Bloggar > Fjällfunderingar...

Fjällfunderingar...

...och andra tankar

Trehundra mil - del två Placerad på karta

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Det trivs med sitt luffarliv, inga stora missöden tycks ha inträffat. Egentligen vart jag inte så värst mycket mer än vad som framgår av instagramkontot @trehundramil men läser förstås en del i guideboken som lämnades hemma och försöker följa med på kartorna på nätet.

Tomtenissar på Tongariro Alpine Crossing, årets bästa julkort!

Så var det det där men min vandringslust då.

När Helga började prata om den här turen för ett par, tre år sen sa jag att då kommer jag och gör dej sällskap en bit. Sen fick hon med sej Sabina och jag sa att nej, jag kommer inte. Men bilder och rapporter jag fick lockade väldigt så nu har jag flygbiljett till Wellington! Den 11/1 landar jag och om allt funkar enligt planerna så ska tjejerna vara där då.

Från Wellington blir det båttransport till sydön och första etappen där som heter Queen Charlotte Track. Det ser jättespännande ut! Jag hoppas hinna vandra ca tjugofem mil innan det blir dags för mej att resa hem.

Det här ska bli så roligt!

Fortsättning följer när jag är hemma igen i februari.

Positioneringen gäller orten där paddlingen avslutades. 

Postat 2018-12-28 20:47 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Trehundra mil Placerad på karta

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Trehundra mil vandringsled

En rejäl utmaning alltså som min dotter Helga och hennes goda vän Sabina, har antagit. De for iväg från Sverige för en dryg vecka sen, var några dagar i Auckland för att ordna med det sista i utrustningen och så förstås för att vänja sej vid tidsomställningen. Sex månader räknar de med att vara ute på luffen. Nu har de gått sina första tio mil ungefär. 

Sabina och Helga framför fyren på Cape Reinga där                vandringen på Te Araroa börjar

Jag tycker förstås att det här är ett väldigt spännande och intressant projekt. Varenda gång Helga och jag har träffats de senaste månaderna har vi pratat om prylar och utrustning. En del fanns redan i gömmorna men ganska mycket har tjejerna fått köpa nytt. Ibland har jag fått följa med och shoppa, har förstås inte kunnat låta bli att försöka ge goda råd... 

Vilket kök ska vi ha? Mycket att välja på i friluftsbutiken Uthuset som levererat en del av utrustningen

Ninety Mile Beach. En lång strandpromenad!

Ett försök att få lite lä för tältet (gissar jag) bakom en flax-buske

Den som tycker att det vore roligt att följa vandringen kan söka upp kontot @trehundramil på Instagram där Helga och Sabina kommer att lägga upp bilder från sitt äventyr. Kartor och mycket mer information om Te Araroa finns att läsa på  https://www.teararoa.org.nz  Det finns även en guidebok att köpa.

Det är Helga Dahlstrand som har fotat i Nya Zeeland och gett mej lov att använda bilderna.

Postat 2018-10-21 21:25 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.

Ester Blenda berättar livfullt och mycket intressant om vardagslivet i sommarvistet, om sorger och glädjeämnen, vedhuggning och kaffedrickning. Och kaffe dracks i mängder! Våren dröjer det här året men en morgon vaknar hon av att kåtagolvet är fyllt av smältvatten! Snart kommer fåglarna, björkarna slår ut, då är det äntligen sommar och jag väntar spänt på att hon ska berätta om myggor... Det kommer!

Boken är utgiven på förlaget Bakhåll. Det finns inga bilder, bara text, men vilken text! Ester Blenda skriver så jag lever mej in i livet i sommarvistet, det är vackert, välskrivet och lättläst, jag känner dofter och hör bäckarna porla, känner vinden vina och snökornen sticka i kinderna även om jag inte till närmelsevis varit med om en sådan storm som den det berättas om i början av boken.

Jag rekommenderar varmt att den som är det minsta intresserad av samiskt liv och kultur - och det borde vara alla som någon gång satt sin fot i fjällvärlden- att läsa den här boken!

Postat 2016-01-12 22:00 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Äntligen vinter!

Äntligen har vintern kopplat ett grepp om sydsverige! Några dygn har det varit temperaturer klart på minussidan, sjöarna börjar frysa till och det har snöat litegrann. 

I söndags testade jag längdskidorna på gärdena här hemmavid. Lite för tunt för att vara roligt men borta vid klubbstugan är snökanonerna är i full gång så snart blir det spår!

                              Äntligen vinter!

Så idag blev det säsongspremiär för långfärdsskridskor. Jag följde med Friluftsfrämjandet för att åka på Domneådammen, en mindre sjö gränsande till Dumme mosse strax utanför Jönköping. Det är ett av de ställen i trakten där isarna lägger sig först. Härligt att vara på is igen, hoppas på en bra skridskosäsong.

                 Fin is med lite snö på Domneådammen

Men jag gillar ju mycket snö också... Nå ja, väder blir ju som det blir, jag lär ju inte ha någonting att säga till om i frågan. Det är bara att anpassa sig till det som blir!

Postat 2016-01-06 16:38 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Vindskyddsnatt i Bauer-skog

Häromdagen surfade jag in på Jönköpings kommuns hemsida för att titta på kartan över John Bauer-leden och fick då se att en av rastplatserna med vindskydd har flyttats till en plats invid en liten göl. Det verkade lovande och borde kollas om det kan bli nytt stamhak för övernattningsturer lite hemmavid!

Kort arbetsdag i fredags, hem och packa ifall jag fick lust att övernatta där redan nu...det fick jag!

Rastplatsen är precis invid leden, i kröken på en skogsväg som just där övergår från att vara något större till mycket mindre. I mitt tycke hade den hamnat på en trevligare plats bara hundra meter från leden. Det ligger tyvärr inte så nära Hulvestorpagölen som det verkar av kartan och beskrivningen, vattenspegeln skymtar bara på avstånd mellan trädstammarna och sanka stränder med snårig skog inbjuder varken till bad eller diskbestyr.

Hulvestorpagölen

Ett rejält och nybyggt (i fjol sommar, tror jag) vindskydd står här, en betongring med grillgaller att elda i finns framför. Vedförråd men ingen ved. Dock skvallrar ett antal tomma vedsäckar om att det har funnits. Men det finns gott om pinnar i skogen att samla och elda med! Yxa och såg finns liksom dass och soptunna.

Jag gick en sväng längs leden söderut, såg många spår efter vildsvin som blir allt vanligare här i trakten. Improviserade mej tillbaks till vindskyddet och hann samla tillräckligt med ved innan mörkret föll. Vårens för mej, första morkulla drog förbi med sitt lustiga läte och koltrastarna sjöng sin vackraste skymningssång, eller var det kanske regnsång...

Natten blev lugn, regnet föll lätt mot takpappen som höll tätt och ingen aktivitet från vildsvinen märktes. Regnsmattret  övergick i snö och vind som susade i grantopparna.

Morgonen var betydligt kyligare än kvällen varit men min ved räckte även till en värmande frukostbrasa. Bakslaget i vårvädret fick fåglarna att hålla sej tysta, det enda som hördes genom vinden var en ormvråks klagande läte.

Så blev det dags att vända hemåt, nöjd med att fått sova ute en natt även i mars.

Nybyggt vindskydd vid John Bauer-leden

Det tomma vedförrådet och dasset i bakgrunden

Yxa och såg hänger prydligt på väggen inne i vindskyddet

Kvällsbrasan sprakar. Lite garanterat torr finved att starta med tog jag med hemifrån

Snöpudrad och kylig morgon

Frukostbrasan. Jag vill ha en liten eld att sitta nära, då värmer den bäst. Därför eldar jag på marken framför den avsedda eldstaden.

Postat 2015-03-22 20:57 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 30 Nästa Sista 

 

Logga in