Upp på (och ovanför) Kanalberget!

I en forumtråd i våras ställde jag en fråga om det går att ta sig upp på Kanalberget i Ålkatj-massivet mitt inne i centrala Sarek. Jag har tyckt att detta område har verkat spännande, men som icke glaciärutrustad har jag tvekat om möjligheterna att ta sig in. De svar jag fick på min fråga var positiva: det ska gå!

Så det blev inplanerat på årets vandring.  Den 23 juni var det dags, och vi startade från vår tältplats nedanför Nåites stup, nära Sarvesjokken och mitt för Ridanjunjesjågåsj.

Först vadade vi över Sarvesjokken på förmiddagen. Bra fart på vattnet, men inga problem att ta sig över. Kängorna fick tas av, vattnet gick till knäna.

Därefter en fin promenad på västra sidan om Ridanjunjesjågåsj nästan ända fram till glaciärkanten där jokken kommer ut.  Denna vandring var oerhört vacker med Áhkájiegna framför oss hela tiden. Det var stort, alpint och vintrigt. De hängande glaciärerna på Sadelberget och Ridátjåhkkå var också väldigt läckra. En känsla av vildhet över området.

Vi styrkte oss med lunch innan vi fortsatte upp mot sadelpunkten mellan Dielmátjåhkkå och Kanalberget. Stigningen till denna punkt är brant och jobbig. Det var mycket snö, så vi gick på snöfält. Under snön var det storstenig blockterräng, och vi märkte att den var väldigt arbetsam att gå på (vi passerade några barmarksfläckar). Det underlättade troligen för oss att snön låg kvar.

Efter sadelpunkten blev det något lättare. Kanalbergets sluttning vetter här åt söder, så det var barmark nästan ända upp (syns på fotot ovan). Mer blockterräng, men inte lika jobbig som innan. Underbara områden med blommande isranunkel.

Utsikten söderut tog andan ur oss. Här såg vi hela Luohttoláhko, delar av Lullihavágge, Bielloriehppemassivet, Pårtemassivet, Rapadalen och så vidare. Allt ganska vintrigt i sin snöskrud. Vidare Sadelberget, Áhkájiegna och Ridátjåhkkå på nära håll.

Vi var väldigt spända på vad vi skulle få se åt norr när vi väl nådde toppen.

Men problem började dyka upp. Den soliga dagen började få lågt i tak. Moln kondenserade vid Sadelberget och det spred sig till topparna omkring, däribland vårt Kanalberg. Skulle vi hinna upp i tid?

Vi hann nästan. De sista 50 höjdmetrarna gick i dimma. Toppen själv hade en hjässa av flera meter tjock snö med en hängdriva åt öster. När vi kom upp visade GPS:en att vi var 1943 möh, vilket innebar att vi var betydligt över högsta punkten!

Så vi fick inte se utsikten åt norr, vilken säkert hade varit lika fantastisk som åt söder. Men vi var väldigt nöjda ändå över allt fint vi sett. Däremot var vi ganska trötta på att gå bland stenblock.

Men hem måste vi. Vi värmde lite soppa nedanför molnen och hoppades att de skulle försvinna. Men de låg kvar, så vi gick nerför berget och upptäckte att en snöskoter tidigare på våren hade körts tvärs över sadelpunkten och dykt nerför den branta sluttningen mot glaciärjokken.  Såg inte så roligt ut.

När vi vid 23-tiden vadade över Sarvesjokken för andra gången hade den huggtänderna ute. Nu gick vattnet över knäna, och det var stor kraft i den. Så den krävde mycket mer koncentration än tidigare. Trötta och nöjda avslutade vi dagen med en god middag. Och Kanalberget rekommenderar vi gärna till andra som vill upp och se sig omkring i Ålkatj.

Erfarenheter av min batteriladdare

I ett tidigare blogginlägg beskrev jag den batteriladdare som jag konstruerade med tanke på att ladda min batterier till GPS:en. Länken till detta inlägg:

http://www.utsidan.se/blogs/fowwe/14738.htm

Efter 16 dagar på fjället har nu laddaren fått smaka på hur det är i verkligheten. Hur har det då gått? Svaret är att det fungerade utmärkt!

Nu bör jag tillägga att det var väldigt mycket solsken under hela vandringen, och inte en enda droppe regn. Så förhållandena har varit optimala.

Det första batteriebytet gjorde jag efter den första fågelinventeringen som tog en hel dag. Jag hade bara 2 par AA-batterier med, så när det nya paret sattes in skulle det (nästan) förbrukade paret laddas. Varje batteri är på 2700 mAh.

Jag stoppade in solcellsladdarna i en vanlig A4-plastficka, vek den och satte en gummisnodd om. Plastfickans hål passade utmärkt att trä in två karbinhakar i, och plastfickan hängde alltså bakpå ryggsäcken (se fotot nedan).

Fickan fyller två funktioner. Dels håller den laddarna på plats när man går, dels skyddar den för regn och fukt. Den tar visserligen några procent av solljuset, men det är marginellt.

Jag hade laddarna hängande på detta sätt i 1½ vandringsdagar. Vi gick mot norr, så de fick sol i bra vinklar den mesta tiden. Efter denna tid var de fulladdade igen.

Vissa dagar lät vi tältet stå och gjorde dagsturer. Då ställde jag upp laddarna utanför tältet i sin plastficka. Dessa gånger laddades batterierna väldigt effektivt.

På natten tog jag ur batterierna för att förhindra backström. Troligen en onödig åtgärd, men jag ville vara på den säkra sidan.

Här ett foto på hur laddarna ser ut ihoppackade. Tar inte mycket plats. Måtten är 95x65x27 mm.

Fanns det då inga nackdelar och brister? Den enda bristen jag kunde märka var att det ofta var lite kondens i plastfickan, hur jag än försökte vädra ut den. Under regnperioder kanske lödningar och sladdar kan börja rosta.

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med min konstruktion och kommer att använda mig av den i fortsättningen också. Väldigt trevligt att alltid ha full batterikraft under färden.

Kommentar 30 augusti. Laddarna har nu varit med under ytterligare en vecka i fjällen. Under flera dagar kom det mycket regn, det var dimma och allmänt fuktigt. Jag förvarade dem i en plastpåse när de inte användes så att de alltid var torra. De var mycket effektiva när jag satte upp dem mot morgonsolen och de fick ladda medan jag gjorde alla bestyr innan dagens etapp. Fungerar helt enkelt perfekt!