Byteshandel i Helagsfjällen

Läser Turist som kom härom dagen och ser där en bild av Emma som jobbar på Helags. Genast kommer ett trevligt minne från den gångna sommarens fjällvandring upp till ytan, för henne träffade jag under vandringen.

Så här var det!

Från Ljungdalen följde jag pilgrimsleden mot Sylsjön. Gick och strosade alldeles för mej själv, njöt av finväder och av att vara ute på tur. Att själva stigen i sej inte var någon njutning, sönderkörd av fyrhjulingar som den bitvis är, det är en annan historia.

Predikstolen

Inte förrän en bra bit in på andra vandringsdagen mötte jag andra vandrare. Det var Emma från fjällstationen som på sin lediga dag skulle följa  besökande vänner mot Ljungdalen. Tyvärr hade de inte fått med sej några tändstickor... Hade jag möjligen några att avvara så de kunde laga till sin lunch?

För det mesta använder jag gaständare men har alltid med en ask tändstickor som extra säkerhet och självklart delade jag med mej. Rev av ena plånet och delade upp stickorna. Efter lite trevligt småprat fortsatte jag åt mitt håll med uppmaningen att om jag går förbi Helags så gå in och säj att du räddat Emma i nöd så bjuder de på kaffe!

Det tog flera dagar innan jag stegade in på fjällstationen och då stod Emma själv bakom disken.

Och jag blev bjuden både på kaffe och våffla!

Ett bra byte mot några tändstickor och en bit plån!

Fjällvåffla på Helags fjällstation

Topptur Vindelfjällen

I slutet av augusti vandrade jag  längs Kungsleden från Ammarnäs till Hemavan.

De första dagarna reflekterade jag ofta över att allt var så lugnt och stilla. Ingen vind, inte mycket folk, inte så många fåglar och djur i rörelse. Ja, bortsett från alla tusentals lämlar, förstås!

Plupps Lämmel?

Växtligheten började anta höstfärger, men det kändes ändå mer som sommar än höst. Spegelblanka sjöar där stillheten bröts bara av fiskar som slog i vattnet.

Servvejávrrie

Vandringens höjdpunkt, i dubbel bemärkelse, blev strövtågen runt Norra Storfjället. Det är det som på kartan ser mest intressant ut  längs färdvägen och här ville jag göra två saker: Se på den östra glaciären under N Sytertoppen på nära håll och gå  topptur.

Glaciären är inte så stor, den för tyvärr en tynande tillvaro. Men en glaciär är ändå en glaciär, fascinerande och vacker. Uråldrig och evig och ändå så sårbar av klimatförändringar.

Östra glaciären

Det var kväll när jag kom dit. Fortfarande ett märkligt lugn i luften, en slamgrumlig glaciärsjö, det bubblade och smältvatten droppade ner från iskanten mitt emot. Lite moln runt högsta topparna och isen, blåskimrande på ett nästan självlysande ljus.

Fuktigt, kyligt, ensam, en känsla av litenhet inför naturens storhet..

Tittade bort mot Skijrátjåhkka på andra sidan dalen där kvällssolen lyste.Fortsatte ytterligare ett stycke längs issjön, nästa gång jag vände mej om fanns ingen utsikt alls, allt var insvept i moln! Jag vände ner igen, lite orolig över att inte hitta vägen tillbaks nerför sluttningen där alla stenar såg lika dana ut. Sikten blev snart bättre, men jag fick en påminnelse om hur snabbt fjällväder kan växla.

Under den sena kvällen bröts stillhetens förtrollning, det blev en natt med regn och blåst som dröjde sig kvar, inget väder att gå upp på N Sytertoppen toppen från öster som tänkt. Istället en lat dag i Syterstugan, med sällskap av en trevlig stugvärd och några andra gäster.

Sedan kunde jag vandra iväg i vackert väder, genom Syterskalet, en närmast perfekt formad U-dal med tvärbranta, svarta bergssidor och stora gröna ytor i dalbotten som påminner om Alkavagge i Sarek.

Syterskalet, mot öster

Så kom dagen med topptursväder! Från min lägerplats i en bit upp i Viterskalet var det nära till västra leden upp på Norra Sytertoppen. När jag försäkrat mej om att ingen lämmel smitit in i tältet gav jag mej av. Det var bara att kliva på, upp, upp, upp, brant och stenigt. Solen sken, vinden svalkade svettvarm kropp.

Utsikt mot nordväst

Så vackert där uppe! Fantastisk utsikt åt alla håll. En tanke kom farande, det här är ju nästan bättre än på Kebnekaise! Ensam på toppen, skrev i toppboken. Kikade försiktigt ner över kanten och såg glaciären och sjön, där jag varit ett par dagar tidigare, uppifrån. I solskenet såg det inte alls spöklikt ut, den lustigt formade sjön skimrade  smaragdgrön.

Östra glaciären från N Sytertoppen

Vid toppröset  1768  m ö h

Tillbaks  en helt annan väg, började längs leden ner mot Syterstugan men vek av och gick utmed glaciären nordväst om toppen.

Norra glaciären

Stenigt här också men inte lika brant. Glaciärbäcken vadades lätt och vandringen fortsatte problemfritt runt Måskoestjåhke, ut i Viterskalet och tillbaks till mitt tält. Det är nästan alltid roligare att gå en rundtur än fram och tillbaks.

Skraahpetjåhke

Finvädret höll i sej, dagen ut och det blev en av få kvällar det var skönt att sitta ute och greja med mat och dagboksanteckningar. Detta var en ovanligt lämmelrik plats men efter att ha jagat en med min stav fick jag vara ifred och kunde njuta av en lyckad topptursdag.

Vandring i Skäckerfjällen

-Var ska du fjällvandra nånstans i år?

-Det blir Skäckerfjällen!

-Jahaa...var ligger det nånstans?

Ovanstående dialog, med vissa variationen har förts åtskilliga gånger mellan mej och mina vänner och bekanta. Bara en visste, han undrade vad det var som lockar där, en annan hade en aning om åt vilket håll det var.

Här på Utsidan vet säkert många, men jag tar det igen:

Skäckerfjällen ligger i Jämtland, men inte åt det vanliga triangelhållet. I Järpen tar man av mot Kall och kör den vackra vägen längs hela Kallsjön, Åreskutans mycket vackra och oförtjänt benämnda baksida. Vid Kallsedet fortsätter man västerut om vandringen ska starta med leden som börjar nära Anjans fjällstion. Man kan också starta i Kolåsen, lite norr om Kallsedet.

Inte så många verkar hitta hit. Kanske inte så konstigt, det är inte lätt att resa med kollektivtrafik, det finns få markerade leder, inga övernattningsstugor och det är blött. Men det är så vackert! 

Redan långt innan bilresan är slut syns karaktäristiska toppar, vackra och lockande. Fjälltopparna är runt 1200 m med tydliga dalar så det är lätt att orientera sig. Många, många bäckar med små fina vattenfall, inga besvärliga vad där vi gick och att det inte är många vandrare här är enbart en fördel tycker jag. Tyst och fridfullt, inga flapprande helikoptrar, bara naturens ljud.

Skäckerfjällen

Vandringen startade med en kort etapp genom skogen uppför Lill-Anjeskutans sluttning. I en folder om Skäckerfjällens naturreservat står att man kan "stöta på orkidéer". Jag skulle vilja säga att det är svårt att undvika att trampa ner dem, så många fanns, av olika slag!

Tätt mellan orkidéplantorna

Efter en god natt, sövda av regnets smatter mot tältduken, vaknade vi till en morgon med moln ända nere på marken. Regnbyar kom och gick, sikten var stundtals nästan obefintlig, det var knappt den lilla tjärnen, bara tiotalet meter från tältet, syntes. Raskt bestämde vi att invänta bättre väder, de här fjällen ville vi verkligen se.

Utsikt  mot sjön Anjan

Framåt eftermiddagen höjnade molnen något och jag gick ut på en orkidéspaning längs sluttningen och denna inledande vilodag avslutades med korvgrillning.

Så kom vi äntligen iväg på vandring igen, upp förbi Silvertjärnarna mot Strydalen.

Silvertjärnarna

Strydalen  är grön och vacker, blöt men inte svår att gå. Vi följde den kryssmarkerade leden men fick ofta göra utvikningar från den eftersom den helt klart är dragen för vinterbruk även om den står som sommar- och vinterled på kartan.

Lämplig sommarled?

Paus i Strydalen

Strydalen med Aahkantjahke

Vattenfall i Strydalen

Det vimlar inte av fina tältplatser i Strydalen men vi hittade en  strax under passet mellan Aahkantjahke och Anjeskutan med en lagom brusande bäck inom bekvämt räckhåll.

Lägerplats under Aahkantjahke

I skönt solsken gick jag på ensam kvällsspaning upp på Aahkantjahke som har en dramatisk västbrant. Går man lite norrifrån är det lätt att nå toppen. Utsikten där, från ca 1200 m är fantastisk!

Topptur på Aahkantjahke

Vandringen fortsatte längs leden mot Sockertoppen. Vi hade förstås pratat om möjliga färdvägar inför turen men inte gjort upp något bestämt. Man vet ju aldrig, det kan vara för blött eller för stenigt, oväntade vad, särskilt när det är ställen man vet så lite om i förväg som här. Nu inträffade vissa hälsoproblem som gjorde att dagsetapperna fick anpassas efter orken  och blev ett par dagar kortare än vad vi önskat. Så vid lunchtid slog vi läger igen, så fort vi passerat Sockertoppens västände. En bra plats där bäcken blev till en liten sjö och vädret inbjöd till bad och hårtvätt.

Lägerplats med badmöjlighet

Sockertoppen

Det var inte svårt att fördriva tiden en eftermiddag och kväll på  denna sköna plats. En promenad upp i den ganska trånga dalgången mellan Sockertoppen och Opmedstjahke, fika, korsordslösning, dagboksanteckningar, bad och matbestyr. Sämre kan man ha det!

Vi hade nu bestämt oss för att ta den vägen tillbaks till utgångspunkten som verkade enklast, med minst nivåskillnader så vi vände tillbaks och gick mot Mansjön som vi sedan följde en bit upp i sluttningen längs med södra sidan.

Mansjön

Här är marken mycket torrare, mera rished och det kändes skönt att slippa klafsa i blötan även om kängorna aldrig sjunker ner längre än till vristen. Solen fortsatte att skina, luften kändes kvav och bromsar och blinningar tyckte det var intressant med tvåbenta besökare...

När vi sedan vände söderut, växlade färdvägen på nytt karaktär. Nu fick vi gå över vackra hällmarker med många små sjöar och tjärnar. I stort följde vi en vinterled men ganska flitigt använd även sommartid, inte alltid så välmarkerad men i bra väder är det lätt att hitta ändå.

Mindre välmarkerad vinterled

Underbar färdväg väster om Anjeskutan

Även denna dag fann vi en bra lägerplats invid en tjärn. Jag bestämde mej för att ta en tur upp på Anjeskutans topp. Det var längre och jobbigare än Aahkantjahke men inte alls svårt.

På Anjeskutans topp

Toppen är som en ganska stor platå så utsikten var lite sämre här. Men det hade också mulnat igen så jag skyndade mej ner för att inte få regn på mej. Nerkommen från toppen började det blåsa, grårosa moln drog upp på himlen det verkade som om åska var på gång.

Lägerplats med Lill-Anjeskutan och åskmoln i bakgrunden

Vädret försämrades så det blev middag i tältet, det började regna och visst började åska mullra framåt kvällen. Platsen som var fin och bra när vi slog läger kändes plötsligt väldigt utsatt för vädrets makter. Regn bekymrar mej inte, tältet håller tätt, men lagom till läggdags kom åskvädret närmare. Det smällde till rejält några gånger men konstigt nog kändes det inte alls lika obehagligt som andra gånger jag råkat ut för åska i fjällen. Natten blev ändå orolig eftersom vinden rev och slet i tältduken, tvingade ut mej att försöka sträcka upp det bättre för att få tyst på oväsendet, men utan att lyckas särskilt bra. 

Framåt morgonkvisten avtog blåsten, det blev frukost ute och sen var det bara sista biten kvar.Vi fortsatte att följa vinterleden, det gick bra nästan hela vägen.

Tillbaks i skogslandet

På kartan (Z4 från 2007 inköpt i år från Kartbutiken) ser det ut som leden följer strandkanten längs sjön Bakvattnet hela vägen till vår startpunkt. Det gör den inte, den drar iväg flera höjdkurvor upp i sluttningen i skogen med frodig undervegetation, blöt efter nattens regn.Dessutom är vinterledens dragning från Anjan över Baksjön helt felritad på kartan.

Det  blev en fin tur, trots att den inte blev så lång och lust finns att återvända hit för att fortsätta utforska Skäckerfjällen.

Vår färdväg, motsols runt Anjeskutan  24-30/7 2010

Semesterplaner

Äntligen har semesterplanerna antagit lite fastare former! För ett par dagar sedan bokades tågplus biljett till Gällivare-Ritsem. Det är en dryg resa och den här gången har vi  lyxat till det med liggvagn eftersom vi ska jobba lite med O-ringen i Eksjö dagarna närmast före avfärd och därmed går miste om ett par sovmorgnar.

Oftast går det bra med sittplatsbiljett men det kommer alltid en stund när man inget högre önskar än att få lägga sej ner på riktigt...

Vandringen ska börja i Änonjalme. Därifrån går vi mot Kisuristugan för att gå in i Sarek och  Rouhtesvágge. Sen vill jag gå Guohpervágge och Násavágge vidare till Álggajávrre och Darreluoppal. Därifrån väljer vi mellan att följa Padjelantaleden eller den så kallade Linnés väg till Kvikkjokk.

Jag längtar!!!

Snövit jul

Så fick jag den vita jul jag längtat efter!

Några dagar med skidåkning i bästa tänkbara väder och underbar miljö. Jag var lite orolig att det skulle bli mildväder, väderrapporten hotade med plusgrader och tom regn i fjällkedjan. Dessbättre räknades tydligen inte Grövelsjön till fjällkedjan den här gången! Det blev lagom kallt, mest vindstilla och en hel del solsken! Dagar med klart väder ger så vackert ljus över de snöklädda fjällen. Solen står lågt och de långa solstrålarna  ger ett guldrosa skimmer åt snön.

 Förmiddagssol på Lifjellet

En sak som har förundrat mej alla vinterbesök här, är att många små bäckar inte fryser till. Sjöarna har is som bär, på Grövlan är det is utom i de kraftigaste forsarna, men dessa små vattendrag med mycket stillsamt flöde håller sig öppna! Det ligger en motsägelsefull skönhet  i kontrasten mellan de kalla snödrivorna och det öppna vattnet.

Vinteröppet!

Hur gick det då med skidåkningen för nyblivne skidåkare Christer? Jodå, han klarade sig riktigt bra och jag tror han tycker det är ganska roligt att åka skidor!  Turernas  längd och tempo fick förstås anpassas efter att han inte är så van skidåkare än men vi skidade både till Olåns vindskydd och Valdalsbygget.

På väg mot Olåns vindskydd

Tillfällen som dessa är det inte turens längd som är viktigast. Det är själva upplevelsen som räknas, att hinna se sej om, njuta av naturen och den underbara känsla det ger att få vistas i den miljö där man trivs allra bäst. 

Matsäck i ryggsäcken är också viktigt! Varmt överdrag så man kan dricka sin choklad utan att frysa. Eller gå in i raststugan vid Valdalsbygget, där brann brasan redan i kaminen, tur att grillkorven fanns med!

Raststugan vid Valdalsbygget

Allt för fort  blev det dags att resa hemåt igen. Jag kommer säkert att återvända hit igen, det har liksom blivit mina "hemmafjäll" efter många turer både sommar, höst och vinter. Och jag vill utveckla mina vinterturer, hittills har det varit dagsturer utifrån ett fast boende, men lusten att tälta finns även vintertid. Kanske blir en stugtur i Jämtlandsfjällen nästa steg i min friluftsutveckling.