Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Vi nordbor och naturen

När jag började med denna blogg för drygt 1½ år sedan berodde det på att jag skulle skriva ner lite erfarenheter om att baka bröd på fjällturen. En blogg verkade vara det mest praktiska sättet att göra det på, och så kom jag med i Utsidans härliga blogg-gäng! Sedan har det blivit lite tankar och artiklar om allt möjligt, bland annat vandringsberättelser och praktiska funderingar om utrustning. Dessa ting är ganska lätta att skriva om på så sätt att det handlar om konkreta saker. Mellan dessa handfasta skriverier har jag ibland funderat över annat jag skulle vilja skriva om som är mer svårgripbart. En sådan fundering skulle kunna formuleras som en fråga: varför är naturupplevelser viktiga?

För många människor är en sådan fråga helt irrelevant, skulle jag tro. Det närmaste naturen de kommer är någon park i staden. Eller det som finns bredvid dem när de grillar korv. Mer natur än så behöver de inte, och inget ont i det. Vi lever i ett fritt land.

Men för mig är naturen viktig, och jag – som i vardagen lever ett urbant liv och jobbar på ett litet företag i Helsingborgs hamn – skulle inte stå ut om jag inte kunde vistas i naturen ibland. Om jag inte hunnit, eller orkat, ta mig ut på några veckor känner jag mig inte i form. Känslan kan variera alltifrån ett dåligt samvete över att det vackra vädret borde tas tillvara till en tvingande längtan ut i det fria.

Pielaslätten

Människor i andra länder och kulturer förundras ibland över oss nordbor och vårt ”förhållande till naturen”. Jag läste för en tid sedan en artikel i DN om en kvinna från mellanöstern (har dessvärre inte artikeln kvar). I hennes land fanns bara några få procent ”natur” det var mest öken och berg om jag minns rätt. Ingen tänkte att ”naturen” var något man kunde vistas i. Av någon anledning kom hon att bo i Sverige och drabbades av sorg när en nära anhörig avled. Det naturliga i hennes kultur var att släkt och vänner kom och besökte. Sorgetiden innebar intensiv gemenskap.

Men den här kvinnan upplevde olust inför all denna intensitet och gjorde som hon såg många svenskar göra: gick promenader i skogen. I den avskildheten upplevde hon att hennes sorg läkte bättre än när det var en massa folk runt omkring. Hon upptäckte hur mycket vi svenskar uppskattar vår natur, många gånger utan att vi är medvetna om det själva. Hennes släktingar trodde hon höll på att bli tokig, så hon fick ägna en del tid åt att övertyga dem om att hon i själva verket mådde bra av sina naturpromenader.

Ibland ser vi inte vissa förhållanden riktigt tydligt förrän någon utomstående påpekar det för oss. Som att många friluftsintresserade skandinaver rör sig i naturen nästan lika hemtamt som i bostaden. Och att man – som jag – kan trivas mycket bättre ensam bland snöklädda fjäll än på en överbefolkad badort i något varmt turistland.

Mitt i Sarek - dock inte jag utan Ole från Danmark

Eller som i somras när jag och min nyfunne vandrarkompis Anders A (vi stötte på varandra på tåget innan Gällivare) hade tagit oss genom blåst, regn och två iskalla vad i Basstavágge för att på kvällen slå upp varsitt tält. När jag kröp ner i sovsäcken sent den kvällen och kände regnet och blåsten slita i tältduken märkte jag lite överraskad att hela mitt ansikte log. I den stunden var jag intensivt lycklig över att vara just där.

När jag minns sådana ögonblick vill jag ibland förstå mig själv lite bättre, och naturligtvis också andra. Så framöver blir det kanske en och annan fundering om naturen och vilken betydelse den kan ha för en (något vilsen) nutidsmänniska.

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-04-21 07:21   Håkan Friberg
Jag ser fram emot att ta del av dina funderingar.
 
2010-04-21 07:34   brigas
Att inte få vara ute i skog eller annan natur känns som en ofullständig dag.som ett middagsmål utan grönsaker.
Det behöver ju nödvändigtvis inte vara några större expeditioner för att man ska må gott,men tex fjällturer är en skön krydda i tillvaron.
 
2010-04-21 11:45   thegedd
Jag förstår denna kvinna från mellanöstern till fullo.
 
2010-04-21 13:38   såg
det känns som alla som är utanför norden vill leva som oss när det gäller natur
 
2010-04-21 21:41   Öhrnell
Det ligger så mycket i det du säger. En stund i ensamhet med vinden i ansiktet och vidsträckt utsikt gör att vardagens problem känns irrelevanta och ointressanta. Man får ro i kroppen, helt enkelt. Jag hörde en gång att "några forskare" funnit ut att det var bra för välbefinnandet att kunna se långt. Jag ska se om jag hittar denna artikel. Det vore intressant att läsa hur de kommit fram till detta rent vetenskapligt.
 
2010-04-21 23:01   fowwe
Tack för kommentarer! Och Ulrika, denna artikel vill jag gärna läsa om du hittar den. Jag har aldrig tänkt på det - men däremot har jag njutit av att kunna se långt. Jag praktiserar det ofta (och inte bara som fågelskådare utan annars också).
 
2010-04-22 19:40   päeng
om jag minns rätt så sa Theodor Kalifatides att han insåg sig ha blivit svensk när han helt naturligt kunde säga: Jag går en sväng i skogen.
I Grekland vistades man bara i skogen om man hade något fuffens för sej enligt honom.
Pär
 
2010-04-27 08:48   Skogsanna
Tänkvärda tankar som jag ska ta med mig nästa gång jag går ut i naturen. Tack för dem!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.