Under vår fortsatta färd hade vi inte särskilt gott om tid så det blev långa etapper och få pauser. Men vi hann ändå njuta av fina vyer över Njoatsosvágge som bredde ut sig nedanför oss.

När vi hade passerat över Ruopsokjåhkå och var på väg till lägerplatsen på Tjievrras sluttning mörknade himlen, trots att det inte var kväll. Detta var inledningen till ett dramatiskt skådespel på himlen. Solen bröt efter en stund genom molnen och spred ett fascinerande ljus över övre Njoatsosvágge.

De sista två vandringsdagarna ner till Kvikkjokk gick genom välkända marker (Pårekslätten och Kungsleden). Ungdomarna gjorde en fin insats de avslutande dagarna, precis som de gjort under hela vandringen. Det var roligt att se att de uppskattade allt det nya och att fjällvandringsdebuten gick så bra i det tuffa Sarek. Men de påpekade att pappan och hans kompis nog hade kunnat ha ett mindre ambitiöst program. Med tid att stanna fler nätter på fina ställen och se sig om ordentligt där. Jaja, detsamma har vi sagt till oss själva många gånger. Men det är så mycket vi vill se och göra så vi lyckas inte särskilt bra med det.

Kommentar 2014-08-10

Nyss hemkommen från ett besök i området kan jag ge ett tips om att hitta en bra väg från 1260-platån (dvs när man ska upp Luohttoláhko åt motsatt håll som vi gick ner).

Efter att man passerat de två nordligaste småsjöarna (och alltså befinner sig precis norr om dem) vrider man åt NO och börjar uppstigningen på en lutande gräshedssluttning.

Efter några få minuter spanar man uppåt i färdriktningen och ser sluttningen bilda en horisontlinje (se fotot ovan). Den stora sten som avtecknar sig till höger i bild syns i förstoring härunder. Den ska man gå upp till.

Detta är samma sten som ungdomarna vilade sig vid förra året. När man når den går man rakt uppför i det ganska branta stenskravlet. På fem, tio minuter är man uppe på planare mark (stenig dock) och kan sätta kurs direkt mot Luohttoláhko som man nu överblickar från ovan. Därefter är det ganska enkelt att finna en lagom lutande väg ner i nordostlig riktning (syns bra på fjällkartan).

(Ovanifrån är stenen lite svårare att upptäcka, men det går. Om man som vi ska ner till sjöarna. Men man kommer enkelt ner även om man inte ser den, det är uppåt som det är svårare att pricka rätt.)

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-07-18 22:11   OBD
Tack för den fina beskrivningen av sista delen av er vandring.
Håller med dig om att det är något visst med Luohttoláhko. Min medvandrare förra året uppskattade verkligen högplatån även om det bitvis var en del stenskravel att ta sig igenom, både dit och därifrån.
Dina funderingar över förändringar p.g.a. klimatförändringarna är intressanta. Det är väl uppenbart att det kommer att förändra Luohttoláhkos karaktär, men det gäller ju i och för sig de flesta landskapstyper vi har, inte minst fjällvärlden. Jag hör ibland röster som säger "Det händer inte medan vi lever". men det är ju precis det som händer. Förändringarna sker så snabbt att man ser dem på relativt få år.
 
Svar 2014-07-19 22:13   fowwe
Ja, förändringarna i naturen går i vissa avseenden skrämmande fort. Även om det kan ta tiotals eller hundratals år innan en glaciär försvinner så är det andra saker man ser tydligt. Djur- och växtarter minskar eller försvinner, andra arter ökar och tar över, vädret skenar, osv. Fjällvärlden som helhet, det har du rätt i. I alperna går skogsgränsen långt över 2000 meter, hur långt kan det gå hos oss om vi inte får stopp på värmeökningen? Jag hittade en sida på SMHI som behandlade konsekvenser av klimatförändringen på en rad områden, bl a för fjällvärlden och för turismen.

http://www.smhi.se/kunskapsbanken/klimatforandringens-konsekvenser-for-samhallet-1.3880
 
2014-07-18 22:12   Håkan Friberg
Väl beskrivet. Jag har bara varit där en gång. Det är dit jag längtar när jag tänker på Sarek.
 
Svar 2014-07-19 22:21   fowwe
Hej Håkan! Tack för din kommentar. Intressant att det är just Luohttoláhko som finns i dina tankar. Jag vet inte om man kan säga att området personiferar Sarek, men jag fäste mig vid det redan första gången jag var där. Det är som en värld för sig själv (så upplever jag det när jag är där). Så speciell att den kunde varit en egen nationalpark. Om nu inte Sarek funnits, förstås.
 
2014-07-20 18:50   dHANScan
Det är ett fascinerande ställe att vandra, vilket upplevs tydligt av din beskrivning. Sommaren är så kort och terrängen så karg. Jag har varit en gang nästan exakt samma väg: 23.-24 juni 1994. Då var allt snötäckt. Videre ca samma tid i 1990, även med mycket snö. I juli 2009 och 10. Ja, man får uppskatta där det hittas tältplatser. Är vädret bra är Luohttoláhko ett ställe att njuda tiden, jag tycker man bör innlägga vilodagar där
 
Svar 2014-07-21 21:55   fowwe
Vissa år stannar snön länge på Luohttoláhko, går man i juni kan det bli mycket arbetsamt. Rådet om vilodagar är mycket bra. Inte alltid man hinner ta sig den tiden, men det borde man. Stämningen däruppe är ju fascinerande.
 
2014-07-29 00:29   Tobbe C
Luohttoláhko kan nog vara den plats som jag har drömt mest om i den svenska fjällvärlden. Har vandrat två gånger genom Sarek men aldrig besökt denna platå. Fast det lär nog inte dröja så länge till... Tack för ännu en fin skildring!
 
Svar 2014-08-10 21:14   fowwe
Tack, Tobbe! Luohttoláhko väntar på dig, och den lär inte flytta på sig inom överskådlig tid. Fascinerande att höra vilken dragningskraft denna karga plats har på många av oss fjällvandrare. Hoppas du kommer dit någon gång och att du får nöjet att uppleva det i bra väder. Du traskar mycket omkring bland bergen förstår jag så du hamnar säkert där!
 
2014-08-11 01:01   Tobbe C
Nja, de flesta fjällturerna sker alltjämt imaginärt med fjällkarta, Utsidans forum, Google Earth och / eller en god fjällbok. Men jag tog i alla fall steget i år att köpa en PLB och dra ut på solotur istället för att sitta hemma och vänta på att någon kompis får tid att följa med. Och du har rätt, Luohttoláhko väntar på mig. Tack!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...