Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Byteshandel i Helagsfjällen

Läser Turist som kom härom dagen och ser där en bild av Emma som jobbar på Helags. Genast kommer ett trevligt minne från den gångna sommarens fjällvandring upp till ytan, för henne träffade jag under vandringen.

Så här var det!

Från Ljungdalen följde jag pilgrimsleden mot Sylsjön. Gick och strosade alldeles för mej själv, njöt av finväder och av att vara ute på tur. Att själva stigen i sej inte var någon njutning, sönderkörd av fyrhjulingar som den bitvis är, det är en annan historia.

Predikstolen

Inte förrän en bra bit in på andra vandringsdagen mötte jag andra vandrare. Det var Emma från fjällstationen som på sin lediga dag skulle följa  besökande vänner mot Ljungdalen. Tyvärr hade de inte fått med sej några tändstickor... Hade jag möjligen några att avvara så de kunde laga till sin lunch?

För det mesta använder jag gaständare men har alltid med en ask tändstickor som extra säkerhet och självklart delade jag med mej. Rev av ena plånet och delade upp stickorna. Efter lite trevligt småprat fortsatte jag åt mitt håll med uppmaningen att om jag går förbi Helags så gå in och säj att du räddat Emma i nöd så bjuder de på kaffe!

Det tog flera dagar innan jag stegade in på fjällstationen och då stod Emma själv bakom disken.

Och jag blev bjuden både på kaffe och våffla!

Ett bra byte mot några tändstickor och en bit plån!

Fjällvåffla på Helags fjällstation

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-02-23 22:00   päeng
Det lönar sig att vara snäll tydligen. Välkommen tillbaka också!
 
Svar 2013-02-23 22:06   BrittMarie
Tack, Per! Och vi fjällvandrare måste ju ställa upp för varann! I näst kan det vara jag som behöver hjälp...
 
2013-02-25 22:04   Håkan Friberg
Hej på dig. Så det börjar rycka i författarnerven? :-)
Schysst byte!
 
Svar 2013-02-26 21:41   BrittMarie
En fjällvåffla brukar ju alltid sitta fint! Får se om jag kommer igång med skriverierna igen...
 
2013-02-25 23:56   MonicaKa
Det är som med flytthjälp, brukar jag tänka! Du hjälper mig, men det är inte säkert att jag får tillfälle att hjälpa dig, jag hjälper istället nån annan, till slut jämnar det liksom ut sig med hjälp för alla, även om man inte alltid kan kompensera "rätt person". Men såklart extra kul att du fick träffa samma person igen, och "våfflas"!
 
Svar 2013-02-26 21:41   BrittMarie
Ja, precis så är det ju!
 
2013-02-27 08:38   äventyrssugen
Härligt. Det är så det ska vara.
 
2013-03-18 13:22   kerk
Fin historia, gick Pilgrimsleden till Sylsjön för ett par år sedan, mycket vackert.
Tråkigt med den sönderkörda leden ibörjan, det var inte lite heller, men uppe på kalfjället var det en njutning att gå.
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.