Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Att uppfinna ett kikarstativ - eller berättelsen om hur man sparar in 750 gram i sin packning

Inför nästan varje fjällvandring har jag något praktiskt problem som behöver lösas - i mån av tid och inspiration. En sak jag läge har irriterat mig på är den olösta frågan om stativ till min lilla tubkikare.

Tubkikaren i sig är ett tekniskt underverk, en Nikon ED50 som väger 700 gram och som i optisk kvalité inte kommer långt efter de dyraste stora kikarna på marknaden. Denna tub vill jag gärna ha med mig på färden.

Men en tubkikare med 27 gångers förstoring håller man inte för hand. Det behövs ett stativ. För flera år sedan fick jag tag på ett litet stativ som kan dras ut till ca 50 cm höjd och som duger bra när man sitter på en sten och spanar. Men det tar plats i ryggsäcken och det väger 750 gram. Det är för mycket.

Ett tag funderade jag på att köpa ett enbensstativ som jag samtidigt kunde ha som vandrarstav. Men den lösningen tyckte jag var för dyr och för tung. Dessutom gillar jag mina två lätta gåstavar.

Nästa idé var att använda just gåstavarna och på något sätt fästa en skruv eller hållare i handtaget där kikaren kunde fästas. Men hur jag än grunnade så hittade jag ingen vettig lösning.

Så kom jag på det: jag vänder på staven och använder spetsen! Sagt och gjort. In i förrådet och leta delar. Det tog en stund och jag trevade mig fram på olika spår. När jag fann en gammal plastflaska för K-sprit insåg jag att jag hade funnit lösningen. Flaskan hade en ovanligt lång hals, och den kunde jag använda mig av.

Fotot ovan visar delarna. Först den avsågade flashalsen och flaskans skruvlock som jag borrade ett hål i. Med en skruv genom hålet kunde jag fästa locket undertill på kikaren. Därefter skruvade jag fast flaskhalsen i locket, som nästa foto visar.

Sedan var det själva staven. På spetsen trädde jag på en gummifot som man har för att gå på asfalt. Före gummifoten hade jag satt jag in en specialskuren, stabiliserande cellplastbit som passade i flaskhalsen.

Så här ser det ut när man har monterat kikaren. Stabilt och bra! Det lilla stativet som jag har använt tidigare står bredvid till vänster. Det får troligen inte följa med någon mer gång.

Konstruktionen (exklusive stav, den har jag ju ändå med mig) väger i princip ingenting så jag har på detta sätt sparat nästan 750 gram och en del plats.

Under sommarens vandring hann jag bara testa uppfinningen någon enstaka gång, sittande på en sten. Fungerade mycket bra. Eftersom staven kan dras ut är det också möjligt att stå upp och använda kikaren.

Enda nackdelen var när vi upptäckte fjällugglan. Då fick jag så bråttom att den lilla skruven ramlade ner i gräset och försvann. Nästa gång tar jag med en reservskruv så är det problemet löst.

Nu var väl detta en uppfinning som väl kanske ingen annan än jag själv har nytta av. Men lärdomen är väl att även svåra problem kan lösas, bara man får den där rätta förlösande idén!

Postat 2011-08-15 23:57 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Genom Padjelanta och Sarek 2011, dag 9 - 11

Efter en dryg vecka i fjällvärlden började vi inse att vi snart var på hemväg. Av våra "spökmål" hade en del infriats, andra inte. Det här med fjällugglan hade jag gett upp. Men naturen har ibland överraskningar när man minst väntar det.

Vadning över Lulep-jokken...

Det var tisdag och det var den 12 juli. Utanför tältet på vår lägerplats ovanför renvaktarstugan var det blåsigt och tidvis regn. Mattias gjorde en gedigen diskinsats med gårdagens och förmiddagens disk.

Jag har nästan hunnit få packningen klar innan avfärd. Foto: Mattias Paulsson.

Vi gick vidare uppför sluttningen mot Lulep Vássjájågåsj. Denna jokk rinner i en mycket djup ravin som bitvis är mycket brant med klippor som stupar ner i jokken. Man måste upp så att man kan vada vid ungefär 940-metersnivån på fjällkartan.

Foto: Under 940-metersnivån är det vanskligt att vada. I vänster i bild några hundra meter bort skymtar ravinen där jokken från Rådnik rinner och förenar sig med huvudjokken.

Vår GPS visade 932 möh där vi hittade ett ställe att gå över, men koordinaterna stämmer bättre med kartans 950 möh. Det bör ha varit ca 400 m ovanför sammanflödet med jokken uppifrån Rådnik. Här fanns flera flacka partier längst ner vid vattnet. Dagens första ringtrast, en honfärgad individ, flög upp framför oss när vi gick utmed slänten.

Foto efter vadet: Om man vänder blicken uppströms finner man ställen där det blir enklare att ta sig över. Vi använde området strax bortom den fors som syns närmast i bild.

Själva vadet var inte svårt, men vi fick ta av oss kängorna eftersom vattnet gick till knäna. Efter vadet hade vi en mycket hög och ganska brant sluttning att ta oss uppför, det kändes nästan som vi besteg ett litet berg. Vi hade uppför i ungefär 100 höjdmeter innan det planade ut och vi kunde fortsätta på flack mark. Det var inte svårt att gå där, terrängen består till stor del av lättvandrad gräs- och rished. Överallt rann små bäckar med smältvatten, men de torkar kanske ut senare på säsongen. Vi såg fjällripor med ungar och ytterligare en ringtrast.

Foto: Lättvandrad hedmark fram till Buovdajågåsj.

Vyerna över Rapadalen var underbara härifrån. Vi gick dock i ganska hård vind, och det kändes ibland så kallt att vi inte alltid kunde njuta. Vi lagade lunch i den kyliga vinden.

...och passage av Buovdajågåsj

Även denna jokk flyter i en djup ravin, dock inte alls lika djup som vid Lulepjokken. Ravinen djupnar och blir mycket brant under ca 1000 möh. Vi gick över vid ca 1040 -metersnivån. Ett snöfält låg kvar på denna nivå, men vattenmängden i själva jokken var liten och övergången oproblematisk.

Foto: Buovdajågåsj på nivån 1040 möh, östra sidan.

Runt Gierdogiestjåhkkå...

Efter vadet av Buovdajågåsj väntade passagen av Gierdogiestjåhkkå, en passage som jag tror att många är lite bekymrade för. Om inte annat så finns det risk för att man blir det när man väl gett sig i kast med den. Särskilt när det är kallt, vått och halkigt.

Det finns ett par olika alternativ när man ska passera här. Till hjälp för resonemanget har jag nedanstående karta.

Standardvägen förbi Gierdogiestjåhkkå (vanligtvis ska man fortsätta till Skierffe när man kommer västerifrån) går såvitt jag vet utmed Gierdogiestjåhkkås sydsluttning på drygt 1100 meters höjd (blå prickar). Jag har fått intrycket att de flesta väljer den vägen.

Först väljer man om man vill gå norr eller söder om Suorkitjåhkkå 1214 (jag vet inte vilket som är vanligast, själv har jag enbart gått norr om). När man sedan närmar sig Gierdogiestjåhkkå börjar det förvisso bra, för det finns ett flackt område på ca 1130 meters höjd vilket bildar en diskret utlöpare av berget. Detta syns bra på kartan. Men sedan blir det värre, för vid det sydöstra "hörnet" blir det dels väldigt brant, dels väldigt mycket stora stenblock.

Jag gick den vägen för 9 år sedan, och kom då från Skierffe på väg västerut. Vissa som tagit denna väg säger sig ha haft det lätt, men sådan tur hade inte vår grupp. Det var nervpirrande och brant ner till dalens botten och stenblocken var ibland så stora att vi fick gå runt dem. Det gick mycket långsamt.

Foto: Ridok, sett från Gierdogiestjåhkkå.

Efter att vi tagit oss runt alltihop såg vi ner i den karga och flacka jokkravin som kommer uppifrån berget Niehter (där blå prickarna korsar innan de delar sig). Vi tog oss dit och kunde efter visst letande finna en acceptabel tältplats - med storslagen utsikt, naturligtvis!

...eller varför inte upp på?

Men det finns en alternativ väg, och jag rekommenderar den. Det är den jag har beskrivit i min bok, och beskrivningen i boken gäller i riktning när man går från öster till väster. Nu skulle Mattias och jag undersöka detta alternativ fast från andra hållet (gröna och gulgröna prickar).

Vi valde till att börja med att gå norr om 1214, eftersom vi förr eller senare skulle upp till 1200-metersnivån. Terrängen blev efterhand stenig, och blockmarken fortsatte sedan fram till jokken som kommer uppifrån Niehter. Vi tog oss över den och konstaterade att det även där hade varit en rejäl flodvåg tidigare på säsongen - precis som för Alep Vássjájågåsj.

Sluttningen efter jokken var först ganska lutande men lutningen minskade efterhand. Marken består av stenbeströdd gräshed som är lätt att vandra på.

När vi blickade uppåt sluttningen kunde vi se en rad med flacka småtoppar ovanför oss. Den som ligger längst åt höger består av en hög med stora, fyrkantiga stenblock (se fotot nedan).

Man siktar strax till höger om denna stenhögstopp, meningen är att man ska gå på nivå en bit under den. Man håller sig till den steniga gräsheden så länge den varar, precis under den nivå där blockterrängen finns, på drygt 1200 möh. Att se bakåt och jämföra sin höjd med Suorkitjåhkkå 1214 är ett bra sätt att kolla att man ligger på rätt höjd.

När man rundar söder om stentoppen går det svagt uppför och blockterrängen tar över när man närmar sig 1240-nivån.

Efter en stund ser man en grund ravin som det går att ta sig ner i (gulgröna prickar i min karta ovan). Denna väg är dock blockig och bitvis något brant, så man får vara försiktig och försöka välja bästa väg så gott det går.

En flackare nedgång får man om man fortsätter på det jämna partiet (de gröna prickarnas fortsättning). Detta leder så småningom nedåt till jokken som rinner mellan Gierdogiestjåhkkå och Suorkissnjurttje. Denna väg valde vi. Den är betydligt längre än att ta raka vägen ner i den grunda ravinen, och även här finns förvisso en del blockterräng. Fördelarna är att det är flackt och att man kan överblicka terrängen hela vägen. Man får en mer skonsam vandring.

Fotot, som är taget från västsluttningen av Bassoajvve, visar de bägge vägarna på Gierdogiestjåhkkås östsida. Färgerna motsvarar prickningen i kartan ovan.

Har man väl bestämt sig för den längre vägen måste man ta sig ända fram till jokken som rinner mellan Gierdogiestjåhkkå och Suorkisjnjurttje. Sluttningen på höger hand, ner till den nordgående jokken på Gierdogiestjåhkkås östsida, är nämligen tvärbrant längst ner.

Vi letade upp en någorlunda jämn yta vid den gröna fyrkanten och slog läger där. Nästa morgon åt vi väldoftande nybakat bröd till frukost. Som pålägg hade vi bregott och god, bitter apelsinmarmelad. Det var lyx! Gårdagens stenvandring och kyliga blåst kändes i kroppen, vi var trötta.

Foto: Bakom tältet ser man jokkravinen och till höger om den reser sig östsluttningen av Gierdogiestjåhkkå.

Vi gick uppströms och parallellt med den jokk rinner åt NNO för jag ville studera hur  östsidan av Gierdogiestjåhkå ser ut där. Brant precis vid jokkravinen, som jag tidigare nämnt. Därefter kom vi upp på den flacka höjden öster om punkt 1044 och sedan ner i sänkan före Skierffe.

Namnet Tjasskávárásj säger att det ska finnas ett litet berg här, men ingenstans ser man något sådant. Var finns denna klippa? Eller har platsen fått ett felaktigt namn? Fjällkartan har ju haft fel förut, och en del av felen finns ju fortfarande kvar. Nya fel tilllkommer essutom, som exempelvis felritningen av bron över Miellädno (som jag skrev om i det första blogginlägget i denna reseberättelse).

Vi styrkte oss med lunch innan vi besteg Skierffe. För det ingick naturligtvis i planeringen att vi skulle upp dit. Under denna lunch tog det sista av vår gas slut. Nästa mål mat planerades därför av nödvändighet till Aktse, så det var lugnt. Två andra vandrare var också på väg upp på Skierffe, och vi möttes efter en stund på toppen. På toppen tog även mitt sista kamerabatteri slut, så i fortsättningen var det Mattias kamera som fick dokumentera.

Foto: Att vara på Skierffes topp är alltid en upplevelse. Och sedan funderar man på hur de bär sig åt som tar sig uppför det tvärbranta Tjahkelij. För det är det tydligen en del som gör.

Vandringen utmed den höga stigen från Skierffe ner till Aktse kändes dessvärre som en transportsträcka. Den undersköna utsikten ner i deltat vid Laitaure kunde inte konkurrera ut fantasierna om en riklig festmåltid nere i en ombonad och myggfri fjällstuga. När man varje dag under 1½ vecka har presterat ett betydande kroppsarbete med att transportera sig får andra saker stå tillbaka. Till slut känner man behovet av vila, mat i lugn och ro, tid att tänka och bearbeta. 

Vi anlände till Aktse före klockan åtta på kvällen. Våra Skierffe-bekanta var där, liksom en del andra vandrare. Vi lagade mat och småpratade, särskilt med en av gästerna. En ung man som vandrat på egen hand, delvis i Sarek.

Aktse. Foto: Mattias Paulsson.

Nästa dag återstod endast promenaden fram till båtplatsen och därefter cyeklstigen till Sitoälvsbron. De första 6 kilometrarna i fjällskogen förgylldes av två flygga hökuggleungar och två tretåiga hackspettar.

En av hökugglorna. Foto: Mattias Paulsson (utan teleobjektiv).

Välkända profiler, Nammásj och Skierffe. Foto: Mattias Paulsson.

Den sista milen blev en aning enahanda eftersom vi hade en tid att passa till bilen som skulle hämta oss. Men många tankar fyllde oss. Vi hade haft en fantastisk vandring, omväxlande och strapatsrik, och utan egentliga missöden. Massor av storslagen natur och nya upptäckter. Gott kamratskap och många fina samtal.

Båtplatsen där "Cykelstigen" börjar/slutar. Man ser att Tjahkelij (till vänster) är ett betydligt större och mer imponerande berg än Skierffe. Foto: Mattias Paulsson.

Det flygande spöket

Men hur var det nu med den där fjällugglan? Mattias, som är allmänt fågelintresserad utan att vara någon expert, hade frågat mig hur en fjälluggla såg ut och vad han skulle spana efter.  Jag hade svarat något i stil med: "Säg till om du ser en ljus fågel som inte är en fiskmås." En av de sista kvällarna när vi höll på med matbestyr stelnade han plötsligt till. Han tittade långt bort i fjärran och sa: "Men det där kan väl inte vara en fiskmås!"

Jag rusade efter kikaren och tittade. En halv kilometer bort flög en stor ljus fågel, inte kritvit utan oregelbundet fläckad i beige och grått. Många skulle nog ha tagit den för en fjällvråk, men färgmönstret, det stora huvudet och de långa, kraftfulla vingarna sa något annat. Den hade också ett mycket märkligt, raspande läte. FJÄLLUGGLA!

Så hade vi alltså sett den, trots att jag i det närmaste hade gett upp sedan vi lämnade Padjelanta. Jag förmodar att det rörde sig om en fågel som var 1 år gammal, eftersom den var mönstrad. Jag tror inte att en så ung fågel häckar. Trots detta har fågelorganisationer uppmanat att inte avslöja offentligt var man sett fjällugglor, så jag hemlighåller tillsvidare lokalen. Med största sannolikhet har även andra personer sett denna uggla, så möjligen läcker informationen ut så småningom i alla fall.

Postat 2011-08-14 23:54 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Genom Padjelanta och Sarek 2011, dag 6 - 8

Frågan om hur stora ambitioner vi skulle ha denna dag (lördagen 9 juli) fick sitt svar när jag vaknade: förkylningen och snuvan hade tagit ett förnyat grepp om min kropp. Målet var att komma en bit ut på Pielaslätten. Förhoppningsvis skulle dagens strapatser inte bli för stora.

Regn på morgonen och förmiddagen inspirerade oss till att äta frukosten inne i tältet, och sedan kom vi iväg ungefär vid svensk lunchtid (=skånsk middagstid, när jag är hemma i Skåne).

Vi fortsatte mot Áhkájåhkå och dess utflöde i Álggavágge. Molnen hängde över oss och släppte ibland ifrån sig lite regn, men i luften var det ändå ganska varmt.  På väg mot renstängslet och vadet vid Guohperjåhkå. Ett par gånger fick jag sätta mig och vila på grund av visst illamående, men det bättrade sig under dagen och blev sedan ännu bättre under resten av vandringen. 

Foto: Utsikt från Álggavágges mynning upp i Sarekmassivet. Den höga toppen i mitten är Svarta Spetsen.

Fyllda glaciärjokkar

Áhkájåhkå var monstruös. Fylld till brädden med brunt glaciärvatten och troligen omöjlig att korsa på sin väg ner mot Guohperjåhkå. Jag anade redan då att vi kunde glömma alla planer på att undersöka eventuella vadställen i Ráhpajåhkå. Om övriga glaciärjokkar var som denna skulle även Ráhpajåhkå vara överfull. Med tanke på att jag ändå inte hade orkat genomföra projektet var vattennivåerna inget att sörja över.

Vi tog oss enkelt under renstängslet på ett ställe med lutande mark och vadade Guohperjåhkå en stund senare. Här var det rena träffpunkten, det var folk på andra stranden när vi kom över. Fler anlände under tiden, det var vandrare som skulle in i Álggavágge. Tre vandrande ungdomar stod en bit bort och hade blivit uppmanade av renkötare att mota renar. En stor renhjord drevs västerut, men en och annan ren ville inte gå åt det hållet eftersom de då fick medvind (och således inte fick svalka).

Foto: Vi har nyss tagit oss över Guohperjåhkå vid detta breda vadställe. Tva vandrare på väg in i Álggavágge syns i bakgrunden.

Skárjábron

Vandringen mot Skárjábron ska inte ske enligt prickarna på fjällkartan. De är ritade alldeles för långt ner på sluttningen. Det är bättre att gå högre upp, omkring 820-metersnivån. När man kommer dit ser man tydligt täta videområden nedanför sig och ovanför sig. Men emellan är det ganska öppen terräng. 

Vid halvsexiden kände vi för en sen lunch, men det hotade regn och vi slog upp tältet. Det var i sista stund, för plötsligt vräkte regnet ner och åskan dundrade.  När det hela var över och jag tog mig ut ur tältet upptäckte jag att vi tältat bara fem meter från en fjällabbsfamilj, två vuxna och en unge. De vuxna protesterade över vår närvaro, men att ta hand om ungen var viktigare. Deras aggressivitet var inte så påträngande som den ibland kan vara.

Foto: Fjällabb med unge. Här syns att en amatör hållit i kameran (dvs jag). Ett proffs hade naturligtvis haft knivskärpa på ungen och tillåtit föräldern vara oskarp.

Vi kom ner till Skárjábron senare på kvällen och anlitade dess dass, i sanning en turistattraktion. Mihkájåhkå var en veritabel drake med lika brunt vatten som Áhkájåhkå. Den som hamnade i den strömmen skulle vara räddningslöst förlorad. I den lilla nödstugan träffade vi en norsk ung dam som berättade att hon skulle vara ute på egen hand i 4 veckor och vandra i Sverige och Norge. Imponerande.

Själva bosatte vi oss i vårt tält någon kilometer före Máhtujågåsj med underskön kvällsutsikt över Pielaslätten och Oalgásj. I vår preliminära färdplan hade vi (under förutsättning av optimala förutsättningar) tänkt tälta nere vid Ráhpajåhkå och i närheten av Spökstenen. Men vi hade inte kommit ifatt den där halva vandringsdagen som vi legat efter sedan tidigare, av förklarliga skäl. Så det var inte av rädsla för det övernaturliga som spökövernattningen uteblev!

Foto: Kvällsutsikt från vår lägerplats.

Söderut på Pielaslätten

Vad vi hört av två andra vandrare skulle Máhtujågåsj inte vara så svår att vada. Och Tjågnårisjåhkå skulle kunna gå med ett snöfält ca 300 m öster om stigen. Båda uppgifterna stämde när vi nästa dag skulle korsa dem.

Foto: Mattias funderar över nästa steg i Máhtujågåsj.

Efter jokkpassagerna tog vi sikte på den lilla bergknallen Bielavárásj. Den  ser ut som en vårta på Pielaslätten och vi hade lagt märke till den redan föregående dag innan vi kom till Skárjá.

På väg till Bielavárásj hade vi lite problem med bäcken Bielajåhkå som så långt öster om stigen var vattenrik, långsam och ganska djup. Till slut hittade vi ett ställe där vi enkelt kunde ta oss över. Där lunchade vi. Här hade jag dessutom denna fjällturs mest underbara och svalkande bad.

Foto: Bierikbákte sedd från Pielaslätten. I förgrunden min badbäck, Bielajåhkå.

Stigen utmed Bielatjåhkkå

Det blev alltså ingen inspektion av spökerierna vid Spökstenen. Vi fick nöja oss med att titta på stenen uppifrån den branta stigen utefter Bielatjåhkkå.

Vid vandringen utmed bergssidan flög hussvalor runt omkring oss, och vi hade turen att hitta ett ställe där ett 20-tal bon satt under en klippskreva. En unik boplats, men det finns faktiskt liknande på fler ställen i fjällvärlden. Strax därefter gled en kungsörn förbi.

Snávvávágge var slutpunkten för denna dagsetapp. Vi tältade vid sjöns södra ände där det finns en underbar lägerplats vid stranden. Hela denna högdal har sin alldeles speciella atmosfär. Den känns på något sätt ombonad och hemtrevlig eftersom den är ganska liten och inramad av höga sluttningar i nästan alla riktningar.

Utanför dalen har man åt alla håll överväldigande vyer över Sareks inre. Det kan ibland kännas som om man inte orkar ta emot mer av så storslagna intryck.  När man sedan kommer upp i Snávvávágge snävas synfältet in och sinnena får vila. Också det behöver man ibland.

Snávvájávrre kl. 23. Foto: Mattias Paulssom.

I den preliminära (och optimistiska) färdplanen ingick bestigning av Låddebákte, men det var nödvändigt att stryka. Istället hade vi en skön kväll där vi ägnade stort intresse åt att tillaga en middag av en stor mängd torkade grönsaker. Det var Mattias och hans fästmö Frida som hade komponerat måltiden och torkat ingredienserna hemma.

Två hermeliner kom och hälsade på vid lägerplatsen, och vi såg dem också följande morgon.

Foto: Vår lägerplats vid Svávvájávrre, på morgonen.

Möten i Jilávágge

Denna dag skulle vi ner i Rapadalen och planen var att följa strandstigen utmed Ráhpaädno fram till Alep Vássjájågåsj. Men först gällde det nedstigningen i Jilávágge. Sikten var god trots en del regnmoln, och vi njöt av de underbara syner som man får under denna sträcka.

Foto: På väg ner i Jilávágge. Bättre dryck än vatten finns inte!

Vi träffade en del vandrare när vi gick ner i dalen, de flesta i sällskap om två eller tre. De var alla på väg uppför. Det innebar att de skulle få färre mygg - för vi märkte att vi fick fler!

Jilájåhkå vadades i sin branta ravin med visst besvär. För att slippa ta av oss kängorna fick vi leta lite efter bra stenar och ställen att kliva på.

Foto: Utsikt från Jilávágge ner i Rapaselet. Sjön är Biellorieppjávrre.

När vi kommit ner till Rapastigen i skogen kom mer regn. I samma stund mötte vi en mycket entusiastisk tysk som gärna berättade om sina erfarenheter och gav goda råd. Han hade just kommit från Strandstigen  och tyckte den var fantastisk. Det enda han inte var nöjd med var vägvalet att komma på den - han hade tagit sig från skogsstigen och ut mellan sjöarna (en av dem heter Skoarkkijávrátja) fram till Strandstigen. Det var mycket snårigt och besvärligt där, sa han.

Förra året, i mycket torrt och kyligt juniväder, hade jag och vännen Anders Gudmundsson gått Strandstigen åt andra hållet. Det hade varit helt oproblematiskt. Nu var vattennivån en halvmeter högre - och Mattias och jag skulle snart få märka vad det innebar!

Den ljuvliga(?) Strandstigen

På fjällkartan finns ingen stig utritad ända ner till Skårkistugan, men jag vill minnas att jag en gång för flera år sedan använde en sådan. Jag såg ingen nu i varje fall. Möjligen gjorde myggen och det hotande regnet att jag missade den. Däremot fanns det småstigar lite här och där som vek av söderut, och jag antar att alla går ihop och bildar skogsstigen. Den vi följde kom efter en bit ner precis intill strandkanten. Och det är där som Strandstigen börjar!

Om någon vill ha GPS-koordinater så kommer de här: RT90 X7465164, Y1587049; SWEREF99TM (WGS84) N7464157, E621694. Denna början är belägen flera kilometer tidigare än vad fjällkartan har ritat ut.

Strandstigen är verkligen en stig, när man väl har kommit in på den kan man inte ta miste på hur den går. För det mesta följer den precis på kanten av älven, och ibland är man nästan lite rädd för att snubbla och falla i. Mygg hade vi naturligtvis, så många blodsugare som här hade vi inte sett tidigare.

Foto: Mattias på Strandstigen. Berget till höger i bakgrunden är Låddebákte.

Vi hade mellan en och två timmars ljuvlig vandring (med undantag av myggen) i detta enastående landskap. Jag försäkrar att om man går denna väg är det svårt att begripa att någon överhuvudtaget vill kämpa med lera, stenar och frodig örtdjungel inne i skogen.  Finns det någon fördel med skogsstigen? Ja, så småningon skulle vi i varje fall upptäcka en.

Men det började bli dags för lunch. Vi klev ut på en gräsbevuxen sandbank i älven och lagade soppa. Det kom duggregn i omgångar men vi trivdes bra ändå.

En dust med den beryktade Svirjjakanalen

Vi fortsatte på stigen. Jag spanade uppåt branten av Stuor Skoarkki och funderade på när jokken från Svirjjatjåhkkås glaciär skulle komma i vår väg. Jag upptäckte snart jokken, den rann med forsar och fall nedför branten.

Före Svirjjajokken rann dock en annan, mindre jokk i branten, utritad på fjällkartan. Vi kom i höjd med den och jag undrade om inte den också skulle korsa vår väg. Men utloppet av den kom aldrig. Vart tog den vägen? Jag tänkte att den kanske var så liten att den sögs upp av de sanka grämarkerna utmed Ráhpaädno. Det skulle snart visa sig att jag hade fel.

Foto: Svirjjajokkens vita strimma på berget. Fotot taget efter vadet. I förgrunden ser man det täta videområde i vilket jokkens förgreningar har grävt ner sig. Genom detta område går man inte ostraffat!

Vi pratade lite om Svirjjajokken, Mattias och jag. Jag beskrev hur den såg ut när den kom ner till älven. En stund senare kom vi på lite avstånd från varandra och han gick före mig. En bit bort stannade han. När jag kom ifatt sa han: "Jag har hittat den där jokken."

Mycket riktigt. Och allt vad jag hade sagt om den var en underdrift. Den s k Svirjjakanalen var bräddfylld med vatten och här var det tvärstopp. Vid utloppet i Ráhpaädno var den säkert över 2 meter bred, och på grund av älvens höga vattennivå var den nog bortåt 1 meter djup. Att vada var inte att tänka på, det hade blivit en färd ut i älven om man hade försökt.

Vi följde kanalen uppströms. Inte det lättaste, eftersom det växer hårt och tätt vide utmed vattenfårorna. Detta videområde är faktiskt ett av de tätaste och besvärligaste jag känner till, inte minst därför att det växer i djupt, rinnande vatten. Och nu upptäckte vi en annan sak: Det var inte bara en kanal, det var flera. Och dessa möttes strax före älven.

Den närmaste kanalen besvarade frågan om den mindre jokk som jag funderat över tidigare. Den rinner alltså ner i sjöarna omkring punkt 590 och dessa sjöar avvattnas via en kanal som möter Svirjjajokken här. Och denna sjöjokk var meterdjup och alltför bred för att hoppa över.

Så här stod vi nu och undrade om vi var tvungna att göra som tysken som hade kämpat sig mellan sjöarna och genom videt (fast från andra hållet) . Tanken på att söka sig fram i hopplös vide- och sankterräng (i värsta fall en hel kilometer extra) var inte uppmuntrande. Det borde väl finnas ett lättare sätt?

Vi undersökte sjöjokken en gång till. Jo, det fanns faktiskt ett ställe där den blev något grundare. Där kunde vi vada, med vatten högt upp på låren. Sagt och gjort. På andra sidan forcerade vi några meter vide, och nu stod vi vid Svirjjakanalen. Den var lika djup men bredare och med lite kraftigare ström. Vi fortsatte genom fler buskar och där var en tredje fåra! Den var nog 1½ meter djup, men bara omkring en meter bred. Så vi kastade över en ryggsäck i taget och hoppade.

Sedan var det slut på kanalerna och vi klädde om. Vilken skillnad mot förra året! Då hade Anders och jag gått över med ett stort kliv vid utloppet utan att ens behöva ta av oss kängorna.

Foto: Svirjjakanalens utlopp i Ráhpaädno (fotot taget efter vadet). I bakgrunden skymtar sjöarna.

Reträtt till Skogsstigen

Lättade över att vi kommit förbi fortsatte vi på Strandstigen, men jag hade mina tvivel. Efter ett par hundra meter kom det jag befarade: en ny kanal. Inte så stor och ingen ström att tala om, men ändock ett hinder. Vi tog en omväg genom sankmark och buskage och kunde på det sättet komma runt vattenhindret och tillbaka till stigen.

Detta upprepade sig ett par gånger till med 100-300 meters mellanrum. Så här kunde vi inte fortsätta, det var irriterande och tidsödande. Vi beslöt att ge upp Strandstigen och ta oss in till skogsstigen. Det blev till att plöja genom en liten sträcka av sankmark och vide och därefter något hundratal meter genom den örtrika skogen tills vi fann stigen. Det var ganska svettigt, för i skogen fanns inte den vind som svalkat oss när vi gick utmed stranden. Och inne i skogen fanns hela svärmar av mygg.

En sammanfattning av mina erfarenheter av att vandra på Strandstigen finns sist i detta blogginlägg.

Alep Vássjájågåsj

Efter en stunds vandring på stigen nådde vi den norra fåran av Alep Vássjájågåsj. Den såg inte ut som en "riktig" fåra utan mer som en smal och översvämmad kanal rakt genom björkskogen. Den var bräddfull med grumligt vatten och strömmen var kraftig. Det var bara att inse att det var vadning som gällde igen. Jag gick först och konstaterade att det var djupt. Innan jag kom över hade jag trampat ner i ett djuphål ända till kalsongkanten. Men över kom vi.

Vi klädde inte om inför de två-, trehundra meter som återstod till den gamla steniga huvudfåran utan gick barbenta med klafsande kängor. Denna korta sträcka gick genom en vacker, nästan parkliknade fjällurskog.

Nästa jokkfåra var bredare men innehöll mindre vatten. Enkelt att ta sig över. Nu kunde vi tömma våra ofodrade kängor ordentligt och dra på oss byxorna.Samtidigt konstaterade vi att det var något som inte stämde med naturen här. Överallt var jorden uppskyfflad, stora stenar hade flyttats och träd hade ryckts upp med rötterna. Det måste ha varit en väldig flodvåg som svept ner från fjället under våren eller försommaren.

Renvaktarstugan

För att komma upp till renvaktarstugan ska man inte gå rakt mot den från stigen. Gör man det kommer man in i ett sankområde som är tidsödande att passera (syns på fjällkartan). Man följer istället parallellt med jokken ungefär en kilometer uppströms, därefter viker man av ungefär mot sydost, med kurs mot stugan.

Vi räknade inte med att hitta stigar här - jag vet inte om det finns sådana - utan vi tog oss fram genom björkskogen med hjälp av kartläsning och intuition. De snårigheter som fanns försökte vi undvika efterhand som de dök upp framför oss.

Foto: Vi var inte ensamma i björkskogen, myggen höll oss sällskap. Mattias prövade myggnätet över kepsen. Och man får ju säga att det klär honom.

Marken började, helt i enlighet med kartan, att luta alltmer uppåt. Efter några ovanligt snåriga passager stod vi framför en liten ravin med ett mycket säreget vattenfall, endast en halvmeter brett. Och strax till höger ovanför vattenfallet skymtade rensvaktarstugan.

Foto: Det unika lilla vattenfallet forsar i en klippskreva nedanför renvaktarstugan. Jag har aldrig hört talas om det, och det är säkert lätt att missa. Särskilt om man kommer från andra hållet, uppifrån fjället. Tyvärr hade vi inte tid att testa den grunda badpoolen mellan klippväggarna.

Vi gick uppför ravinens kant och stod strax på en liten äng,  bevuxen med örter och gräs. En mycket originell stuga stod vid ena kanten av ängen. Den hade utsatts för en hel del påfrestningar och var inte i bästa skick.

Vi gick vidare och efter bara något hundratal meter kom vi ut ur björkskogen och upp på fjällheden, där en stig vindlade uppåt. Vi följde stigen någon kilometer och hittade en plats som verkade lämplig för tält. Men hur var det med vattentillgången? Vi gick mot ett vattensjukt markområde i närheten där en rännil letade sig genom jord och videbuskar. Men vattnet var mycket gott. (Nästa dag kunde vi verifiera att det var en riktig kallkälla som kom ur berget en bit bort.) Fjällturens i särklass godaste vatten!

Foto: Rapaselet i sent kvällsljus, taget från vår lägerplats på heden ovanför renvaktarstugan.

Detta blogginlägg har innehållit många ord och erfarenheter som har med vatten att göra. Nästa inlägg blir annorlunda. Följande dag skulle vi bege oss i riktning mot Skierffe och komma upp på högre höjd. Vid Gierdogiesjtjåhkå hade jag planerat en lite ovanlig väg, ett alternativ till den vanliga vägen utefter bergets branta och steniga sydostsluttning. Således blir det en rapport om våra erfarenheter från denna väg i det avslutande nästa inlägget.

Sammanfattning av Strandstigen

Och här kommer den utovade sammanfattningen av erfarenheterna av Strandstigen.

A. Vid lågvatten är Strandstigen ett underbart vägval. Tysken kallade det för en "parkstig"  och det beskriver något av den känsla man får när man går den. Det känns som om den vildaste och vackraste delen av Rapadalen ligger för ens fötter.

Om man kommer söderifrån kan man gå hela vägen från utloppet av södra jokkfåran av Alep Vássjájågåsj ända tills Strandstigen möter skogsstigen strax före Skårkistugan (vid de koordinater jag angav). Svirjjakanalen är det enda egentliga hindret, men vid lågvatten är det inte särskilt besvärligt. Och om man har börjat i norr går man ända fram till Alep Vássjájågåsj utlopp i Ráhpaädno. Sedan följer man norra stranden av jokkfåran i vacker fjällbjörkskog upp till stigen.

B. Vid högvatten i Ráhpaädno måste Svirjjakanalen vadas (upp till 3 jokkarmar, inkl jokken från sjön). Under den fortsätta vandringen söder om kanalen korsas stigen på ett flertal ställen av mindre kanaler som i värsta fall är tidsödande. Dessutom måste man räkna med att den norra jokkfåran av Alep Vássjájågåsj kan ställa till problem om det forsar mycket vatten där. Således är hela sträckan mellan Alep Vássjájågåsj och Svirjjakanalen problematisk vid högvatten.

Hur gör man då vid högvatten om man vill gå någon del av Strandstigen från söder till norr? Tyskens heroiska vägval mellan sjöarna rekommenderar jag inte. Jag tror att det är bättre att åla sig ner från skogsstigen strax före Svirjjakanalen och välja så enkel väg genom vide och sankmark som man kan. Därefter genomför man ett vad över Svirjjakanalen liknade vårt, fast från andra hållet. Sedan är det "fritt blås" till Skårkistugan utan minsta problem.

Om man vid högvatten går åt samma håll som vi (från norr till söder) vadar man Svirjjakanalen på samma sätt som vi och därefter tar man sig in till skogsstigen om man märker att de efterföljande småkanalerna inte enkelt kan korsas.

Till sist: Om det varken är tydligt hög- eller lågvatten tycker jag man kan pröva att gå som om det vore lågvatten. Kommer man norrifrån märker man hur det är när man har tagit sig förbi Svirjjakanalen och kan då ta sig upp till skogsstigen, om det skulle vara nödvändigt. Har man istället börjat söderifrån märker man redan inom den första halvkilometern hur läget är och kan i värsta fall ta sig tillbaka till skogen.

Så långt mina funderingar och erfarenheter. Om någon har bättre förslag i något avseende så lyssnar jag gärna.

Postat 2011-08-05 23:50 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in