Platsen som ligger längst bort – om Sveriges otillgänglighetspol

Det blir nu ett avbrott i redogörelsen för Hambergs bortglömda instrumentplatser. Istället lyfter jag en fråga som vandrare i Badjelánnda ibland funderar på: Vad menas med att en plats är den allra mest avlägsna?

På 1920-talet lanserade den isländske etnografen Vilhjálmur Stefánsson begreppet otillgänglighetspolen, den punkt i Norra ishavet som låg längst bort från civilisationens utposter. Otillgänglighetspolen utgjorde alltså medelpunkten i en cirkel, där radien var avståndet till de närmaste fasta bosättningarna. Även andra otillgänglighetspoler har räknats ut, exempelvis havens otillgänglighetspol som är den punkt som ligger längst ifrån land.

I slutet av 1980-talet undersökte fjällkännaren Claes Grundsten och hans medhjälpare Sveriges största obrutna fjällområden. De letade efter Sveriges otillgänglighetspol – det område som låg längst bort från allmänna bilvägar. Med hjälp av en vanlig fjällkarta och utklippta cirklar av papper kunde de visa att denna plats fanns vid sydöstra viken av sjön Rissájávrre i Padjelanta nationalpark. I ett samtal med Claes berättade han för mig att de exakta koordinaterna för punkten inte var så viktiga för dem, det räckte med att finna området.

Grundstens område, ungefärligt angivet.

Tältplats vid Rissájávrre. På andra sidan sjön ligger den sydöstra viken och lågfjället Oarjep Rissávárre. Längre bort syns de höga fjällen i Sarek. Foto: Hans Nydahl.

Är polen kvar på samma plats i Sverige?

Med dagens digitala kartor har det gjorts försök att precisera positionen för otillgänglighetspolen (ibland säger man otillgänglighetspunkten, vilket betyder samma sak). Kan nya vägar på den norska sidan ha medfört att den flyttat sig? Det var i varje fall det intryck jag fick när jag läste på Wikipedia om polen – den låg några kilometer ifrån det område som Grundsten angett. Jag fick för mig att kontrollera uppgiften. Hade punkten verkligen flyttat sig norr om öständen av en annan sjö, Lulep Rissájávrre?

Position enligt Wikipedia (februari 2022). Koordinaterna angivna i SWEREF 99 TM. Positionen kan också anges i grader: 67° 19′ 2.04″ N, 17° 9′ 52.02″ E.
Med en enkel papperskarta och en linjal kunde jag snabbt konstatera att informationen på Wikipedia inte var korrekt. Exempelvis var avståndet till en av vägarna kortare än till de andra.

Lägerliv vid norra stranden av Lulep Rissájávrre. Oarjep Rissávárre mittemot. Foto: undertecknad.

En ny undersökning börjar

Jag skrev till Hans Nydahl (hansnydahl på Utsidan). Han är en hängiven vandrare i Badjelánnda och jag frågade om han hade lust att hjälpa mig finna den korrekta positionen av otillgänglighetspolen. Svaret kom snabbt. Det visade sig att han också lagt märke till att Wikipedias uppgift inte stämde. Efter lite mejlväxling kom även Björn Andersson (Bandersson) med som resurs. Nu skulle vi gå till botten med detta!

Vilka vägar handlar det om?

Sveriges otillgänglighetspol ska alltså ligga längst från ”allmänna bilvägar”. Vad menas då med det? Vi tre – två Hansar och en Björn – diskuterade fram och tillbaka vad som kunde vara rimligt.

Det enklaste fallet att avgöra var nog Kvikkjokk. Det stod tidigt klart att den stora parkeringsplatsen nära fjällstationen påverkar positionen för otillgänglighetspunkten. Och den ligger vid slutet på bilvägen.

Nästa väg var mellan Suorvadammen och Ritsem. Visserligen är det en enskild väg, men det hade varit konstigt att utelämna den. Vem som helst kan ju köra med sin bil där. Alltså fick den vara med.

Vägarna på den norska sidan var de som vållade flest diskussioner. Här finns sträckor som anlagts för vattenkraftens utbyggnad. De fanns sannolikt även på Grundstens tid, men dammarna var inte färdigbyggda då. Troligen var de inte farbara med vanlig bil på samma sätt som nu. Vi tog alltså med dem.

Vägen till Ny-Sulitjelma. Foto: Hans Nydahl.

För säkerhets skull letade vi upp fler möjliga vägar, t ex vid Rundvatnet norr om Blåmannsisen. Men vi kunde avfärda dem ganska snabbt, de låg helt enkelt för långt bort.

Kartmaterialet

Med de vägar vi nu hade att räkna med kunde vi på en papperskarta gissa ungefär var otillgänglighetspolen borde finnas. Vi kunde ungefärligt mäta upp avstånden till de närmaste vägavsnitten i olika riktningar. Men noggrannheten var inte särskilt stor och risken för fel kunde inte uteslutas. Vi behövde bättre kartmaterial.

För områdena i Sverige använde vi Min karta ( https://minkarta.lantmateriet.se/ ). Den dög ganska bra på den norska sidan också, utom när vi behövde flygfoton. Men foton var nödvändigt att komplettera med och då använde vi oss av https://norgeskart.no .

Tre utgångspositioner

För att finna otillgänglighetspolen är det nödvändigt – och tillräckligt – med tre punkter som ligger intill de närmaste bilvägarna. Det går alltid att hitta en cirkel vars periferi passerar tre godtyckliga punkter, och otillgänglighetpunkten blir alltså medelpunkten i en sådan cirkel. Periferipunkterna ska väljas så att cirkelns radie blir så liten som möjligt.

Rent praktiskt gjorde vi först en gissning ungefär var otillgänglighetspunkten borde vara. Sedan räknade vi ut avstånden till de närmaste vägpunkterna i tre olika riktningar. Med hjälp av avståndsformeln i Excel justerade vi otillgänglighetspolen så att den låg lika långt från alla tre punkterna. Därefter prövade vi ut nya positioner för de tre punkterna – en i taget – för att se om någon punkt kunde komma närmare. Och så en ny uträkning samt justering av otillgänglighetspolen. Denna procedur kunde sedan upprepas om större noggrannhet behövdes.

Resultatet

Undersökningens resultat består av de tre periferipunkterna samt positionen för den uträknade otillgänglighetspolen. Jag redovisar först periferipunkterna. För två av dessa, de som ligger i Sverige, ger jag länkar till Lantmäteriets Min karta. Här använde vi ortofoto (på Min karta kallad Flygbild) för att få så god precision som möjligt.

1. Kvikkjokks parkeringsplats, det nordvästra hörnet. Koordinater: N 7428987, E 618823. Länk (högerklicka gärna och välj Öppna länk i ny flik):

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=618823&n=7428987&z=15&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=Kvikkjokk%20P-plats

2. Ritsemvägen (som befinner sig närmast otillgänglighetspolen en dryg mil före Ritsem). Koordinater: N 7507590, E 614234. Observera att vägen över Suorvafördämningen ligger på längre avstånd. Den befinner sig dessutom bakom en låst fordonsgrind. Länk:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=614234&n=7507590&z=15&profile=flygbild&background=2&boundaries=false&name=Ritsemv%C3%A4gen

3. I Norge handlar det om vägen förbi Ny-Sulitjelma. Här gav flera punkter (med några meters mellanrum) samma resultat. Vi valde N 7448792, E 550303. Det är osäkert om vi har rättighet att dela den norska kartlänken till platsen, men själva kartan finns på https://norgeskart.no (sök sedan på Tverrfjellveien, Fauske och välj Flybilder). En överblick med vanlig kartbild kan fås med Min karta:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=550303&n=7448792&z=9&profile=karta&background=1&boundaries=false&name=Tverrfjellveien

4. Otillgänglighetspolen. Koordinater: N 7466895, E 592658. I grader blir det: 67° 18′ 15″ N, 17° 9′ 8.4″ E. Länk:

https://minkarta.lantmateriet.se/?e=592658&n=7466895&z=11&profile=bergodal&background=3&boundaries=false&name=Otillg%C3%A4nglighetspolen

På den äldre fjällkartan 1:100 000 ser det ut så här:

Otillgänglighetspolen befinner sig alltså uppe på ett lågt fjäll, en bit nordost om den högsta toppen 1124 (numera uppmätt till 1128). I kartan ser vi också något annat, ett renstängsel som avgränsar samebyarna Tourpon (undre) och Jåhkågaska tjiellde (övre). Flyttleden för Jåhkågaska går genom Njoatsosvágge via Álájávrre ner till Árasluokta. Så om du står vid otillgänglighetspolen står du också vid en plats som tillhör en samisk kultur sedan lång tid tillbaka.

Öster om Rissájávrre vindlar sig renstängslet upp på sluttningen av Oarjep Rissávárre. Foto: Anders Gudmundssson.

Vårt resultat kan också visas i en tabell. Hans Nydahl gjorde den snyggaste.

Uträkningarna för avståndet kan göras med den vanliga avståndsformeln. Eftersom enheten i SWEREF 99 TM är meter så är det enkelt att omvandla resultatet till kilometer. Det är alltså drygt 46 km till närmaste bilväg (på Grundstens tid var det ca 47 km).

Sjön Lulep Rissájávrre i förgrunden. På andra sidan fjället Oarjep Rissávárre. Foto: Hans Nydahl.

Feluppskattning

När vi nått ända fram med våra uträkningar så återstod bara en sak – att uppskatta felet i beräkningarna. En sådan feluppskattning är kanske inte det mest intressanta för läsaren men desto mer nödvändig för ”forskaren”. Hur noggrant hade vi räknat ut positionen för otillgänglighetspolen? På metern? På 5 meter? Eller kanske bara 50 meter? (Men definitivt inte på decimetern som man kanske kan tro av tabellen ovan. Det handlade bara om den rent matematiska behandlingen av punkterna.)

Det blev många och detaljerade meningsutbyten. Vi kontaktade Lantmäteriet om precisionen i ortofotona samt noggrannheten i terrängangivelserna. Vi konsulterade också kartkännaren Bengt Noläng (Örnsätrarn). Lantmäteriet meddelade en noggrannhet på +/- 1 meter i angivelsen av våra positioner. Även om vi inte känner att vi har full insikt så har vi accepterat detta besked (vilket innebär en betydligt större noggrannhet än vad vi först trodde). Vi litar alltså på våra beräkningar.

För fjällbesökaren spelar det knappast någon roll om precisionen är en, fem eller tio meter. Det viktigaste är inte att kunna sätta foten på exakt rätt sten (om det vore möjligt, vilket det inte är). Upplevelsen handlar istället om att inse var man befinner sig, att låta vetskapen sjunka in i medvetandet. Och – precis som överallt annars i fjällen – öppna sinnena för områdets atmosfär.

Översiktsbild, tagen från Álátjåhkkå. OTP = otillgänglighetspolen. Foto: Hans Nydahl.

Delförstoring av förra bilden. Lägg märke till de två små sjöarna i mitten. De syns på Min karta.

Stort tack till Hans N, Björn och Bengt för hängivet samarbete i detta spännande undersökningsprojekt. Tack också till Claes Grundsten för ett mycket givande samtal. Utan ert bistånd hade otillgänglighetspolen känts alltför avlägsen och svår att nå fram till. 

PS. Högupplösta versioner av foton från området finns uppladdade här.

Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek

I slutet på förra bloggavsnittet höll jag på med att ställa om från vandring till röseundersökning. Röset stod uppe på kanten av Sähkoknuohkke strax söder om Pårtemassivet. Jag hade fotograferat fjällkanten redan andra dagen av Dianas och min färd, alltså den 8 augusti. Förhoppningen var att fotona hade fångat ett stort röse, något jag inte alls var säker på. Men jag hann inte titta på bilderna de följande dagarna. I så fall hade jag kunnat se detta:

Nu var det äntligen dags - röset skulle besökas. Alltsammans var väl förberett och själv var jag bara en länk i en kedja som bestod av flera personer. En av dem var Björn Andersson (Bandersson). Hela projektet började nog med ett dokument som han hade skickat till mig. Där hade han skrivit ner en del tankar om Axel Hamberg, bland annat om detta röse. Dessutom fogade han ihop ett par av Hambergs gamla, svartvita foton till ett panorama. På bilden syns röset med Pårtemassivet i bakgrunden.

Men ytterligare en person var inblandad. Bengt Noläng (Örnsätrarn). Han gjorde med ledning av teodolitdata från Hamberg och fotots bakgrund en positionering. Det skulle bli intressant att se hur väl den positionen stämde.

Basläger vid Pårekstigen

Jag anlände till det ställe där stigen korsar jokken från Tjievrejávrátja (Tjievrajågåsj). Precis intill det stora isfältet över jokken hade någon byggt ett slags vindskydd. Där satte jag upp tältet och började med matlagningen (fotot taget följande förmiddag).

Under kvällsmaten kopplade jag av från de senaste dagarnas strapatser, njöt av den vidsträckta utsikten över Pårekslätten och lät tankarna gå som de ville. Ibland tog jag upp kikaren och riktade den mot Sähkoknuohkke. Mycket riktigt, röset syntes även från min lägerplats. Enligt gps:en var det 2,47 kilometer fågelvägen dit. Men jag visste att den första biten var ganska jobbig. Både större och mindre raviner skulle korsas, så det var inte bara att gå raka vägen.

Faktum är att det tog emot en aning, jag hade gärna velat skjuta upp utflykten till nästa dag. Av någon anledning kände jag mig inte riktigt väl till mods och kunde inte förstå varför. Var jag bara trött? Eller var det något allvarligare fel på kroppen? Men eftersom jag behövde ge mig upp mot Bårddetjåhkkå nästa dag så måste jag ta röset innan kvällen.

Mer att upptäcka än ett röse

Fast nu var det inte bara röset som väntade, det fanns en annan sak som faktiskt var mycket viktigare. Även ifråga om detta hade Björn och Bengt gjort viktiga förberedelser. Björn hade skickat ett Hambergfoto i vår korrespondens tidigare.

På originalfotot står: "Meteorografen på Sähkok med äldre modell på nederbördsmätare. 1900." Meteorografen fanns i den lilla byggnaden som syns till vänster. Det var ett mycket avancerat mekaniskt mätinstrument som skulle registrera data kontinuerligt året om utan att behöva tillsyn (temperatur, luftfuktighet, vindriktning, vindhastighet och nederbörd). Nederbördsmätaren till höger var en enklare konstruktion, det skulle bara samla upp regn och snö.

Denna mätplats på Sähkok var en av de första Hamberg använde. Då fanns ännu inga så kallade forskarhyddor; exempelvis den på Bårdde byggdes år 1911 på 1830 meters höjd. Den fråga vi ställde oss var: Skulle man med ledning av bland annat fotots bakgrund kunna räkna fram en ungefärlig position i landskapet för denna plats? Därefter skulle någon kunna göra ett besök för att se om det fanns några spår efter Hambergs instrument.

Vi hade förstås redan haft kontakt med Uppsala universitet och med samer i Jåhkågasska tjiellde. Ingen kunde säga exakt var platsen hade legat eller om det fanns några rester kvar. Och nu var jag alltså bara några kilometer ifrån denna plats som tycktes ha fallit i glömska. Men Sähkoknuohkke är inte något litet området. Skulle en rejäl kvällspromenad verkligen räcka för att ge svar på frågorna?

Över all förväntan

Det var stenig berg- och dalterräng efter snöbryggan över Tjievrajågåsj. Sedan blockigt efter vadet över nästa jokk, vattendraget från Tjievrajávrre (som rinner ihop med Tjievrajågåsj ungefär vid punkt 942). Därefter blev terrängen ganska jämn. Jag passerade raden med kryssmärkta stolpar som markerar skoterleden för renskötseln. Fortfarande syntes ingenting. Så närmade jag mig den plats som jag programmerat in i gps:en. Och då fick jag på avstånd se detta:

I kikaren såg det väldigt lovande ut. Visst kunde jag skymta en samling stenar och något som liknade som metall? Med ens fick mina steg ny spänst, det här var ju riktigt spännande! Och framme vid platsen blev jag verkligen inte besviken.

Här syns två vindskydd till nederbördsmätare. Bredvid det bortre skyddet resterna av det stenfundament som kan anas runt meteorografen på Hambergs foto.

Metallfjäder som höll uppe kopparkärlet till nederbördsmätaren.

Jag gick omkring och fotograferade en stund, hittade olika föremål inkilade mellan stenarna. Av meteorografen hittade jag inga andra spår än fundamentet, troligen hade det dyrbara instrumentet forslats bort av Hamberg. Vissa trärester av huset det stått i syns dock på fotona.

Jag konstaterade vidare att nedskräpning i fjällen kan ses på väldigt olika sätt. Den första tiden är skräp inget annat än skräp, kanske i flera decennier. Men om det bara får gå ytterligare lite tid då genomgår prylarna en förvandling. De blir någonting historiskt och nästan fint. I vissa fall ett fornminne som man ska vara rädd om.

I vilket stadium befinner sig då dessa Hambergrester? Jag skulle tro att det råder delade meningar om det. Somliga skulle nog säga att de bara förfular naturen. Andra att de påminner oss om att fjällen är både natur och kulturmark. Samma fråga kan för övrigt ställas om flygplansresterna vid magnesitbrottet vid Vuojnesluobbala. De är dessutom något yngre. Kanske får saken avgöras från fall till fall. Personligen kände jag just här en stark kontakt med historien när jag "gick i Hambergs fotspår".

Koordinaterna till denna gamla arbetsplats är N 7444371, E 614345 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta. Jag konstaterade att den position som Bengt hade gett mig i förväg var imponerande nära - koordinaterna stämde på några tiotals meter!

Röset på Sähkoknuohkke

En uppgift återstod under denna promenad - det röse jag sett tidigare. Även här hade Bengt gett mig koordinater, men de behövdes egentligen inte när jag var så nära. Röset skulle ligga bara några hundra meter från meteorografens plats och jag kunde se det därifrån.

Röset synligt i vackert kvällsljus (panoramat sammanfogat av Björn av mina foton). Sjön längst till höger är en flik av Stuor Dáhtá.

Ovan: Bårdde i bakgrunden. Jämför gärna med det svartvita panoramafotot i början av texten.

Foto från öster.

Koordinaterna till röset är N 7444253, E 614670 (SWEREF 99 TM). Här är en länk till Min karta (markören skymmer lite på flygfotot, men kanske går det att ana formen på det naturliga stenfundamentet som röset står på).

Några funderingar om det okända i fjällen

Hur kan det komma sig att ett så stort röse (som är lätt att upptäcka för den som har en kikare) har förblivit okänt för många fjällbesökare? Svaret är detsamma som för många av rösningarna på Präststigen: för att knappt någon har tänkt på att leta. Ännu mer gäller detta för Hambergs instrumentrester som inte syns så lätt. Ytterst beror alltsammans förstås på bristande kunskap - det man inte känner till letar man inte efter.

Vilka ytterligare hemligheter ruvar fjällvärlden på som nästan ingen har en aning om? På min lista fanns åtminstone en sak till att göra - men det var inte förrän nästa dag. Lätt skulle det antagligen inte bli, säkert mycket mer ansträngande är att leta efter meteorografen på Sähkoknuohkke. Och de överraskningar som skulle möta mig hade jag inte en aning om.

Det blir alltså en tredje och avslutande del i denna berättelse.

Tack till Björn och Bengt för efterforskningar och bistånd. De svartvita fotona är hämtade från ALVIN - Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv.

En utflykt till Jiegŋavágge i Sarek

Den 6 augusti anlände jag och min goda vän Diana till Kvikkjokk med buss. Det var sent på eftermiddagen och vår färd in i Sarek skulle inte börja förrän nästa dag. På den lilla ängen en bit nedanför fjällstationen var det ett tältläger och fullt med vandrare. Antalet fjällbesökare har nog ökat här (också) de senaste två säsongerna och det kändes som byn inte hade någon beredskap att ta emot människor i den omfattning som det blivit. Allt praktiskt tycktes hamna hos fjällstationen att försöka lösa, exempelvis tillgång till toaletter.

Diana och jag hittade en plats för våra tält inne bland träden. Sedan blev det kvällsmat i fjällstationens restaurang, något vi verkligen sett fram emot efter en segdragen resa på nattåg och buss. Under middagen gick vi igenom färdplanen. Den inbegrep även min kompis Anders och hans son Axel. De befann sig för tillfället i norra Sarek och var på väg söderut. Tanken var att vi alla fyra skulle anlända till dalgången Gaskasvágge - de skulle komma från väster och Diana och jag från söder. Sedan skulle vi gå in i den höga och smala dalpassagen mellan Skájdetjåhkkå och Unna Stuollo. Denna väg leder fram till sjön Jiegŋajávrre, längst upp i dalen Jiegŋavágge (den östra dalen med detta namn, det finns en längre västerut också). Vi hade bestämt träff vid sjön på kvällen den 9:e.

Detta var alltså den första halvan av den stolta planen. Skulle vi lyckas? Nästa dag började vi gå Kungsleden norrut i fint vandringsväder.

Vid avtaget från Kungsleden mot samevistet Boarek (Pårek) finns många skyltar. Det har blivit fler de senaste åren. Men stämmer verkligen alla avståndsangivelser? Jag ser inte övertygad ut.

Diana på stigen mot Boarek. Björkskogen var verkligen vacker här.

Uppe på Pårekmyren, med Bårddemassivet i sikte. Fortfarande åtskilliga kilometer kvar till Boarek. Sträckan från Kvikkjokk är 19-20 km, en rejäl dagsetapp eftersom det är uppför långa sträckor i skogen. Vi slog läger strax väster om samevistet, precis innan stigen lämnar björkskogen. Trädens skydd var vi glada för eftersom vinden ökade på natten och blev rejält frisk nästa förmiddag.

Mot Gådokjåhkå

Vädertjänsten hade varnat för regn under dagen och vi förberedde med att ha mitt yttertält nära till hands inför lunchpausen. Men förmiddagens vandring mot Stuor Jierta gick i uppehållsväder. Det första hindret var den ganska kraftiga jokken Gasskagårsåjågåsj som kommer uppifrån Boarektjåhkkå. Vi använde ett vadställe en god bit ovanför björkskogen, där jokken delar sig runt en liten ö. Längre upp är den klippig och strid och ännu högre upp djupnar ravinen och blir brant. 

Vid Stuor Jierttá tog vi det högre vägvalet på nordvästsidan av detta fjäll. Man kan också gå runt på dess östra och södra sidor men den vägen är längre.

Efter den jämna sluttningen kom vi upp på karg och stenig mark som var ganska behaglig att gå på. På andra sidan skymtade snart topparna från fler fjäll.

Om man går den här vägen, över passet, får man en förnämlig utsikt in mot Sareks centrala delar. I  mitten av bilden ovan syns uppgången till Jiegŋavágge och man ser faktiskt ganska långt in i dalen.

När det lutar nerför igen bör man nog undvika jokkravinerna och istället vandra på någon höjdrygg. Så gjorde inte vi utan använde delvis snöfälten över jokkarna att gå på. Men de såg faktiskt inte helt pålitliga ut överallt.

Ovan: Vy mot Gådokjåhkå. Bron över jokken befinner sig ungefär mitt i bilden men är placerad så lågt i klippravinen att den inte syns.

Vid renvaktarstugan före Gådokjåhkåbron pausade vi för lunch. Här kom det utlovade regnet, först som duggregn, sedan allt rikligare. Vi fortsatte över bron och satte kurs mot Gaskasvágge. Enligt planen skulle vi ha läger strax innan dalens början, men när regnet fortsatte blev jag tveksam till om vi skulle stå ut med att gå så långt. Framme vid jokken som kom uppifrån Jiegŋavágge bestämde vi oss för läger. Diana var alldeles genomvåt, hennes regnställ hade inte stått emot vätan. Inte ett ord av klagan dock. Istället såg vi fram emot en gemensam kvällsmat.

Det regnade i omgångar under natten. En bit från oss rann den mäktiga Gådokjåhkå och vid  ett tillfälle kom ett rejält dunder. Antagligen hade någon kulle nära jokken underminerats så att grus och sten rasade ner.

Nästa förmiddag var det uppehåll i regnet och vi gjorde oss i ordning för färd. Dagens sträcka var inte lång, bara omkring 5 kilometer.

Jiegŋavágge

Dalen Jiegŋavágge har jag besökt en gång tidigare. Då var Anders och två av hans barn med. Vi gick inte ända upp till sjön utan gjorde en dagsutflykt upp på Gådoktjåhkkå. Ett härligt äventyr med dramatiska vyer och kikarspaning efter älg nere i Rapadalen. Det var också en av de mest stenfyllda dagar någon av oss varit med om.  

Det första intrycket av Jiegŋavágge är nog att det är stenigt, kargt och dystert. För oss förstärkte dimman och de regntunga skyarna den känslan. Men efter några timmar i landskapet så vänjer man sig. Det var så förra gången också. Man lägger märke det lilla gröna som finns bland allt det steniga och börjar tycka att landskapet är både vackert och välkomnande.

Diana och jag skråade på den östra sidan av jokken. Den kommer från sjön längst in i dalen och har inget namn på kartan. Terrängen var lite ojämn men inte direkt besvärlig. Och så gäller det att gissa bästa vägval - höger eller vänster om nästa kulle, eller kanske rakt över? En ganska kraftig tvärjokk passerades utan problem. Hela tiden väntade vi på att få en skymt av sjön Jiegŋajávrre, men den var osynlig ända tills vi plötsligt var framme vid den.

Precis söder om sjön fanns några gräsplättar för tält. Annars såg vi inte många områden som dög som lägerplatser. Ändå var det vackert - en slags kärv idyll där det omgivande landskapet speglade sig i sjöns blanka vattenyta. Finare i verkligheten än vad kameran lyckades visa. På fotot ovan gäller det att titta noga för att se vad som är mark och vad som är vatten.

Vägen vi hade gått var inte svår och fungerar under de flesta omständigheter. Sedan tar den i princip slut uppe vid sjön. Den höga rutten över passet 1404 (syns på fotot ovanför Dianas röda tält) är egentligen inte att rekommendera annat än som en äventyrlighet. Detta gör att Jiegŋavágge ofta blir en återvändsdal. Och det kändes verkligen som om vi var långt borta från allting. Ändå ringde Dianas mobil vid ett tillfälle. Samtalet bröts ganska snabbt, men i alla fall. Hon pratade i telefon i ett väldigt undangömt hörn av Sarek!

Efter lunchen fick vi lust att undersöka omgivningarna och gå runt sjön. Ganska snart råkade vi in i ett förfärligt stenskravel vid den östra stranden. Det såg ut som om en stenlavin rasat utmed fjällsidan. I duggregnet hade de kantiga och vassa stenarna blivit glashala. När vi var mitt inne i blockhavet ökade regnet och vi gjorde en skyndsam reträtt tillbaka till tälten. Endast en fanatisk vän av Sarek kan älska detta landskap.

Många gånger under kvällen spanade vi upp mot 1404 för att se om Anders och Axel syntes. Passet var insvept i dimma den mesta tiden och det var blåsigt och kallt. "Om de är kloka så kommer de inte", upprepade vi ofta.

Ovan: En blick upp mot de närmaste topparna, inhöljda i dimma. Det blir inte mycket svartare och hårdare än så här. Inte ens i Sarek. 

Återfärd

Den ursprungliga, stolta planen hade alltså inte kunnat genomföras som vi tänkt från början. Diana och jag hade "fuskat" och tagit en genväg för att komma fram till sjön. Men just den detaljen var egentligen ingen stor förändring, mest att vi missat den höga passövergången. Annat var det med färden tillbaka. Den skulle vi ju gjort tillsammans med Anders och Axel - och vår djärva idé var att gå "bakvägen" upp mot Hambergs observatorium på Bårdde. Alltså gå på skrå i stenskravlet utmed glaciären ända tills det blev flackt på drygt 1600 meters höjd. Vi förstod att detta knappast var möjligt under rådande omständigheter. Molnen höll sig på tolv-, trettonhundra meter och ifråga om regn så var det mycket troligt att mer skulle komma.

Dags för avfärd. Dimman i passet bakom mig varierade. Ibland såg det ganska klart ut och man såg upp till passpunkten. En kort stund därefter kunde det vara tjockt igen.

En blick nedåt dalgången. Mycket enklare att välja bra väg när vi gick ut ur dalen än när vi gick in. Vi höll oss nära jokken utom på slutet där fåran djupnar till en ravin.

På sträckan fram till bron tilltog regnet. Vi träffade en hel del andra vandrare som också var blöta och bytte några ord med dem.

För att få variation gick vi inte passet bakom Stuor Jierttá utan runtom. Detta medförde till att börja med längre sträckor i blötmark och sedan orientering i ett kulligt landskap. Bland de där små höjderna gällde det att läsa terrängen och gissa den minst ansträngande vägen. Har man otur blir det extra mycket uppför och nerför. På fotot ovan är vi på väg och Stuor Jierttá försöker gömma sig i dimman.

Tältplats invid Stuor Jierttá. Bakom Diana, och till vänster om snöfältet, syns den sluttning vi gick uppför några dagar tidigare, på väg till bron över Gådokjåhkå.

Nästa dag behövde Diana börja återfärden mot Kvikkjokk eftersom hon skulle åka med buss dagen därpå. Vi gick alltså tillbaka till jokken norr om Boarekbyn, fast nu hamnade vi lite högre upp på sluttningen och kunde se hur djup ravinen var.

Vi vadade över jokken på samma ställe som tidigare. Sedan lagade vi lunch och satt en stund och pratade om våra upplevelser. Det kändes sorgligt att skiljas efter 5 dagar tillsammans på fjället, plus resdagen på tåg och buss. Så tog vi farväl och gick åt var sitt håll. Jag fortsatte på stigen mot Tjievrra, den väg man går för att exempelvis besöka observatoriet på Bårdde.

Omställning

Diana var snart utom synhåll och Anders och Axel hade jag ännu inte sett skymten av. Det kändes ensamt och ganska tomt. Vår fjällfärd hade heller inte blivit som vi tänkt oss. Men nu gällde det framför allt att ställa om. Först vara glad för allt det fina som varit, sedan acceptera att resten skulle bli ensamvandring. Till sist ladda upp inför en viktig uppgift som skulle utföras.

Redan andra dagen hade jag tagit något foton på den närmaste fjällryggen åt väster, Sähkoknuohkke. Jag hade tänkt titta på fotona någon kväll i tältet men regn och bristande ork hade gjort att det inte blivit av. Om jag hade gjort det hade jag redan då fått en bekräftelse på någonting som jag hoppades skulle finnas uppe vid Sähkok.

Trots att det var mer än tre kilometer bort hade kamerans teleobjektiv inga problem med att fånga den stenformation som så tydligt avtecknade sig mot himlen - ett röse! Sannolikt byggdes det av sarekforskaren Axel Hamberg och hans medhjälpare. Alla som känner mig vet att jag har svårt att motstå sådana tingestar. Naturligtvis var min plan att besöka det. Men i detta fall var jag dessutom på jakt efter någonting ännu mer intressant, något som kanske fanns i närheten. Men om detta ska jag inte berätta här, det kräver en egen redogörelse. Således väntar en fortsättning i ett kommande avsnitt.

PS. Diana kom lyckligt fram till Kvikkjokk redan samma kväll, alltså den 11 augusti. Anders och Axel hade mycket riktigt insett att passagen 1404 inte var ett lyckat val. De hade inte ens försökt ta sig i Gaskasvágge. Istället hade de gått norr och öster om Bielloriehppe, den s k Dark Side. Vi träffades sedan i Kvikkjokk när jag kom dit den 14:e.

Foton där jag syns på bild är tagna av Diana. Positioneringen gäller tältplatsen vid Jiegŋajávrre.