Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Sarek 20 juni – 1 juli 2010. Dag 5 och 6.

Den lägerplats vi kom till föregående kväll var för mig ett kärt återseende sedan förra året. Då hade jag bara passerat här sent en kväll och inte haft möjlighet att ordna ett läger.

Nu insåg vi redan på kvällen att platsen hade en del brister, bland annat beroende på vädret som de senaste dagarna varit kallt och blåsigt. Nätterna var snarast isande. Vi förberedde oss också på att Låddebákte skulle skymma morgonsolen och ta värmen ifrån oss.

Dag 5. Förmiddag vid Låddebákte

Så blev det också. De nödvändiga små besöken utanför tältet under tidiga morgontimmar gjordes skyndsamt och huttrande. Någon gång efter klockan åtta orkade jag inte ligga i sovsäcken mer utan pälsade på mig och tog mig ut. Långsamt men fullt märkbart flyttade sig solen bakom Låddebákte, den kom närmare och närmare bergets kant. Strax efter klockan nio var den framme och plötsligt badade vår tältplats i efterlängtat solljus. Så lite det behövs för att göra en morgon minnesvärd!

Fotot nedan visar utsikten nerströms från en grusbank i Ráhpajåhkå, nära vår tältplats.

Utsikten söderut från vår badbäck (Ráhpajåhkå).

Efter fyra vandringsdagar kände vi oss i behov av att ta det lugnt. Vi utnyttjade Ráhpajåhkå som badbäck och såg till att vi blev ordentligt tvättade. Vattennivån var så låg att vi bedömde att man ganska lätt kunde vada över till andra sidan. Sagt och gjort, jag plumsade friskt i och nådde med lätthet andra stranden. Ett nytt vadställe över Ráhpajåhkå var invigt, med nästan lika stor vattenmängd som passerar vid Tielmavadet några kilometer längre ner.

Jag tror för övrigt att detta vadställe skulle fungera även vid högre vattennivåer, kanske är det vadbart nästan lika ofta som själva Tielmavadet. Vattennivån är relativt jämn, vadet är ganska brett och bottnen är ”snäll” med halvstora stenar som inte är svåra att passera. Farten på vattnet är god men inte extrem.

Utmed Ráhpajåhkå

Vi gick inte vidare förrän vid tretiden, och då hade det hunnit bli riktigt varmt. Vi tog det därför extra lugnt och njöt av allt vi såg.

Låddebákte speglar sig i en lugn vattenyta i Ráhpajåhkå.

Fotot ovan är taget åt söder och visar Låddebákte. Till vänster i bild kan man se den ravin där Alep Snávvájågåsj rinner. Denna jokk var liten både i år och förra året när jag passerade den i augusti. Efter Alep Snávvájågåsj kunde vi gå vissa sträckor ute på flodbädden igen. Torrläggningen syns på fotot nedan, då vi hunnit gå ytterligare någon kilometer norrut. 

Matpaus vid strandbrinken.

Eftersom sluttningen upp mot Snávvástigen och Spökstenen delvis är tvärbrant behöver man gå minst 2½ km förbi Alep Snávvájågåsj innan man någorlunda bekvämt kan vända uppför slänten mot Bielavárásj. Detta gjorde jag i beckmörker förra året, men nu var det naturligtvis mycket enklare att hitta en framkomlig väg genom björkskog, sankängar och busksnår. Jag försökte gissa vilken väg jag manövrerade mig uppför den gången och förmodade att jag varit flera hundra meter närmare branten än vad vi nu gick.

Nu kom vi direkt på den lilla bergknallen som kallas Bielavárásj. Den gick vi upp på (man har fin utsikt ner mot Ráhpajåhkå) och vi fick här se våra första fjällabbar.

 Fjällabben är en mycket vacker fågel.

Vandringen över Pielaslätten ner mot sjöarna Bielajávrátja och Bierikjávrre var så behaglig att den kan liknas vid en söndagspromenad. Det hade vi inget emot eftersom det varit rejält svettigt uppför sluttningen tidigare. Vi slog läger ganska nära det våtmarksområde som ligger söder om Bierikjávrre.

 Dagens etapp: ca 10 km.

Dag 6. Mot Vuojnesluobbala

Föregående kväll hade jag knådat ihop en deg till frukostbröd och när jag vaknade på morgonen hade den jäst färdigt och var klar att gräddas. Doften av bröd som gräddas är ljuvlig. Så det blev lyxig frukost med nybakat bröd med smör som pålägg.

Som underhållning hade vi silvertärnornas graciösa flykt och de vaksamma fjällabbarna som attackerade en renhjord som ville passera deras revir.

Efter att ha haft en ny lugn förmiddag och spanat igenom alla fåglar vid sjöarna packade vi ihop och gick vidare. Det första som mötte oss var vadet av jokken från Basstavágge, Alep Basstajåhkå. Den sprider ut sig i en mängd grenar innan utloppet i sjön, och det gick bra att vada den ena grenen efter den andra utan att vi behövde ta av oss kängorna.

Men vädret började bli ostadigt, och snart föll regn. Vi stannade och tog på oss regnjackorna och fortsatte sedan uppför sluttningen. Regnet tilltog och vi bestämde oss för att sätta upp tältet och äta en tidig lunch för att se om det skulle avta. Det gjorde det, solen kom fram och vi fortsatte nerför på andra sidan av Bierikvárásj. Vi hade strax ett vad framför oss – vadet av Bierikjåhkå – och vi var lite undrande hur det skulle avlöpa. Någon uppgift om ett exakt vadställe hade vi inte, utan vi tänkte försöka leta oss fram till ett.

Utsikt från pasströskeln söder om Bierikvárásj.

Fotot ovan visar utsikten från passet mellan Bierikvárásj och punkt 994 på kartan. Det som ser ut som en sjö är Bierikjåhkå som svällt ut och blivit bred och fått namnet Vuojnesluobbala. I bakgrunden den konformade siluetten av berget Sluggá.

Vadning av Bierikjåhkå

När jokken har passerat bergets västsida är den smal och stenig, och den forsar på med god kraft. Det ser inte bra ut hela vägen, men i slutet av forsen – precis innan den vidgar sig och blir lugn – såg det ut att kunna gå. Bottnen var visserligen full av stora stenar med djupa håligheter emellan, men det såg fullt möjligt ut. Men det fanns ett annat problem som vi till att börja hejdade oss inför: det låg stora isfält på bägge sidor om jokken med nästan meterhöga kanter som stupade rakt ner i forsen.

Vi gick vidare utefter strandkanten. På ett par ställen var isfältet mycket märkligt. När vi gick liksom skramlade det av klirrande iskristaller för varje steg. När vi tog upp kristallerna visade det sig att de var flera centimeter långa och hade en avlång fyrkantform.

Smältande is i form av stora kristaller.

I boken Snö av Yngve Ryd och Johan Rassa har jag försökt att hitta en beskrivning på denna form av iskristaller. Det jag har funnit är den sorts is som kallas nål-is (Sájtárisjiegŋa).

Författarna beskriver denna is som en slags sjöis som bildas i maj eller juni just innan sjön ska gå upp. Den består av hoppackade spjut eller nålar, och trots att den kan vara decimetertjock har den ingen bärkraft utan splittras om man petar på den. Och allt detta stämde ju bra på vad vi kunde se, förutom att isen inte låg på någon sjö.

Gnistrande vackert!

Efter en stund hade vi letat oss fram till ett möjligt vadställe där jokken var bred och med fin sandbotten (fotot nedan). Visserligen har jag alltid haft dåliga erfarenheter av sådana vadställen, det brukar alltid finnas någon djupfåra någonstans – ofta på motsatta sidan. Varför jag hoppades nu vet jag inte. Jag bytte till mina nya vadarskor och plumsade i. Botten var sandig och fin som en badstrand nästan hela vägen men naturligtvis kom de oundvikliga djuphålen till slut. Det gick inte att ta sig förbi dem så det var bara att gå tillbaka igen.

Lugnt och fint. Men inget bra vadställe.

Nu hade jag blivit lite nerkyld och plötsligt tog den kalla vinden fart och det började regna. Hur många gånger har vi upplevt kombinationen kyla och regn tillsammans med att vi måste vada? Det måste vara massor. Vi tog oss tillbaka över det kalla isfältet. Lyckligtvis hittade Anders ganska omedelbart ett nerrasat isparti vid det smala stället vi varit vid tidigare. Nu kunde vi komma ner till vattnet utan problem.

Anders gjorde sig redo att vada barfota i sina kängor medan jag som redan hade vadarskor på mig gav mig ut i forsen. Inga stora problem om man satte ner fötterna försiktigt mellan stenarna. Jag kom snart över och tog mig upp på andra sidan när jag hörde Anders ropa genom forsbruset: "Min fot sitter fast!"

Jag kastade av mig ryggsäcken och var beredd att ingripa, men han klarade ut det själv genom att backa och sedan lirka upp sin känga som kört ordentligt fast mellan några stenar.

Vuojnesluobbala

Fotot ovan visar utsikten åt öster från det ställe där vi först försökte vada. Magnesitbrottet syns som en liten avrundad, ljust gulbeige fläck en liten bit upp i sluttningen till höger (strax ovanför den gröna strandlinjen).

Ett rikt fågelområde

En stund därefter slog vi läger på Vuojnesluobbala med utsikt över den breda jokkfåran som vid vår lägerplats hade svällt till en sjö och var fylld av små öar som härbärgerade bland annat ruvande silvertärnor. Jag räknade till minst 6 ruvande fåglar, den största ”koloni” av silvertärnor jag sett i den svenska fjällvärlden.

Det fanns gott om andra fåglar också i vattnet, vi såg lom och många arter av änder och vadare. Faktum är att denna plats är ett av de finaste  "fågeleldoradon" jag varit vid i Sarek. 

Vandringen dag 6 med vadet (blå ruta). 

 Dagens etapp (förflyttningen av lägret): ca 8 km.

Anders Gudmundsson har tagit fotona nr 1, 2, 6 och 7.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-07-17 06:42   mathog
Tack för en intressant berättelse om din vandring i Sarek. Men det tycks vara kallt med tanke på isbildningen på sjön. Ha en fortsatt bra vandring.
 
Svar 2010-07-18 22:49   fowwe
Jo, det var bitvis kallt, men isen i vattnet var gammal is. Vi hade som väl var inte så frostigt att det bildades ny!
 
2010-07-17 07:34   brigas
Juni var nog en mycket bra vandringsmånad i år,med tanke på det låga vattenståndet
Sån där stav-is är läcker att ta i och se på.
 
2010-07-17 20:42   OBD
Tack för trevlig läsning med fina bilder.
Ser fram mot att få läsa resterande avsnitt.
Om drygt två veckor åker jag upp. Efter allt regnande där uppe kan jag väl knappast räkna med det låga vattenstånd ni hade.
 
Svar 2010-07-19 00:00   fowwe
Du har säkert bättre koll på regnandet däruppe i nuläget än vad jag har, men det är ju helt riktigt att vattenläget kan förändras snabbt. Det är viktigt att de som ger sig upp i Sarek för första gången är medvetna om detta. Och det verkar ju många som väl är vara. Men du är ju en "gammal räv" och vet naturligtvis allt om detta sen tidigare! ;-)
 
2010-07-18 13:41   avslut1008
Det lär ju finnas någon form av kvicksand kring Pierikjaure som många är rädda för, vet inte var det skall vara.
För ett antal pr sedan försvann 2 vandrare ( Polacker) förmodligen i det området men ingen vet vad som hänt. Det var ju då samtidigt ett riktigt oväder som gjorde jåkkarna omöjliga att passera. Kvikcsand eller glaciär, vem vet
 
Svar 2010-07-18 22:46   fowwe
Jag har också hört talas om kvicksand i närheten av sjöarna men vet heller inte var det skulle vara. Det ganska stora område med jokkförgreningar som som vi passerade visade inga sådana tecken, det var stenigt/grusigt och hur normalt som helst. Jag har svårt att tro att det är i detta delta som det kan finnas kvicksand av någon farlig sort. Vidare borde man märka om marken någonstans är lös och vansklig och gå tillbaka. Men om det är oväder om man faller i en strid jokk kan ju vad som helst hända. Om man t ex spolas ut i sjön ligger man nog illa till.
 
2010-07-23 06:41   Annicas fjällängtan
Spännande att läsa fortsättningen!Bilden där ryggsäcken ligger med vattendraget bakom är underbar. Så
härligt med fjällbad!
 
Svar 2010-07-23 22:52   fowwe
Tack för din kommentar, Annica. Ja, bad är härligt. Men ibland är det rysligt kallt ;-)!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.