Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Tåget från fjällen - ett alldeles eget äventyr

När jag läst om äldre tiders fjällturer har jag ofta imponerats av hur mycket tid och besvär deltagarna var tvungna att lägga ner på själva transporten till fjällvärlden. Vi behöver inte backa tillbaka till Linné för att se vilka strapatser som måste övervinnas. På 1800-talet krävde en färd till exempelvis Kvikkjokk ångbåtstransport över sjöarna i Lilla Lule älv, innan själva fjällturen kunde börja. Först på 1940-talet byggdes landsvägen så att bil och buss kunde ta sig fram. Till Ritsem var det på liknande sätt, med båtfärd en stor del av sträckan. Bilväg för allmänheten dit blev det först på 1960-talet.

De transporter som exempelvis Axel Hamberg gjorde under sina forskningsinsatser i Sarek kan vi idag knappt föreställa oss. De meteorografer han satte upp var inga lätta pjäser och det skulle dessutom byggas ett skyddande hus omkring dem. Vidare byggde han fem forskningshyddor med över två ton material per styck, vilket forslades med bl a tåg, hästsläde och ren. Naturligtvis gjorde han inte allt fysiskt jobb själv, men bara att skaffa fram medhjälpare eller renar kunde ibland innebära långa förflyttningar.

Med tanke på detta borde vi nutida resenärer kanske inte beklaga oss när resorna känns långa eller påfrestande. För även från mitt hem i Lund går det snabbt att ta sig till Norrbottens fjällvärld – reseföretagen utlovar omkring 24 timmar med en kombo av tåg och buss.

Bara ett enda dygn, alltså. Det kan låta som en lagom vilsam förberedelse (eller avslutning) av en fjälltur. Men alla som gjort några sådana resor vet att det inte alltid går så smidigt som förespeglas i bokningsformuläret. Resan till eller från fjälläventyret blir ofta ett alldeles eget äventyr som sätter koncentrationsförmåga och tålamod på svåra prov. Så också denna senaste fjällresa, närmare bestämt färden hem från Gällivare till Lund. Vi var två personer som reste.

En behaglig vandring vid Álájávrre i Badjelánnda. Här befann vi oss för mindre än två veckor sedan. Alla bekymmer för hemresan var många ljusår bort.

Strulet med färden mot Skåne började redan i Gällivare, med en timmes försening av tåget. Förseningen visade sig bli en och en halv. Detta är helt normalt och ingenting att oroa sig för. Nattåget söderut brukar ju ta god tid på sig och på vissa sträckor kör det nästan med promenadtakt. Min tågvärd tog det hela med upphöjd ro, han hade varit med förr. "Den förseningen kommer vi säkert kunna köra in. Det finns ingen anledning till oro för er som ska med anslutande tåg." Och så ett lugnade leende. Men så tillade han, liksom i förbifarten: "Såvida det inte händer något annat."

Ja, sådana yttranden gör vi alla ibland. Som exempelvis: "Jag tänkte hälsa på min kusin imorgon. Om nu inte någon av oss fått covid, förstås." Fast det är ju ingenting vi verkligen räknar med. Så klart kommer vi att träffas. Men när det gäller svensk tågtrafik så känner jag att sådana förbehållsamma yttranden har något ödesmättat över sig.

I Bastuträsk, cirka fyra timmar efter att vi stigit på, blev det således stopp. Visserligen angavs stoppet bara till ca en halvtimme på ljusskylten, men varje luttrad tågresenär vet att detta bara är en ungefärlig bedömning av någon på Trafikverkets ledningscentral. En killgissning som vi säger numera. Det verkliga stoppet kunde på goda grunder förväntas bli betydligt längre. Kanske rentav på obestämd tid.

För att få lite klarhet frågade jag en tågvärd om orsaken till stoppet. "Nedriven kontaktledning", blev hennes svar. "Är det Trafikverket som inte haft råd att underhålla spåren?", sa jag i ett plötsligt anfall av misstro mot politikernas tilldelning av skattemedel. "Kan vara nedrivet av ett tåg också", sa hon. Jovisst, så kunde det förstås vara, det är något man ofta hör. Men borde inte ledningarna skötas så att de håller när tågen använder dem? För det finns väl inte tåg som på rent okynne river ner ledningar?

Jag vet inte när tåget kom igång igen, eftersom jag och de två andra herrarna i sovkupén hann lägga oss för natten. Och eftersom min hjärna automatiskt slutar bekymra sig för mindre saker än ond, bråd död när kroppen är i horisontalläge så sov jag djupt och gott ända till strax före kl. 06. Dvs. en timme innan tåget skulle vara framme i Stockholm. Fast i tid var det förstås inte, vi låg fyra timmar efter. Så klart skulle vi missa vårt Malmötåg kl. 08.21.

Återblick. Nu måste jag backa ungefär två veckor, till den andra dagen av vår uppresa. Givetvis hade vi redan bokat hemresan och naturligtvis med Resplus: Gällivare-Boden-Stockholm-Lund. Sträckan i Norrland skulle göras med Vy Tåg och den anslutning vi hade mot Skåne skulle avgå från Stockholm med SJ kl. 07.20. Varifrån kom då 08.21? Jo, den var resultatet av ett inställt tåg. Detta fick vi besked om när vi var på väg mot Kvikkjokk.

Vi hade på uppresans morgon blivit hämtade med bil i Murjek av den tredje personen i vårt sällskap. På väg mot Kvikkjokk ramlade det in ett meddelande från SJ på våra mobiler, att de ställt in 7.20-tåget. Med det vanliga tillägget – vi kunde boka om resan eller avboka och få hela beloppet tillbaka. Jaha, ställt in. Bara så där. Hur kan ett tågbolag göra så?

Ansträngande och tröttande uppfärd från Darreluoppal mot Låptåvágge. I jämförelse med stressande tågstrul var detta ändå en mycket behaglig upplevelse.

Nu var det bråttom. Vi hade en helikoptertid att passa och det var inte lång tid kvar. Tänk om meddelandet kommit bara några timmar senare! Då hade vi varit utan mobiltäckning och inte vetat någonting förrän vi återkommit nära Kvikkjokk. En i vårt gäng har pga svart PRIO-kort en slags gräddfil in till SJ:s kundtjänst och fick snabbt kontakt med dem. Så fick vi hjälp med att boka om anslutningen till nästa avgång, kl. 8.21.

Vi drog en lättnadens suck. I den stunden anade vi inte att denna ombokning innehöll en lömsk fälla. Vår belägenhet hade faktiskt blivit mycket sämre än om vi inte bokat om över huvud taget. Vi trodde att vi hade fixat utvägen. Men denna utväg skulle brista så fort som vi satte foten på den.

Vi återvänder nu till situationen på det försenade nattåget. Det var alltså tidig morgon och resenärer hade vaknat med huvudet fullt av frågor. Personalen på tåget försäkrade att deras kundtjänst jobbade intensivt med våra ersättningsanslutningar. Allt skulle ordna sig och vi skulle bara invänta att de nya biljetterna kom på sms i mobilen. Fast när vi själva kollade tågens avgångar mot Lund/Malmö så såg det inte särskilt ljust ut. I princip alla tåg från Stockholm till Skåne denna dag var slutsålda, utom nattåget. Den frustration som legat och lurat inom oss fick ny fart. "Det kan vara så att vår kundtjänst har köpt upp de platser som var lediga", sa en av tågvärdarna. "Därför ser det fullbokat ut. Vänta lite till."

Det lät ju faktiskt ganska rimligt. Men för oss två Skåneresenärer fick det till följd att vi själva inte gjorde någonting för att lösa problemet. Vi bara väntade medan ovissheten gnagde. Så passerades Uppsala och därefter Arlanda. Fortfarande inga ersättningsbiljetter i mobilerna.

Vi började nu bli ännu mer oroliga och pratade med tågvärden igen. Hon ringde då upp Vy Tågs kundtjänst och kollade upp just våra biljetter. Då fick hon det överraskande beskedet att vi inte skulle få några nya! Bestörtningen blev stor. Hur kunde detta komma sig? Jo, våra biljetter kl. 08.21 var INTE beställda med Resplus, de gick utanför garantin. Alltså de biljetter som SJ ordnat åt oss istället för den tåganslutning som de själva ställt in! Vy:s tågvärd var upprörd och sa att SJ gjort fel – och SJ sa att det var Vy:s fel som inte kunnat hålla tiden. (Som i sin tur berodde på att Trafikverkets ledningar blivit nedrivna. Fast det sista var det ingen som hann påpeka.)

Nu hade det alltså inträffat. Den utväg vi trott var ordnad föll ihop som ett korthus. Ingenting var löst. Och ingen ville ta ansvar. Kanske hade ingen ens försökt.

Resenärer på tåget gjorde sig i ordning att stiga av. Och för oss två handlade det om minuter för att lösa situationen. Under vår research tidigare hade vi hittat en buss till Malmö, med platser kvar. Vi kollade igen. Jo, det fanns fortfarande 4 platser på avgången 11.30, dvs mindre än en timme senare. Men tiden att beställa höll på att gå ut. Snabbt fylldes alla formulärfält i – men varför accepterade formuläret inte mitt telefonnummer? Stressen ökade. Och så betala med Swish. Kommer anslutningen hålla eller kastas jag ut? Jo, den höll. Och därmed hade vi två biljetter till Malmö. Visserligen med en restid som skulle bli 2-3 gånger så lång som med X2000, men vi skulle i alla fall komma fram samma dag.

Den bussresan var ingen behaglig upplevelse, utan mat och utan någon riktig paus. ”Boskapstransport”, sa min medresenär med ett kritiskt tonfall.

Men fram kom vi, även om det hann bli kväll. Och – till skillnad från den mesta boskapen som körs på vägarna – hände inte något ännu värre med oss när vi väl kom fram.

Postat 2022-08-13 11:58 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook