Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

En del av mig

Jag hade en nerskriven mening som jag inte visste vad jag skulle göra med. Länge fanns den där och väntade. En dag insåg jag att meningen var den bärande tanken i en dikt. Och här är dikten som föddes.

En del av mig

När jag lämnade fjället och åkte hem
    blev en del av mig kvar,

en del som nu är
    där jag själv inte befinner mig,
som kanske vandrar
    på en bergssluttning någonstans
eller över en vidsträckt fjällhed
    eller invid kanten av en glaciär

Den måste ha suttit djupt inuti,
för den har lämnat efter sig
    ett egendomligt tomrum
        som värker en aning
och som inte tycks gå att
    fylla med någonting annat

Det finns bara en sak att göra: återvända
    och fara tillbaka när möjlighet ges
Återvända och söka upp
    den del av mig som är
där jag nu inte befinner mig

När jag på nytt får gå på fjällsluttningarna
och dricka av det klara jokkvattnet
    och lyssna på hedens ljungpipare,
då, men först då,
kommer jag att återfinna den

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-09-06 11:28   fridaeus
Så fint, när jag läser känner jag att jag vill läsa igen och igen. Jag ser inom hur en del av mig vandrar på en fjällhed. Jag undrar var jag är. Nog värker det i själen när jag inte vet när nästa tur blir av.
 
2016-09-06 11:39   OBD
Underbart! Vad fint att du kan formulera orden så att de direkt passar in på mig själv. Och inte bara på mig. Jag tror mången fjällvandrare kan finna sig själv i din dikt.
Tack ska du ha!
 
2016-09-06 13:34   Karolina P
Mitt i prick! Nu vet jag vad det är som känns när man åker hemåt, när man avslutar en vandring. Den där...sorgen...vemodet...som är som ett litet hål. Kanske är det att man lämnat kvar en del av sig själv? Den där delen som vägrar följa med hem och anpassa sig in i vardagen. Det är en fin tanke att den är kvar och kan fortsätta vandringen, att någon fortsätter när man själv inte kan. Och det måste vara därför man känner sig så glad när man kommer upp igen: man har återrförenats med den saknade vandrande delen och blivit hel!

Tack!
 
2016-09-06 14:05   Elvah
Igenkänning! Mycket fin dikt som får mig att längta dit.
 
2016-09-06 15:23   hansnydahl
Jag undrar om inte vemod är vad som uppstår när något man saknar blir kvar på en annan plats. Mycket fint fångat i dina ord.
 
2016-09-06 15:48   Håkan Friberg
Du hittar pusselbiten som saknas i alla oss som bara måste återvända för att känna oss hela. Tack för det.
 
2016-09-06 20:37   Skogstoka
Oj! Tusan vad fint och så mycket känsla i dina ord!
 
2016-09-06 20:54   BrittMarie
Så sant! Min "del" sitter på en fjälltopp (ospecificerad) och dinglar med benen...
Och jag längtar så efter att gå och hämta den, trots att jag har en spännande resa till Australien o Nya Zeeland nära förestående. Undrar om deras "fjäll" är lika fantastiska som våra nordiska
 
2016-09-07 09:07   fowwe
Dikten blev till för att jag ville beskriva hur jag för egen del upplever att vara i fjällen och hur det känns en tid efter att jag kommit hem. Att ni som läser känner igen er i beskrivningen känns stort och ganska överväldigande. Det är märkligt hur vissa landskap kan göra intryck på oss, som fjällen eller (tror jag) Nya Zeeland eller andra delar av världen. Men för mig står den skandinaviska fjällvärlden i särklass. Varför vet jag inte riktigt.
Tack för alla generösa kommentarer!
 
2016-09-07 21:07   garling
Javisst! Så är det.
 
2016-09-07 22:20   annakari
Berörd i hjärtat. Tack Hans!
Jag har spelat in Ljungpiparen i telefonen så kan jag vara där i bland när längtan blir svårartad.
 
2016-09-11 20:41   HansP
Mycket fint diktat. Den där känslan infinner sig varje gång man åker hemåt. Ibland infinner den sig redan innan det är dags för hemfärd : Jag har nyligen gått i dina fotspår från Rissajåhkå till Prinskullen. På en plats som Hamberg beskrivit som "ett fult, trångt och mörkt ställe, omgivet av smärre fjäll" överfölls jag av ett starkt vemod. Tidig förmiddag, hade bara gått en halvtimme från senaste lägret, slog mej ner på en liten kulle och intog det obligatoriska förmiddagskaffet. Solen sken, det var ljust och varmt och vindstilla, en alldeles ljuvlig stund. Så småningom säger den ena hjärnhalvan : nu är det dags att gå vidare. Men ingenting händer. Den andra hjärnhalvan vägrar. Jag vill inte resa på mej, jag vill inte gå härifrån. Jag vill bara sitta här och.......... Det går många minuter innan en kompromiss har arbetats fram och jag långsamt reser mej, tar på ryggsäcken och börjar gå neråt, över jåkken och upp mot den blockrika sluttningen som leder till Vallevagge.
Tack för dikten, Hans!
 
Svar 2016-09-12 11:06   fowwe
Ja, du har rätt om att känslan kan komma tidigare. När det bara är två, tre dagar kvar av en färd och man är medveten om att det håller på att ta slut. En del av mig ser fram emot att komma fram, en annan vill inte att upplevelserna ska ta slut. Det är ibland intensiva ögonblick.

På den tiden, när prästen Nensén under sin resa år 1841 skrev de där orden som Hamberg citerade, såg man nog fjällen lite annorlunda. Dessutom tror jag att Nensén tänkte på den branta och trånga ravinen Ruonasgårsså när han skrev det (det var troligen nära invid den man hade läger). För längre upp i Ruonasvágge, liksom högre upp på den blockrika sluttningen där Präststigen går, finns ju hur fina ställen som helst. Utsikten mot Tjuoldda, Pårtemassivet och Pårekslätten är ju rent enastående. Jag undrar vad Nensén hade skrivit om han haft lugn och ro att sitta som du och fundera över de vyerna.
 
2016-09-13 23:26   Akka
Tack för att du med ord har lyckats fånga det som också jag känner!
 
2016-09-16 13:16   ulindh
Fantastiskt fint Hans!
 
2016-09-24 09:43   UteMats
Jag kommer osökt att tänka på Robert Burns klassiska dikt, "My heart's in the highlands" och raden My heart's in the highlands, my hearts is not here". Arvo Pärt har tonsatt den oerhört sakralt och vackert. Finns i en avskalad tolkning på tuben: https://www.youtube.com/watch?v=acnH6M1Ee8k
 
Svar 2016-09-26 23:04   fowwe
Tack för detta tips, den dikten kan jag inte påminna mig att jag läst tidigare. Det går absolut att känna samhörighet med författaren och det han skriver om, trots avståndet i tid. Musiken är som du skriver avskalad och passar till. En fin upplevelse.
 
2016-10-29 20:39   Örnsätrarn
Tack för dikten Hans!
Ända sedan jag läste den för första gången för snart två månader sedan har den följt mig varje dag. Du har satt ord på och tydliggjort en känsla som jag haft outtalad under lång tid. Det har blivit särskilt tydligt när jag nu har skrivit på mina blogginlägg, tilltänkta inlägg om tidigare vandringar och fantiserat om kommande.

En del av mig. Ibland har jag funderat över vilken del. Naturligtvis en del av mitt hjärta. Men det är inte så enkelt. Det är en del av min själ, mitt liv, min existens. Precis som du så bra beskriver, helt enkelt - en del av mig.

Tack än en gång!
 
Svar 2016-11-06 23:24   fowwe
Tack, Bengt, för dina varma ord. Ja, det rör sig saker inom oss som inte är så enkla att begripa sig på. Att någon gång lyckas sätta ord på det förklarar inte allt. Men det kanske är tillräckligt att fånga åtminstone några små fragment.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...