MTB på langs de Luxe

Den gångna vintern har jag följt de båda äventyrarna David Erixon och Niclas Bentzer när de har skidat hela vägen från Norges sydspets till Nordkapp.

Jag har gjort det dels för att David kommer här från mina trakter, dels för jag upptäckte att David förberedde sej för äventyret med att gå stavgång i slalombacken här hemma i Huskvarna även om jag inte riktigt hade koll på vem av alla stavgångare som var han...Och så förstås för att den här typen av expeditioner tilltalar mej, det är sånt jag skulle vilja, och till och med kunna, göra själv.

Flitigt har killarna delat med sej av sina strapatser och glädjeämnen, kryddat med vackra bilder både på Facebook och på sin blogg, Norge på langs-de Luxe. Ofta blev det en tryckning på gilla-knappen och ibland nån kommentar.

Vissa sträckor de gick har jag också gått, även om det varit till fots istället för skidor. Andra inlägg har väckt nyfikenhet och lust att ta en och annan egen utenatt under vintern.

Vad har det här med MTB att göra då?

Jo, i lördags körde jag ett MTB-långlopp, Cykelrallarn som går från Bottnaryd till Hallbystugan strax utanför Jönköping.

Rallarloppen, MTB, löpning och skidor

När jag bromsade in vid sista vätskedepån fick jag ögonkontakt med en kille allra längst bort... Men är det inte... Joo!

Jag rullade förbi både kaffe och bullar och stannade framför, ja just det, David Erixon!  Brett leende stod han där och langade dricka till törstiga cyklister och fastän vi aldrig träffats och pratats vid på riktigt tidigare så kände han igen mej och visste till och med mitt namn!

Vi växlade några ord om väder och cykling, fjäll och expedition medan jag tömde ett par muggar sportdryck! Det här mötet blev en riktig energikick som räckte ända in i mål.

När jag sen ivrigt berättade här hemma om hur roligt och inspirerande det var att träffa en livs levande äventyrare i depån fick jag kommentaren "Jasså, det var därför det tog så lång tid..." Protesterade först, men insåg snart att här har jag ju världens bästa bortförklaring till min klena insats!

Njaej, du vet, jag blev ju ståendes att prata fjäll med han, Norgepålangsdelux-David, så jag glömde alldeles bort att det var tävling...

Det var MTB de Luxe, det!

Om någon missade Norge på langs de Luxe under tiden det pågick går det förstås bra att läsa i efterhand!

www.norgepalangsdeluxe.com

MTB i Kolmården

Att träna och tävla med mountainbike har plötsligt seglat upp som en stark konkurrent till friluftslivet. Om min vinterträning var ensidig med enbart längdskidåkning så är barmarksträningen bara något mer varierad. Det är terrängcykeln jag helst hänger på, missar ogärna en träningskväll med klubben och skulle gärna åka runt på varenda tävling som finns framöver.

När jag var i Kolmården den gångna helgen var det inte för att leva friluftsliv utan just för att cykla. Tävling och stugboende, inte riktigt likt mej, men skönt den här gången.

Kolmårdstrollet, granne med vår stuga

Kolmårdsbiken, som tävlingen kallas, sorterar in under långloppen, huvudklassen är 60 km men jag fegade lite och anmälde mej till 40 km-klassen som enligt min cykeldator var 44 km och det är en rätt väsentlig skillnad när det handlar om att cykla leriga och steniga stigar. Kallt och riktigt blåsigt var det också. Nåväl, jag kom i mål, inte allt för slutkörd och på en tid som jag är någorlunda nöjd med. Kära dottern som körde långa banan däremot var spänstig som en blöt disktrasa vid målgång... De sista två milen var de värsta hörde jag från flera åkare, även på elitnivå så hon gjorde ett bra jobb!

Mor och dotter efter Kolmårdsbiken

Morgonen efter tävlingen vaknade vi till en dag med blå himmel och strålande sol, fortfarande kallt i luften men skönt i lä. Tog en promenad ner mot Sörsjön och kom fram till en trevlig liten bäck som jag kom ihåg att jag cyklat över på tävlingen. Jag följde den en bit uppströms från sjön.

Bäckens utlopp i Sörsjön

För att inte vara större var den förvånansvärt djupt nergrävd i sin ravin, vackert slingrande, lagom brusande, tätt under en brant och med naturliga broar i form av granrötter över sig. Precis en sån bäck som jag har är så förtjust i att följa för att se vart den tar vägen eller var den kommer ifrån.

Men till nästkommande helg är tanken att cyklandet och friluftslivet ska kombineras. Den vanliga tältpackningen kompletteras med cyklar så gör vi basläger någonstans, troligen Hökensås där det finns gott om småvägar och stigar, cyklar på dagarna och har lägermys på kvällarna. Det tror jag kan bli bra!

Säsongsavslutning och premiär!

Vintern har släppt sitt grepp om mina hemtrakter, det är inte mycket snö kvar i skogarna nu.

Men vilken vinter det har varit! Vid Jönköpings flygplats uppmättes minusgrader 59 dygn i sträck, det är nytt rekord!  Förra vintern var det visst som längst minusgrader sex dagar i rad. Mycket snö har det också varit, 94 cm som mest.

Mycket snö

Min skidsäsong började i mitten av december och tog inte slut förrän i fredags.Många veckor har det varit snö så det har gått att åka långa natursnöspår. Då min klubb arrangerade skidtävling i februari inträffade det märkliga att det snöade så enormt att funktionärer skottade bort snö från spåren för att det skulle vara åkbart, annars brukar det alltid vara tvärt om!

IKHPs skidstadion  20/2 2010

De sista veckorna har varit åkbara tack vare konstsnön och det går säkert att åka fortfarande!

Skidstadion långfredagen 2010

Men jag bestämde på långfredagen ett nu får min skidsäsong vara slut. Tog några sista varv på ganska mosigt spår, spanade samtidigt efter blåsippor vid sidan av den ganska smutsiga snösträngen som ringlar genom terrängen

När skidåkningen var avklarad tog jag ut cykeln och fick en premiärrunda på skogsstigar. Blött och kladdigt,  jobbigt men väldigt roligt att det går att cykla i skogen igen!

Smutsig skogsmaskin

Nu ligger skidorna i förrådet rengjorda och sommarvallade. Jag saknar redan skidåkningen och längtar till nästa vinter.

Skulle det hända att någon av "snögubbarna" läser det här, dvs de som jobbar med att tillverka snö och preparera skidspår i IKHP-terrängen, så vill jag tacka alla så hjärtans mycket för de många fina skidmil jag har fått på hemmaplan i vinter!

Några av klubbens "Snögubbar"

Cykelkrönika

Cykelsäsongen är slut, åtminstonde om man tänker  tävlingssäsong. Men vilken cykelsäsong jag fick! Mycket träning och flera lopp!

Från början var bara Vätternrundan inplanerad, ja, och så den där MTB-tävlingen, Vista Mountain jag bestämde mej för att köra redan förra hösten. Så här skrev jag då:

http://www.utsidan.se/blogs/topptur/13278.htm

Det blev mer än bara Vättern...

Det började med ett motionslopp, Hökensås Runt, ett tretton mil långt lopp istället för att köra långpass inför rundan på egen hand. I underbart väder och med jättebra klungkörning susade vi från starten i Hjo ner till Habo och sen upp på trevliga småvägar i skogen, via Tidaholm och tillbaks till Hjo. Ett trevligt lopp och så fick man riktig mat efteråt!

Fredagen före midsommar var det Vätternrundan. Det gick också bra, så bra i början att hela min hejarklack inte hann ut till vägen i tid. Men bästa kollegan stod i mörker och regn och väntade på att jag skulle cykla förbi! Det gick bra ända tills det var fem mil kvar. Då kroknade jag fullständigt, segade mej till näst sista depån, vilade, åt, drack, pratade med en kompis och sen kom orken tillbaks och de sista fyra milen gick hur bra som helst!

Målgång i Vätternrundan

Sen blev det dags att byta däck på hybriden, från smala, släta till grövre, bredare och ge sej ut på stigar och grusvägar istället för att glida omkring på asfalten. Cyklande dottern Elna hade gett mej startplats i Cykelvasan i födelsedagspresent och i mitten av augusti styrde vi kosan mot Mora, tillsammans med  dotter/syster Helga, för att köra  historiens första Cykelvasa tillsammans! Jag hann precis få ordning på cykelmusklerna efter  sommarens långa fjällvandring och för Elna var det långloppspremiär.

Det gick bra här också! Lite jobbigare än jag räknat med,inte tekniskt svårt men blött och lerigt, varje gång man tog en slurk ur drickaflaskan fick man sej ett mineraltillskott... Banan följer delvis vasaloppsspåret, alla kontroller passeras och målet i Mora är samma och det var ett arrangemang med vasaloppsklass redan från första gången! Roligt hade vi två som cyklade, inte riktigt lika kul för Helga som inte cyklar. Hon fick fördriva ett antal timmar i ett söndagsstängt Mora, väntandes på mor och syster som sedan bara pratade cykling... Men det var roligt att hon fanns där vid målet, tog målfoto och hejade in mej sista biten!

Målspurt i Cykelvasan

En gammal skada i ena "bakbenet" fick mej i slutet av sommaren att inse att jag är "slut som löpare". Det gör för ont att springa... Men något måste jag göra för att hålla konditionen uppe. Cykla i skogen, förstås!!!

Jag hängde på MTB-träningen i min klubb, blev väl mottagen och snabbt en i gänget och snart var det tävlingsdags. Jag bestämde mej raskt för att köra Hallbyloppet eftersom det var på hemmaplan. Det var kul, visst blev jag sist i min klass men jag tror ändå inte att jag vanärade min klubb så hemskt.

Och så i lördags Vista Mountain, äntligen! Efter ett års mental förberedelse stod jag i startfållan, rejält tävlingsnervig. Innan mitt startskott gick hade jag sett min systerson göra tävlingsdebut i nybörjarklassen. Roligt att han gillar att cykla! Min egen klubb, IK Hakarpspojkarna arrangerar den här tävlingen och jag blev inte sist den här gången!

Stort tack till min supporterklubb, för dagen representerad av dotter, måg, syster, svåger, särbo, systerdotter, träningskompis. De sprang som små galningar mellan start/mål och "grusgropen" för att heja på där det är som trixigast och jobbigast.

Droppet i grusgropen på Vista Mountain

Även om tävlingarna är slut för året tänker ju inte jag sluta cykla. Snart är det dags för däcksbyte igen, denna gången till dubbdäck. Mörkret kryper allt närmare både morgon och kväll och mulna morgnar måste cykellyset vara tänt på väg till jobbet. Och till nästa sommarsäsong ska jag skaffa mej en riktig MTB...

Cykeltur runt Vättern

Ja, nu är den gjord, cykelturen runt Vättern. Vi var 14483 stycken som trampade hela vägen runt. Ytterligare något tusental startade, men fullföljde inte av en eller annan anledning.

Hinner du se nåt när du cyklar, undras det ibland i bekantskapskretsen. Jo då, det gör jag, och inte bara olika typer av vägbeläggning.

Jag ser många olika sorters bakdäck, randiga, knallröda, släta, mönstrade...

Jag ser olika sätt att extrautrusta en cykel på, en  hade  en rejäl beautybox(?) på pakethållaren, en annan rejäl cykelkorg med en bergsprängare i på styret.

Skydd att sätta på hjälmen för att slippa regnvått hår i form av plastpåsar eller mer exklusiva i tex-mex-material med små röda horn framtill!

En cyklade med vandringskängor på fötterna...

Så finns det mycket vacker natur att se runt Vättern. Jag hinner faktiskt se och njuta av det under resans gång.

Jag har sett fullmånen lysa över östgötaslätten, från västgötasidan har jag sett solen gå upp över östra vätterbranterna (fast inte  år, det var det mulet)

Jag har sett sjön ligga spegelblank, hört konstiga fågelläten, känt dofter av ramslök och andra växter.

Det finns vackert betade lövängar, blommande dikeskanter och vackra hus att se på utmed vägen. Vackra öar och vikar i Vätterns norra ände.

Så måste man  se upp för tappade drickaflaskor, avhoppade cykellyktor och tyvärr, fyllekajor som vinglar oberäkneligt i tätorterna, värst är de i min gamla hemort Gränna. För Vätternrundan är fest för dem som bor nära banan, partytält, marschaller och glada hejarop.Kul för det mesta för oss som cyklar, men man vill ju inte cykla på någon.

Men mest är rundan förstås cykling. För det mesta går det bra, men det kommer alltid stunder då och då när det känns väldigt tungt och jag undrar vad i all sin dar jag håller på med. Då gäller det att bita ihop, äta lite godis, prata med sina medcyklister för att få nya krafter.

Härligast är det att hitta en bra klunga att hänga på, när det rullar fort och lätt. Då är det riktigt roligt, endorfinerna sprutar!

Känslan att ösa på för fullt sista biten genom Motalas gator fram till målet är helt underbar! Jag har gjort det igen, jag klarade det en gång till, det gick ju jättebra!!!

Undrar om det kan kännas lika fantastiskt att gå i mål vid Triumfbågen i Paris på Tour de France som det är att nå målskynket i stadsparken i Motala?

Jag tror faktiskt inte det...