Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Sarekvandring i snösmältningstider (3)

Bron hade alltså inte hunnit komma på plats. Länsstyrelsens folk var någon annanstans och lyfte på andra broar. När vi sett oss mätta på vattenfallet vid Skárjá följde vi Smájllajåhkå och gick vidare mot Mihkájåhkå för att se hur det såg ut där. Någon realistisk förhoppning att vi skulle komma över hade jag inte. Men ett nattläger i närheten av vattendraget skulle i varje fall innebära en möjlighet till intressanta utflykter nästföljande förmiddag.

Mihkájåhkå

Ungefär halvvägs till Mihkájåhkå fann vi ett ställe som kunde duga som lägerplats. Vi la ifrån oss ryggsäckarna och gick den sista halvkilometern fram till jokken. Fotot nedan visar den syn som mötte oss.

Det fanns en snöbrygga! Ja, i varje fall resterna av en. Det var nätt och jämnt att den hängde ihop mitt på. Att försöka använda den var ju inte att tänka på, det skulle säkert sluta med att man hamnade i det forsande vattnet.

Det där vattnet var för övrigt väldigt smutsigt och siktdjupet obefintligt. Svante Lundgren nämner att denna jokk är den mest slamhaltiga av alla de glaciärjokkar som rinner ut i  Ráhpaädno. Det tror jag gärna, den kommer ju med söndergnuggat berg från den stora Mikkaglaciären. Vattennivån vid detta tillfälle var överraskande låg. Jag skulle tro att vattnet var knädjupt, om ens det. Det hade varit betydligt högre vattennivå, det ser man på fotot, på de svarta avlagringarna som sträcker sig flera decimeter över den rådande nivån. Vädret hade varit kallt de senaste dagarna, så det var naturligt att jokken just för tillfället hade en miniminivå.

Skulle man rentav kunnat vada? Iskanterna var i så fall ett problem. Det var svårt att välja ett idealiskt ställe att gå ner i vattnet, och man skulle direkt hamna i forsande, iskallt vatten. Och om man skulle falla skulle man dras mot iskanten med uppenbar risk för att fastna. Vadning borde helst utföras med säkerhetslina och genom att flera personer samarbetade. Det var i varje fall inget bra alternativ för Diana och mig. Vi följde istället jokken nedströms. Och plötsligt såg det ut så här:

Det skymtade minsann en sammanhängande snöbrygga. På fofot ovan ser man att det tidigare har varit en nästan ofattbar ström. I vänsterkurvan har vattnet inte hängt med i svängen utan forsat upp en hel meter och fortsatt bort över hela snöbryggan. Brutalt. Samtidigt tändes ett hopp. Kunde det se ännu bättre ut längre ner?

Snöbryggan fortsatte och såg ut att vara ännu högre. Här och var något nedsjunken, på andra ställen med "ryggar". Vi gick fram till en sådan rygg och jag undersökte bryggans hårdhet och försökte avgöra dess tjocklek  och stabilitet. Jag bedömde den som duglig. Här var övergången! Jag gick över, utan tecken på problem. Diana kom efter. Sedan gick vi ytterligare flera hundra meter för att försäkra oss om att det inte fanns någon mer strömfåra som spärrade vägen genom Ruohtesvágge. Det gjorde det inte, detta var den nordligaste fåran (som också är utritad på fjällkartan). Vi gick tillbaka, hämtade våra ryggsäckar, gick över igen och satte upp tälten på norra sidan.

Som vanligt blåste en kall, nordlig vind med sporadiska stänk av regn eller snö. Även korta ärenden utanför tältet gjorde att man skakade av kylan. 

Dag 4 (torsdagen 28 juni)

Det var kallt även den följande morgonen. Molnen hängde så lågt att vi inte såg fjälltopparna och det yrde snökorn i luften. Om det fortsatte på det sättet skulle ingen helikopter våga sig till Skárjá för att lyfta på bron. (Senare fick jag höra att bron lyftes på den följande helgen, men jag vet inte om det var på lördagen eller söndagen.)

Vi åt frukost innanför absiden i Dianas tält, tog det lugnt och delade tankar om både andliga ting och den stora, vilda natur vi hade omkring oss. Efter frukosten och ihoppackandet gick jag fram till Mikkajokken för att fotografera den från bägge sidor, vilket jag inte hunnit med dagen innan. Samtliga foton i detta avsnitt är från den morgonen.

Foto: Precis vid det ställe vi gick över fanns en konstruktion som definitivt såg ut som resterna av ett bro- eller vajerfäste.

Foto av konstruktionen från ett annat håll. Sprickan framför fästet ser vid första påseendet oroväckande ut, men den hjälpte mig faktiskt att bedöma hur tjock snön/isen var. Vi gick över bryggan till vänster om fästet. Bakom fästet ligger ett stenröse. Det ser inte ut att vara en tillfällighet. Är det någon som läser detta som vet något om denna konstruktion?

Så hade vi till slut kommit vidare trots att bron inte funnits på plats. En överraskande händelseutveckling som säkert hade sin orsak i den extremt sena snösmältningen. Normalt borde snöbryggan över Mihkájåhkå ha spolats bort ett antal veckor tidigare. Man kan undra hur länge den låg kvar efter att vi varit där. Om värmen kom skulle jag tro att den snabbt bröts sönder och försvann.

Ruohtesvágges östra sida

Istället för att följa den vanliga vägen - stigen på den västra sidan av Ruohtesvágge - befann vi oss nu på den östra sidan. Här hade jag aldrig gått tidigare och det skulle bli intressant att se hur den såg ut.

Foto: Norrut i Ruohtesvágge radar bergen upp sig. Smájllájåhkå, som rinner i förgrunden, ser kanske beskedlig ut på denna bild. Men skenet bedrar. Den var ovadbar.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-08-16 20:52   Anders_sthlm
Vajern är en rest av den glaciärexpedition som gjordes 1956 av Thorsten Stenborg 1958 i samband med undersökningarna av vattenmätning på Mikkaglaciären. Man fraktade då upp material genom Routesvagge, tunnor och annat, och drog det över jokken där, eftersom det var mest bekvämast. Ungefär där ni gick på snön över, är det ett möjligt vadställe faktiskt, om man orkar stå emot strömmen. Jag har själv gått över där en gång.
Eftersom det inträffade ett flertal dödsolyckor (tre styckena) just där, på början av sjuttiotalet lades stigen om och bron kom till över Skarjaklyftan.
 
Svar 2012-08-16 21:06   fowwe
Anders, du är ju som en uppslagsbok! Kul att få en förklaring till de här resterna av konstruktionen.
Att man genom en bro ledde bort färdvägen från Mikkajokken får man vara väldigt glad över. Jag vågar inte föreställa mig vad som skulle hända om vandrare tvingades korsa vattnet under skiftande förhållanden.
 
2012-08-17 07:33   Håkan Friberg
Jag ska nog köpa en lott idag! :-)
Vilken tur ni hade! Ser fram emot beskrivningen av "fel" sida.
 
Svar 2012-08-18 12:25   fowwe
Fortsättning kommer! Har du köpt lotten än?
 
2012-08-17 10:38   Lagö
I mitten av 80-talet skulle jag och min kamrat upp genom Routesvagge. Vi tyckte att det på kartan såg bäst ut att gå på nordsidan, och så gjorde vi, då omedvetna om Mikkajåkkås farlighet. Vi hade turen att gå rakt på ett ställe där det fanns två stenar på ömse sidor. Vi tyckte efter en del diskuterande att det var möjligt att ta ett språng över där, och så gjorde vi, så vi kom över helt torrskodda. Jag minns att man hörde ljudet av stenar som rörde sig i vattnet så att vada hade nog inte varit aktuellt. Några snöbryggor fanns inte heller.
 
Svar 2012-08-18 11:41   fowwe
Vilken lyckträff med de där stenarna! Mikkajåkken är ju en typisk smal glaciärjokk som inte breder ut sig så mycket åt sidorna utan rinner i ett dike. Ändå lite förvånande att det faktiskt gick att hoppa över (men ni kanske var - är - mästerliga längdhoppare ;-). Tack för kommentaren!
 
2012-08-17 22:41   dHANScan
Jag har också vandrat på "fel" sida.
I 1994 var jag redan mitt i juni kommit söderifrån till Skarja så där fanns bron ju ännu inte på plats. Vad jag inte heller visste till var Mihkajåhkås farlighet. Men jag kom öppenbart lätt över eftersom jag inte minns hur (troligen på snöbrygga). Vad jag minns därimot var att Smajllajåhkå'en kunna forceras en bit längre norrut så vandringen kunna förtsätta in i Guohpervagge. Det må ha' varit mycket lågt vattenstånd; jag kom över i stövlar efter lång tids omhyggelig vadning. Jag har sedd Smajllajåhkå på samma ställe minst två gångar senare där vadning på inget sätt var tänkbart.
Det finns en gräddhylla av en tältplats på västra sidan av Smajllajåhkå just där, dvs drygt en km norr om Skarja

För det andra kom jag norrifrån på fel sida i juli 2009 och vände då vid Mihkajåhkå. Då visade Smajllajåhka sig vadbar drygt 3 km längre norrut.
Men Mihkajåhkå fick jag tittad på och just de där vajerrester och stenhögen ses på bild #50 i min Picasaserie det året: https://picasaweb.google.com/109085455557922780527/SarekJuliAugust2009#.
En viss beskrivning finns även i min uppsats från 2009 här på Utsidan.
Jag tänkte det var ett gammalt försök på en bro förra Skarjabron uppfanns (låg MIhkajåhkå i Danmark hade det bestämd redan varit en bro där!).
Men nu har så Anders redan i 1sta kommentar här gett ett mycket fint svar på vad detta kulturminne beror på.
Jag tackar dessutom för Hans' och Diana's beskrivningar om att komma in i Sarek i så snödominerade tider. Jag känner ju själva till hele vägen från Suorva och kan följa er genom alla vad och utsikter
 
Svar 2012-08-18 12:21   fowwe
Tak, Hans, för dina utförliga synpunkter! Dina picasa-foton är väldigt sevärda, jag har tittat på dem. Då du var vid Mihkájåhkå 2009 var det ingen snö, och man ser på samma ställe på dina foton detaljer som för oss skymdes av snön.

Det blir också tydligt med t ex Smájllájåhkå hur olika den kan vara från tid till annan. Att den kan vara vadbar långt ner visar din lyckade överfart. Och andra gånger är den ovadbar ganska långt norrut.
Det här med dessa jåkkars farlighet har väl med kanjonen att göra. Jo, man kan förolyckas i en strid jokk även utan kanjon, genom att det går så fort att slå huvudet i en sten och bli medvetslös. Men här dras man med ända ner till kanjonen även om man lyckas hålla sig flytande efter ett fall. Tielmavadet är på det sättet mindre farligt, även om man inte ska underskatta riskerna. Om man faller där har man nog ändå goda chanser att hålla sig flytande och sedan kunna fastna på en sandbank eller komma nära en strandkant.

Den här artikeln du skrev med dina "danska intryck" hoppas jag många läser, den är full av erfarenheter och bra tips om Sarek.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.