Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

En topp i Jotunheimen

I slutet på juli i år besökte jag Jotunheimen i Norge under några dagar. Det var andra gången jag besökte området som verkligen är en pärla. Dessutom är det på ganska behändigt avstånd om man bor i södra Sverige. 

En av dagarna följde jag med de två vana norgevandrararna John och Sten upp på en intressant topp, Stora Smørstabbtinden i västra delen av Jotunheimen. Denna topp är intressant av flera skäl. Dels är den relativt hög (2208 möh), dels kan den bestigas på egen hand utan brevandring (dvs vandring över glaciär). Uppgången är acceptabelt brant och utsikten från toppen är magnifik.

 Smørstabbtinden sedd från norr

När man ser toppen på avstånd är det svårt att tro att det går att bestiga den, eftersom den liknar en vass egg med mycket branta sidor.

 

Vi började vid Krossbu fjällstation där det finns en parkeringsplats och följde sedan leden österut tills vi kom fram till Leirbreans nordligaste del. Därefter gick vi i en båge upp till Leirvatnet (se den blåprickade linjen). Vid Leirvatnets sydända fanns det gott om drickvatten och vi rastade en stund och njöt av utsikten som var storslagen redan här. Man ser ner på Leirbrean och kan studera glaciären på nära håll.

 På väg upp mot Leirvatnet.

Därefter blev det strax brant, och även en del snöfält som man kunde gå på. Vissa bitar var rejält branta, och man fick ta händerna till hjälp. Det går att hitta vägar som är lättare än andra, och då går det lite lättare. Regeln är att hålla ganska nära västbranten (men inte ända framme vid kanten).

En del snöfält var också rejält branta, men det gick att sätta i fötterna hårt och ta sig uppför. Onekligen ganska jobbigt och svettigt. Jag hade för stor ryggsäck med för mycket packning (ja, se svenskar), så den lämnade jag efter mig för att orka bättre.

Mycket brantare än så här blev det inte.

Upplevelsen på toppen var fantastisk med underbart soligt och varmt väder. Vi satt och njöt med fin utsikt åt alla håll, och det var inte ens svalt däruppe. Närmast hade vi topparna Kniven och Storebjørn. Åt andra håll hade vi Galdhøpiggen och Glittertind. Åt sydväst låg det dramatiska massivet Hurrungarne.

Närmast Kniven. Till höger Storebjørn.

Eftersom vi inte hade någon brådska så satt vi länge och såg på allt tjusigt runtomkring oss. 

I bakgrunden breder Jotunheimen ut sig.

Nerstigningen gick bra och betydligt fortare än att ta sig upp. Vi hittade en nerväg (Johns förtjänst) som inte krävde lika mycket klättring som uppvägen. Det gick också bra att åka nerför de branta snöfälten, stående på kängorna. Kul!

Vandringen tillbaka till Krossbu gick ungefär samma väg. Avståndet från fjällstationen upp till Stora Smørstabbtinden är ungefär 7 km, kanske mer eftersom man inte går rakt på utan behöver gå i en båge. Vi ägnade nästan en hel dag åt denna tur, men då tog vi god tid på oss att se och uppleva så mycket som möjligt och rusade inte på i norskt tempo.

Toppen besöks av turister, men det verkar inte vara särskilt många (åtminstone mötte vi bara ett par stycken).  Turen var en mycket trevlig upplevelse som jag gärna rekommenderar, eftersom varken glaciär- eller klättererfarenhet behövs.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2008-09-12 07:05   brigas
Om man börjar gå i de norska fjällen,hur upplever man då de svenska?Små,flacka,odramatiska?
Norge är magnifikt!
 
2008-09-12 09:53   Thomas Traneving
Måste tillbaka till Jotunheimen snart.
Så härligt höga toppar så nära hemma :)

Vi har lovat barnen en bestigning av Galhöpiggen till sommaren.....
 
2008-09-12 10:11   thegedd
Jotunheimen är ett område man gärna vill återkomma till - om man en gång varit där - bra info och fina bilder............
 
2008-09-12 14:18   Håkan Friberg
Mmm... det ser ganska luftigt ut...
Nån gång kanske...
 
2008-09-12 14:27   fowwe
Jotunheimen är dramatiskt, men det är svenska fjällen också på sina ställen. Sarek m fl områden är lika storslaget, och har dessutom mer av grönska och djurliv. För mig är den största skillnaden att Norge har stora glaciärer. Och att man kan köra bil på alpliknande vägar direkt upp på fjället. Det känns inte riktigt som vildmark när man går i Norge. Men det är oändligt vackert...
 
2008-09-13 10:40   Islusen
Vilken fin tur! Norge lockar måste jag säga.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.