Jag och min gode vän Anders har idag kommit tillbaka från vårt livs första vintertur med tält och pulka. Jag ska tids nog knåpa ihop en artikel om färden, men tänkte även dela några erfarenheter här på bloggen.

Början på färden är väl värd att berätta, och en och annan av er vintervana läsare får sig säkert ett gott skratt.

Två gamla bekanta

Vi anlände med tåg till Gällivare fredag morgon den 25 mars. Ut ur tåget med minst 60 kg packning som kommit med utan att konduktören klagade.

Bussen till Ritsem dök upp efter en stund, och vi hejade på bussföraren. Som vi kände igen. Vi måste ha träffat honom något tidigare år, men när?

Det visade sig att han var extrainkallad denna helg, och efter en stund kom vi på var vi sett honom. Det var i juni för nästan ett år sedan. Då hade han kört oss från Ritsem och bussen hade fått bromshaveri vid Kebnats, spärrat vägen för alla bilar från och till båten och försinkat passagerarna med 3-4 timmar. De som då skulle åkt med det tidiga Stockholmståget hade missat det.

Och mycket riktigt var den buss vi skulle åka med denna fredagsmorgon precis samma buss som fått haveri i juni. Jaha, det var ju intressant.

Varningar

Bussen for iväg och vi var bara tre passagerare. Förutom Anders och jag var en ung tysk man med som skulle åka skidor med ryggsäck genom hela Sarek. Han såg definitivt ut att vara kapabel till det.

Under tiden berättade bussföraren att det var oväder på kalfjället och att det varnades för hård vind. Vidare sa han att en del fordon hade kört i diket på grund av väglaget.

Vi var fast beslutna att ta oss till vår startpunkt, Vakkotavare, och vi hade inga planer på att låta vädret eller något annat hindra oss. Men vad hade vi gett oss in på egentligen? Bara bussresan verkade kunna sluta hur som helst.

I startgropen 

Vi kom lyckligt fram till Vakkotavare och togs emot av värdinnan. I stugan var några unga män som återhämtade sig efter ett misslyckat försök att ge sig upp på fjället för att följa Kungsleden mot Teusajaurestugan. De hade mött så hård och kall vind att åtminstone en av dem förfryst delar av ansiktet. Vi hade planerat samma väg som de, och de varnade oss för kylan.

Vår packning behövde organiseras om, och pulkan packades full med grejer och med en presenning fastspänd omkring. Det hela var en budgetlösning, men vi tyckte att det borde fungera.

Men vi har aldrig dragit pulka förut, så vem kunde veta innan vi verkligen prövat? Vidare hade all snö i Skåne hunnit smälta innan våra nyinköpta skidor anlänt, så skidor och pjäxor hade bara testats på vardagsrumsgolvet. Det gällde förresten så gott som hela vinterutrustningen.

Och så var det all snön där vid stugan. Rätt som det var när vi packade pulkan tog man ett steg åt sidan och vips befann man sig stående i djup snö till midjan. Vi sneglade förstulet mot värdinnans fönster för att se om hon lade märke till hur ovana vi var.

Hon öppnade fönstret ett par gånger och undrade hur det gick för oss. "Ni har väl gjort sådana här turer förut?" undrade hon. "Nej, aldrig", svarade vi. "Men vi är väldigt ivriga att testa." 

"Bambi" på skidor

Så var allt färdigt. Skidorna kom på och dragselen spändes fast. Det var jag som skulle börja, och Anders skulle ta den ganska tunga ryggsäcken.

Åhej, vad jag drog. Pulkan rörde sig inte mer än en decimeter. Det hjälpte inte hur hårt jag än tog i, stighudarna bara slirade. Och då hade det knappt ens börjat luta uppför.

Ojdå, är en fullastad pulka så här tung? Då skulle vi verkligen få problem i uppförsbacken. (Alla som varit vid Vakkotavare vet att backen är väldigt brant, åtminstone de 150 första höjdmetrarna.)

Vi försäkrade den alltmer bekymrade värdinnan (som oroligt tittade till oss igen) att vi visst var beredda på en backe i början.

Jaha, då var det bara att packa om: mer packning i Anders ryggsäck, mindre i pulkan. Under tiden undrade värdinnan om vi hade tält med oss. "Då vågar jag släppa iväg er", sa hon.

Framåt - och uppåt!

När jag sedan drog gick det faktiskt framåt. I tio, tjugo meter, eller så. Sen började backen. Tvärstopp igen, hudarna slirade. Vi kopplade en extra draglina till Anders, nu kunde han också hjälpa till att dra.

Fler idéer. Vi var tvungna att gå med tvärställda skidor. Det gick, men bara decimeter för decimeter. Jag kan lova att vi slet ordentligt, och pulkan tvingades uppför. Men oändligt långsamt.

När vi efter en förvånansvärt lång stund kommit hela hundra meter från stugan stannade vi och pustade. Anders tänkte en stund och tyckte att vi skulle ta av oss skidorna och gå till fots i snön istället. Sagt och gjort. Vi hade inget tydligt spår att följa, men det var hårt där folk hade åkt tidigare (även om snö hade blåst över och dolt spåret). Men gick man vid sidan om försvann man nästan ner i snön.

Nu gick det något bättre, nästan en halvmeter i taget. Skidor var vi ovana vid, men att pulsa i snö har vi gjort förut, bland annat på Luohttolahko i Sarek. Så det kan vi.

Första lägerplatsen

Det tog åtskilliga timmar att dra pulkan den första kilometern. Därefter avtog backens lutning något. Björkskogen började glesna. Det hade hunnit närma sig kväll och vi tyckte inte att vi orkade mer den dagen.

Så det blev tältplats invid leden. Vi tryckte till snön med skidorna och tog fram tältet. Det blåste fortfarande hårt och vi hade lite besvär med att få styr på tältet och gräva ner vinterpinnarna. När det väl stod på plats blev det enklare.

På grund av den kraftiga vinden fick allt förankras så att det inte skulle blåsa bort. Vi fick igång spritköket under absiden och gjorde en myckel enkel middag.

Under tiden försökte vi hantera den första dagens upplevelser. "Det första jag ska göra när vi kommer hem är att sälja skidorna", sa Anders. Ett uttalande som han senare under turen gjorde allt för att dementera.

Vi sov gott medan vinden ven förbi tältet. Nästa morgon var allt inuti absiden täckt av fin pulversnö. Utanför tältet hade fallit och blåst två, tre decimeter av samma vara. Pulkan var förankrad i en björk, den var helt översnöad och syntes inte. Jag grävde fram den.

Vi hade fortfarande 50 - 100 höjdmeter upp till kalfjället där vinden forfarande var både kall och hård. Det skulle bli arbetsamt i den djupa snön, men förhoppningsvis inte lika jobbigt som dagen innan.

Lycka?!

Vi konstaterade att vår dröm om en vintervecka i fjällen höll på att gå i uppfyllelse. Vår föresats var inte att åka vare sig långt eller snabbt, utan vi var där för att lära oss. Två gröna skåningar som ville leva i snön, komma i närkamp med elementen och få lite erfarenhet.

Men var vi lyckliga? Det visste vi inte än. Alltsammans hade ju bara börjat och vi hade ingen aning om vad som väntade ens denna kommande dag. Det var bara att gå vidare, hålla humöret uppe, planera klokt och inte göra några dumheter.