Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Trehundra mil vandringsled

En rejäl utmaning alltså som min dotter Helga och hennes goda vän Sabina, har antagit. De for iväg från Sverige för en dryg vecka sen, var några dagar i Auckland för att ordna med det sista i utrustningen och så förstås för att vänja sej vid tidsomställningen. Sex månader räknar de med att vara ute på luffen. Nu har de gått sina första tio mil ungefär. 

Sabina och Helga framför fyren på Cape Reinga där                vandringen på Te Araroa börjar

Jag tycker förstås att det här är ett väldigt spännande och intressant projekt. Varenda gång Helga och jag har träffats de senaste månaderna har vi pratat om prylar och utrustning. En del fanns redan i gömmorna men ganska mycket har tjejerna fått köpa nytt. Ibland har jag fått följa med och shoppa, har förstås inte kunnat låta bli att försöka ge goda råd... 

Vilket kök ska vi ha? Mycket att välja på i friluftsbutiken Uthuset som levererat en del av utrustningen

Ninety Mile Beach. En lång strandpromenad!

Ett försök att få lite lä för tältet (gissar jag) bakom en flax-buske

Den som tycker att det vore roligt att följa vandringen kan söka upp kontot @trehundramil på Instagram där Helga och Sabina kommer att lägga upp bilder från sitt äventyr. Kartor och mycket mer information om Te Araroa finns att läsa på  https://www.teararoa.org.nz  Det finns även en guidebok att köpa.

Det är Helga Dahlstrand som har fotat i Nya Zeeland och gett mej lov att använda bilderna.

Byteshandel i Helagsfjällen

Läser Turist som kom härom dagen och ser där en bild av Emma som jobbar på Helags. Genast kommer ett trevligt minne från den gångna sommarens fjällvandring upp till ytan, för henne träffade jag under vandringen.

Så här var det!

Från Ljungdalen följde jag pilgrimsleden mot Sylsjön. Gick och strosade alldeles för mej själv, njöt av finväder och av att vara ute på tur. Att själva stigen i sej inte var någon njutning, sönderkörd av fyrhjulingar som den bitvis är, det är en annan historia.

Predikstolen

Inte förrän en bra bit in på andra vandringsdagen mötte jag andra vandrare. Det var Emma från fjällstationen som på sin lediga dag skulle följa  besökande vänner mot Ljungdalen. Tyvärr hade de inte fått med sej några tändstickor... Hade jag möjligen några att avvara så de kunde laga till sin lunch?

För det mesta använder jag gaständare men har alltid med en ask tändstickor som extra säkerhet och självklart delade jag med mej. Rev av ena plånet och delade upp stickorna. Efter lite trevligt småprat fortsatte jag åt mitt håll med uppmaningen att om jag går förbi Helags så gå in och säj att du räddat Emma i nöd så bjuder de på kaffe!

Det tog flera dagar innan jag stegade in på fjällstationen och då stod Emma själv bakom disken.

Och jag blev bjuden både på kaffe och våffla!

Ett bra byte mot några tändstickor och en bit plån!

Fjällvåffla på Helags fjällstation

Komosse

I förmiddags fick jag ett infall att ta mej en titt på Komosse, där jag aldrig varit förut. Packade raskt ner kaffe och mackor i lilla ryggsäcken och stack iväg.

Komosse är ett av södra Sveriges största myrområde, på gränsen mellan Småland och Västergötland. En del är avsatt som naturreservat och här finns en kort vandringsled med rastplats som har vindskydd och eldplats.

Den öppna myren, bara sparsamt bevuxen med knotiga tallar ger nästan samma känsla som att vandra på en fjällhed. Blåsten och snöbyarna som svepte förbi och såphala spångar förstärkte fjällkänslan.

Varningen var befogad, man fick tassa försiktigt för att inte halka!

En bil stod på parkeringen när jag kom och en människa hade gått före mej.

Välanvänd rastplats med eldstad vid Björnsjön. Ved att elda med kunde man ta med sig från en lada i början av leden. Träffade mannen som gjort fotspåren här, han var ute ock tittade efter fåglar. Vinskyddet läade skönt men eldstaden låg mitt i blåsten så jag brydde mej inte om att tända en brasa.

Även om Komosse ligger högt är det  väl inte höjden över havet som avses på skylten...

Gränsröse som markerar gränsen mellan Småland och Västergötland

Både myrslåtter och torvtäkt har mossen använts till förr

Skidor kan man åka här på vintern. Fina vinterdagar lär det vara riktig trängsel vilket det inte var idag! Jag hoppas kunna återvända hit för skidtur så småningom.

Positioneringen avser rastplatsen vid Björnsjön

Topptur Vindelfjällen

I slutet av augusti vandrade jag  längs Kungsleden från Ammarnäs till Hemavan.

De första dagarna reflekterade jag ofta över att allt var så lugnt och stilla. Ingen vind, inte mycket folk, inte så många fåglar och djur i rörelse. Ja, bortsett från alla tusentals lämlar, förstås!

Plupps Lämmel?

Växtligheten började anta höstfärger, men det kändes ändå mer som sommar än höst. Spegelblanka sjöar där stillheten bröts bara av fiskar som slog i vattnet.

Servvejávrrie

Vandringens höjdpunkt, i dubbel bemärkelse, blev strövtågen runt Norra Storfjället. Det är det som på kartan ser mest intressant ut  längs färdvägen och här ville jag göra två saker: Se på den östra glaciären under N Sytertoppen på nära håll och gå  topptur.

Glaciären är inte så stor, den för tyvärr en tynande tillvaro. Men en glaciär är ändå en glaciär, fascinerande och vacker. Uråldrig och evig och ändå så sårbar av klimatförändringar.

Östra glaciären

Det var kväll när jag kom dit. Fortfarande ett märkligt lugn i luften, en slamgrumlig glaciärsjö, det bubblade och smältvatten droppade ner från iskanten mitt emot. Lite moln runt högsta topparna och isen, blåskimrande på ett nästan självlysande ljus.

Fuktigt, kyligt, ensam, en känsla av litenhet inför naturens storhet..

Tittade bort mot Skijrátjåhkka på andra sidan dalen där kvällssolen lyste.Fortsatte ytterligare ett stycke längs issjön, nästa gång jag vände mej om fanns ingen utsikt alls, allt var insvept i moln! Jag vände ner igen, lite orolig över att inte hitta vägen tillbaks nerför sluttningen där alla stenar såg lika dana ut. Sikten blev snart bättre, men jag fick en påminnelse om hur snabbt fjällväder kan växla.

Under den sena kvällen bröts stillhetens förtrollning, det blev en natt med regn och blåst som dröjde sig kvar, inget väder att gå upp på N Sytertoppen toppen från öster som tänkt. Istället en lat dag i Syterstugan, med sällskap av en trevlig stugvärd och några andra gäster.

Sedan kunde jag vandra iväg i vackert väder, genom Syterskalet, en närmast perfekt formad U-dal med tvärbranta, svarta bergssidor och stora gröna ytor i dalbotten som påminner om Alkavagge i Sarek.

Syterskalet, mot öster

Så kom dagen med topptursväder! Från min lägerplats i en bit upp i Viterskalet var det nära till västra leden upp på Norra Sytertoppen. När jag försäkrat mej om att ingen lämmel smitit in i tältet gav jag mej av. Det var bara att kliva på, upp, upp, upp, brant och stenigt. Solen sken, vinden svalkade svettvarm kropp.

Utsikt mot nordväst

Så vackert där uppe! Fantastisk utsikt åt alla håll. En tanke kom farande, det här är ju nästan bättre än på Kebnekaise! Ensam på toppen, skrev i toppboken. Kikade försiktigt ner över kanten och såg glaciären och sjön, där jag varit ett par dagar tidigare, uppifrån. I solskenet såg det inte alls spöklikt ut, den lustigt formade sjön skimrade  smaragdgrön.

Östra glaciären från N Sytertoppen

Vid toppröset  1768  m ö h

Tillbaks  en helt annan väg, började längs leden ner mot Syterstugan men vek av och gick utmed glaciären nordväst om toppen.

Norra glaciären

Stenigt här också men inte lika brant. Glaciärbäcken vadades lätt och vandringen fortsatte problemfritt runt Måskoestjåhke, ut i Viterskalet och tillbaks till mitt tält. Det är nästan alltid roligare att gå en rundtur än fram och tillbaks.

Skraahpetjåhke

Finvädret höll i sej, dagen ut och det blev en av få kvällar det var skönt att sitta ute och greja med mat och dagboksanteckningar. Detta var en ovanligt lämmelrik plats men efter att ha jagat en med min stav fick jag vara ifred och kunde njuta av en lyckad topptursdag.

Kryssa för sommaren!

Under sommarens vandring i Skäckerfjällen följde vi vinterleden  från Mansjön och ner mot Baksjön. Ledenen används så pass flitigt av vandrare att det  finns en stig, om än lite otydlig.

Ledkryssen är också lite otydliga, skulle man kunna säga. Mossbevuxna och halva kryss. Helt krysslösa, sneda, nedfallna stolpar.  Det är nog länge sedan någon pysslade om denna sträckan så den kan inte vara lätt att följa på vintern om sikten är dålig.

Men bristen på underhåll ger kryssen ett skönhetsvärde i mina ögon så det blev en liten bildserie. Håll till godo!

Praktexemplaret, nymålat, rakt och stabilt.

Blekt av väder och vind...

...med mossan käckt på svaj.

Detalj

Vanlig konstruktion utmed denna led...

...fast kanske inte så stabil!

Även ett ledkryss kan behöva stöd i livet