I slutet på juli i år besökte jag Jotunheimen i Norge under några dagar. Det var andra gången jag besökte området som verkligen är en pärla. Dessutom är det på ganska behändigt avstånd om man bor i södra Sverige. 

En av dagarna följde jag med de två vana norgevandrararna John och Sten upp på en intressant topp, Stora Smørstabbtinden i västra delen av Jotunheimen. Denna topp är intressant av flera skäl. Dels är den relativt hög (2208 möh), dels kan den bestigas på egen hand utan brevandring (dvs vandring över glaciär). Uppgången är acceptabelt brant och utsikten från toppen är magnifik.

När man ser toppen på avstånd är det svårt att tro att det går att bestiga den, eftersom den liknar en vass egg med mycket branta sidor.

Vi började vid Krossbu fjällstation där det finns en parkeringsplats och följde sedan leden österut tills vi kom fram till Leirbreans nordligaste del. Därefter gick vi i en båge upp till Leirvatnet (se den blåprickade linjen). Vid Leirvatnets sydända fanns det gott om drickvatten och vi rastade en stund och njöt av utsikten som var storslagen redan här. Man ser ner på Leirbrean och kan studera glaciären på nära håll.

Därefter blev det strax brant, och även en del snöfält som man kunde gå på. Vissa bitar var rejält branta, och man fick ta händerna till hjälp. Det går att hitta vägar som är lättare än andra, och då går det lite lättare. Regeln är att hålla ganska nära västbranten (men inte ända framme vid kanten).

En del snöfält var också rejält branta, men det gick att sätta i fötterna hårt och ta sig uppför. Onekligen ganska jobbigt och svettigt. Jag hade för stor ryggsäck med för mycket packning (ja, se svenskar), så den lämnade jag efter mig för att orka bättre.

Upplevelsen på toppen var fantastisk med underbart soligt och varmt väder. Vi satt och njöt med fin utsikt åt alla håll, och det var inte ens svalt däruppe. Närmast hade vi topparna Kniven och Storebjørn. Åt andra håll hade vi Galdhøpiggen och Glittertind. Åt sydväst låg det dramatiska massivet Hurrungarne.

Eftersom vi inte hade någon brådska så satt vi länge och såg på allt tjusigt runtomkring oss. 

Nerstigningen gick bra och betydligt fortare än att ta sig upp. Vi hittade en nerväg (Johns förtjänst) som inte krävde lika mycket klättring som uppvägen. Det gick också bra att åka nerför de branta snöfälten, stående på kängorna. Kul!

Vandringen tillbaka till Krossbu gick ungefär samma väg. Avståndet från fjällstationen upp till Stora Smørstabbtinden är ungefär 7 km, kanske mer eftersom man inte går rakt på utan behöver gå i en båge. Vi ägnade nästan en hel dag åt denna tur, men då tog vi god tid på oss att se och uppleva så mycket som möjligt och rusade inte på i norskt tempo.

Toppen besöks av turister, men det verkar inte vara särskilt många (åtminstone mötte vi bara ett par stycken).  Turen var en mycket trevlig upplevelse som jag gärna rekommenderar, eftersom varken glaciär- eller klättererfarenhet behövs.