Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Vinterturen – en uppföljning

Om vi på tåget upp till Kiruna hade gissat hur årets vintertur i Kebnekaisefjällen skulle bli hade vi säkert gissat fel. Hur skulle vi kunnat veta att det nästan halva tiden skulle vara plusgrader, trots att det var i mitten på mars? Och hur skulle vi kommit på tanken att vi nästan halva tiden skulle sitta fast mitt i ett oväder utan att kunna förflytta oss? Nej, det var alltför osannolikt att ens fantisera om.

Själva ovädersdelen blev en artikel som finns här. Men det finns några andra detaljer i vår resa som kan vara värt att följa upp. I mitt förra blogginlägg beskrev jag vissa förbättringar av pulkan, Paris Expedition. Hjul att rulla den på genom Stockholms Central och till den restaurang vi skulle besöka innan vi bytte till nattåget mot Kiruna/Narvik. Och visst fungerade hjulen. De gick snabbt att skruva av och på, och om man inte lastade pulkan för tungt så var plasten i kanterna styv nog att inte vika sig. Vi hade presenning, spadar, sovsäckar, tält och liggunderlag fastspända i den och dessa prylar är ju inte så värst tunga.

Tågresans vedermödor

Men det var annat som inte gick lika smärtfritt, och det började genast när vi stigit på tåget i Lund. Till pulkan hör ett hästskoformat glasfiberdrag med ungefärliga mått 2 x 0,6 x 0,02 meter. Således långt, ganska brett men bara ett par centimeter smalt. Jag höll på med att placera det i X2000 mellan en vägg och en trave stora resväskor, dvs en plats där det inte var i vägen för någonting och samtidigt klämdes på plats av en massa annat bagage. En idealisk plats, skulle jag säga. Men det tyckte inte den nitiska konduktör som plötsligt uppenbarade sig. Hon hävdade bestämt att sådant fick man inte ta med sig. Hade jag inte läst SJ:s nya bagageregler, de kom ju redan i höstas? Hon gav mig reglerna, men där stod inte annat än i allmänna ordalag om farliga saker. Och draget var farligt, sa hon och pekade på de två små karbinhakarna som fanns längst ner mot golvet. Och för att ytterligare illustrera hur farligt draget var drog hon i glasfibern och släppte det så att det smällde mot väggen.

Jaha, vad kunde jag säga om det? Jag påpekade att jag alla tidigare resor diskuterat med konduktörerna om detta föremåls placering och att det alltid gått att lösa. Och hur skulle man annars med få sin packning, för pollettering finns ju inte längre? Svaret var att hyra sin pulka i Lappland. Men jag påpekade att det inte går att hyra på alla ställen, och till råga på allt så åker man inte alltid från A till A utan ibland från A till B.

När konduktören fick se pulkan ligga på golvet (den hade jag ännu inte hunnit placera) så sjönk mina aktier ännu mer. Under en hel del morrande anvisade hon bagagehyllan ovanför fåtöljerna. Där kunde den, med sina fastspända sovsäckar osv, med stor tveksamhet få placeras. Efter detta diskuterande kände jag mig fullständigt utmattad. Och då hade vi inte ens hunnit till Hässleholm.

Att ha med grejerna på sovvagnen från Stockholm till Norrland var som vanligt helt problemfritt. Pulkan med sin packning hamnade under bottenslafen och syntes inte alls. Och personalen är ju van vid att folk har med sig mer än små resväskor och en dator när de ska någonstans.

Avfärd från Nikkaluokta

SMHI hade utlovat plusgrader efter två, tre dagar men det började redan när vi skidade iväg från Nikkaluokta. Det gick sannerligen trögt och blev efterhand väldigt arbetsamt. Vi skulle följa skoterspåret mot Kebnekaise bara några kilometer och därefter vika in i skogen, i ospårad terräng. Men snön i skogen var djup och genomrutten. Vi slet som djur mot den sluttning vi skulle ta oss uppför. Plötsligt hamnade vi framför en lång ås, minst ett tjugotal meter hög och så brant att vi insåg att vi aldrig skulle orka få upp pulkan i den nästan meterdjupa snön. Så det var bara att följa åsen tillbaka mot skoterspåret en lång bit tills den slutligen blev bara ett tiotal meter hög. Vi drog och puffade pulkan uppför. Sedan orkade vi inte mycket mer utan slog läger strax därefter.

Om man ser mycket noga på kartan ovan kan man (kanske) sluta sig till att där finns en ås där de röda små pilarna pekar.  Nu vet vi att man ska undvika den och följa den vänstra stigen, den som passerar R:et som betecknar de gamla fångstgroparna. Då hamnar man uppe på åsen där den är flack. Tack till Örnsätrarn för konverteringen av Lantmäteriets karta!

Upp på kalfjället

Nästa dag var snön lika rutten och klabbig som dagen före. Vi var trötta efter ingen tid alls, och vi hade gett upp denna del av färden om vi inte hamnat på ett skoterspår som ledde uppåt. Så vi tog oss uppför på södra/västra sidan av Čievrragorsa de fyrahundra höjdmeter som var kvar.

Klabbet följde oss hela vägen upp på kalfjället. Långa stunder hade vi kilovis med snö under skidorna och varje steg tömde oss på energi. Vi var åter nära att ge upp hela företaget och började på allvar tvivla på att det fanns några riktiga minusgrader kvar i Lappland.

Vi åkte sedan på ganska flack mark en stund och slog läger i måttlig vind när vi nått högsta nivån.

Dagen därefter passerade vi renvaktarstugan högre upp i  Čievrragorsa (stugan syns på kartan nedan).

Efter renvaktarstugen hade vi ett par regnskurar och sedan tö (vad annars?). Solen kom fram så det ser fint ut på bilden ovan. En halvtimme senare höll Anders båda handskar på att blåsa bort. Och efter ytterligare en stund tog vinden en av mina mössor. Den försvann över vidderna och jag såg den aldrig mer.

Vinden ökade gradvis när vi satte upp tältet och vi hade från den stunden fyra ovädersnätter vid det röda krysset på kartan. Med plusgrader till att börja med. (Eftersom ovädret finns skildrat i en egen artikel skriver jag inte något om det här.)

Reträtten från kalfjället

Efter ovädersdagarna hade vi egentligen inte något mer att göra på kalfjället, tiden skulle inte ha räckt till för att åka runt Kebnekaisemassivet. Vi satte kurs mot Kebnekaise fjällstation och tänkte tälta i skogen. Det var tjock, hård skare och i princip medvind. Vi höll god fart, passerade stugan och ändrade kurs så att vi kom över Dárfalláhku. Sedan bar det nedåt, tre-, fyrahundra höjdmeter, tills vi kom ned i skogen.

Det var obehagligt på den isiga skaren, och normal skidåkning med V-ställda skidor blev väldigt tröttsamt i längden (vi är ju inte särskilt vältränade när det gäller skidåkning). Så vi kom på andra sätt att bromsa farten och ta oss ned.

Vi stirrade på dalen Láddjuvággi och förundrades. Så lite snö det var! Väldiga områden var i princip snöfria. Vi misstänkte att dagarna med plusgrader i vinden hade smält snön precis som med vår snömur. Detta fick vi bekräftat nästa dag på fjällstationen.

Dagsutflykt till Kebnekaise fjällstation

Det var 2½ km genom skogen till fjällstationen. Vi hade ju dagar kvar så ett besök där kunde vara intressant. Och sedan åka en bit längre, mot Singistugorna. På stationen fick vi en del information och njöt av den första inomhusvistelsen på en vecka. Sedan gav vi oss ut igen i spåret.

Ovan: Här tog snön slut. Längre mot Singi än så här kom vi inte. Men dagen därpå fick vi veta av en renskötare att det var inte lika illa ända till Singi, bara de första två kilometerna.

Lunchpaus invid skoterspåret.

Vi övernattade ytterligare en natt i skogen och började sedan färden tillbaka till Nikkaluokta. Berget till höger med snöfält i den runda skålen på toppen är Duolbagorni.

Skoterspåret var hårt packat med snö och det hade inte smält lika mycket som snön bredvid. Närmare Nikkaluokta gick spåret på översvämningar och sjöar och blev mycket isigt. Vi upptäckte att nästan alla åkte skotertaxi till fjällstationen och väldigt få åkte skidor. Vi mötte åtta personer på skidor om jag minns rätt. Ingen av dem var från Sverige.

Norrsken och en älg

Sista natten tillbringade vi nära ett antal stugor (Ladtjoluspekåtan). Det blev den kallaste av de nio nätterna, minst -21 grader. Anders hade problem med kylan i sina liggunderlag, varav det ena var ett uppblåsbart och det andra ett Thermarest cellplast (deras stora modell, köpt i USA). Jag hade dubbla cellplastunderlag från Biltema (med måtten 190x60x1 cm) och sov som en prins. Kostar 129:- kr/styck. Ibland är kvalité billigt.

När vi kom fram till vår tältplats hade en älg hunnit före. Den såg loj ut och verkade inte bry sig om oss. Den stannade kvar tills vi gick och lade oss.

På natten hade vi norrsken. Anders var uppe och fotograferade en hel timme medan jag sov min skönhetssömn. Foto: Anders Gudmundsson.

På morgonen var älgen kvar, nu ännu närmre vårt tält. Anders hade fått intrycket att den hade skadat ett framben. Jag kontaktade sedan Länsstyrelsen om saken men handläggaren gick inte att få tag i.

Anders packar pulkan. Kebnekaisetopparna i bakgrunden, till höger om honom.

Sista dagen hade vi bara en halvmil kvar till Nikkaluokta. Nu kändes det som om våren var på väg. Men efter våra erfarenheter av vädret vågade vi förstås inte gissa hur det skulle bli nu under påsken. Det händer märkliga saker med vädret nuförtiden, och det tyckte också en renskötare som vi mötte.

Postat 2016-03-28 11:13 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Tankar om vinterfärd – och hur tiden ska räcka till

Förra vinterresan, för två år sedan, hejdades Anders och jag av en snöstorm när vi skulle genom Lapporten och vidare till Abisko. Vi kom till slut igenom, men först dagen efter. Det var ett storartat äventyr som finns berättat i min blogg här. Nu närmar sig en ny skidresa, även denna gång till Lappland och Kebnekaisemassivet.

Resans vedermödor

Förberedelserna är i full gång, men som vanligt är det med blandade känslor jag ser fram emot avfärden. Detta har med två saker att göra. Det ena är att våren är på gång i Skåne och att lärkan sjöng redan för drygt en månad sedan. Känns lite avigt att då ge sig upp till snön (men jag vet att när vi väl har kommit fram känns det bara fint). Det andra är den krävande tågresan. Att forsla skidfodral, pulka och annan packning i storleksordningen 30+ kg per person är inget som SJ:s tåg och tidplanering ger något större svängrum för. Hittills har ingen i tågpersonalen hindrat oss att få med alltihop, men ett antal gånger har vi fått rusa genom Stockholms C eftersom tåget från Skåne varit försenat och vi måste ta oss till Norrlandståget på nästan nolltid. Det är åtskilliga hundratals meter samt ner och upp i trappor.

Vi har försökt att hjälpa SJ på traven genom att självmant boka resan från Lund till Stockholm minst en timme tidigare än vad SJ:s bokningstjänst anger. Men se det går inte, inte heller om man försöker på telefon eller över disk *). Då förlorar man nämligen resegarantin. Och den måste vi ha, den garanterar ju att vi kommer fram till Nikkaluokta utan att betala vissa biljetter två gånger. Således är vi alltid beredda på språngmarsch genom Stockholms C. (Nu ska sägas att på ett tågforum anser man att SJ:s bokningspersonal har gjort fel och att det ska gå att resa tidigare, med bibehållen garanti. Vi har också fått tips på knep att ta till så man får den resa man vill ha. Ska testa detta till sommarens resor.)

*) Kommentar. Träffade Anders nyss och det visade sig att han lyckades få resegaranti på den avgång vi önskade när han köpte över disk. Men det tog tid för personalen att få till det.

Hemmafixande med Parispulkan 

Nog om SJ. Det jag vill säga är att detta år ska ruschen genom Centralen underlättas. Vår pulka "Paris", en pålitlig trotjänare, har nyligen blivit uppgraderad med hjul. Jag såg ett par tyskar med en sådan uppfinning för några år sedan och nu har det blivit verklighet för oss också.

Pulka "Paris" med egenhändigt monterade rep och bromsknutar. Förlagan av papp till den aluminiumplåt som ska hålla fast hjulen syns vid hjulen. Denna pulkatyp skymtar för övrigt här och var i expeditionssammanhang, bland annat i extramaterialet till IMAX-dokumentären "Everest" (om 1996 års olycksdrabbade bestigning).

Den färdiga al-flänsen med fastskruvade hjul. Vikten av hjul och skruvar (568 gram) betalas viktmässigt helt och hållet av att jag skaffat en mindre och mer anpassad presenning för packningen i pulkan.

Flänsen påskruvad med vingmuttrar, lätt att ta på och av. Det blir viss belastning på pulkans plast, men plasten är seg och böjlig. Denna böjlighet beror enligt Anders på ämnena "ftalater" som han just nu forskar intensivt om på Tekniska högskolan. Han pekade på pulkan hemma hos mig häromkvällen och sa något i stil med "Den där läcker ut ftalater hela tiden, och det får du i dig". Själv har han ställt sig helt och hållet i forskningens tjänst och man analyserar noga hur mycket ftalater som kommer ut ur honom.

Till slut återstår förstås det slutliga provet av hjulkonstruktionen, på Centralen. Albert Einstein lär ha sagt: "I teorin är teori och praktik samma sak. I praktiken är det inte så." Därför vågar jag inte lita på något förrän jag sett att det verkligen fungerar. I praktiken.

Tjuvarna som stjäl tid

I mina funderingar inför de tidigare vinterresorna (finns i min blogg, taggade med "Vinterturer") har jag återkommit flera gånger till det här med tiden. För Anders och mig har just tiden varit en avgörande faktor, något vi måste hushålla med om vi ska kunna hinna de sträckor vi planerat. Ett dygn har inte mer än 24 timmar, och av dessa behöver man ett antal till sömn, matlagning, tältuppsättning, tältnedtagning och packningsbestyr. Det blir inte så många timmar över till skidåkning och förflyttning, och det gäller att hitta de moment som innehåller tjuvar som stjäl tid. Varje gång vi planerar vintertur så letar efter fler tjuvar.

Den här gången har vi siktat in oss på rutinerna i tältet. Mitt gamla tält, ett äldre Bergans Compact 3, är inte särskilt rymligt. Det är lägre och trängre än Bergans nyare versioner, och definitivt mindre än vad ritningarna angav då jag köpte det. Så när tältet är fyllt av dubbla sovsäckar, våra kläder och oss själva är det trångt. Särskilt Anders är ganska voluminös. (Jag hoppas för övrigt att jag är på behörigt avstånd om han skulle läsa detta.) Det är så ont om plats att när en av oss bäddar eller klär om måste den andre ligga platt och overksam på sin sovsäck. Det stjäl tid som kunde användas bättre.

Därför har jag nu inköpt ett nytt tält, av helt annat stuk än det gamla. Det blev ett Hilleberg Keron 3, vilket ger oss den ofattbara lyxen av takhöjd, två lodräta gavlar, två utgångar samt två absider (även om absiderna är relativt små).

En annan lyx, som också innebär att utnyttja tiden bättre, är att vi ett par gånger ska ha basläger. Alltså sova mer än en natt på samma plats. På planeringsstadiet av våra fjällfärder är detta något vi ofta talar om men sällan genomför, och det har hittills aldrig hänt på någon av våra skidturer. Ska bli intressant att göra dagsturer i Kebnekaisemassivet med endast liten packning, och jag ser mycket fram emot detta.

Postat 2016-03-06 17:30 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in