Kryssa för sommaren!

Under sommarens vandring i Skäckerfjällen följde vi vinterleden  från Mansjön och ner mot Baksjön. Ledenen används så pass flitigt av vandrare att det  finns en stig, om än lite otydlig.

Ledkryssen är också lite otydliga, skulle man kunna säga. Mossbevuxna och halva kryss. Helt krysslösa, sneda, nedfallna stolpar.  Det är nog länge sedan någon pysslade om denna sträckan så den kan inte vara lätt att följa på vintern om sikten är dålig.

Men bristen på underhåll ger kryssen ett skönhetsvärde i mina ögon så det blev en liten bildserie. Håll till godo!

Praktexemplaret, nymålat, rakt och stabilt.

Blekt av väder och vind...

...med mossan käckt på svaj.

Detalj

Vanlig konstruktion utmed denna led...

...fast kanske inte så stabil!

Även ett ledkryss kan behöva stöd i livet

Bergsjögrottorna

En liten bit ifrån Kall finns Bergsjögrottorna. Man börjar med att köra till Movallen. Det är några kilometer på en skogsbilväg från samhället, betalväg, man lägger en slant i lådan vid vägkanten innan man kör vidare.

Sedan följer en halvtimmes vandring längs snitslad bana fram till grottorna som lite hemligt och fantasiegggande, ligger bakom ett fint vattenfall.

Vattenfallet framför grottöppningen

När vi var där var det inte mer vatten i fallet än man lätt kunde ta sej in i den  utan att bli blöt. Mera vattenrika tillfällen är nog bäst att ta på sej regnställ för att slippa duscha. Här är det flera meter brett och ståhöjd ett par meter in i grottan.Det var alldeles torrt där inne trots att vattnet  forsar precis utanför.

Grottforskare

Bakom vattenfallet

Ingång till grottornas inre

Det här blev vårt sista strövtåg på semesterdagarna i den jämtländska naturen.

Anjans fjällstation

Efter avslutad vandring i Skäckerfjällen stannade vi till vid Anjans fjällstation. Ett  fantastiskt ställe beläget mellan sjöarna Anjan och Baksjön. Man gör inte något väsen av sej precis, ingen hemsida, sparsam marknadsföring men lyckas tydligen ändå på något sätt överleva.

Stället uppfördes på 1930-talet av en man som levt som trapper i Kanada och som just här fann en plats med liknande känsla. På 1970-talet bytte stället ägare och renoverades efter den tidens mode. Mycket gammalt finns kvar, stilblandningen ger onekligen mycket atmosfär och i kombination med trevlig personal känns det mysigt att stanna till här.

Vi skulle bara ducha och byta kläder...flickan i receptionen nöjde sig inte med att beskriva vägen till duschen, hon följde med oss och visade!

Varmt och skönt vatten förvandlade fjällsmutsiga vandrare till salongsmässiga människor och medan vi klädde på  rena kläder bestämde vi oss för att äta mat där också...

Matsedeln är inte så lång, men lockande, fjällfisk och souvvas blandat med raggmunk och våfflor. Vi bestämde oss för Souvvas med pressad potatis och lingon, så gott det var! En rejäl portion, tillräckligt för att mätta en hungrig vandrare.

Vi funderar vidare... om vi skulle sova här inatt ? Det fanns rum ledigt och än en gång visade flickan vägen, nu till huset bredvid. Visade självhushållningskök, torkrum, "Vatttenfallet" (dusch), "Riksröset" (toan) och vårt rum som kalldes "Bivacken". Grannrummen hade namn som "Björnidet" och "Brudkammaren". För bekvämlighetens skull fick vi ett fyrbäddsrum fast vi bara var två.

I sällskapsrummet låg album med bilder och tidningsklipp som skvallrar om att det kanske är flera gäster här på vintern än det är sommartid.  På vintern är det lättare att ta sej upp på fjället när man kan skida över sjön men fiskare verkar komma även på sommaren.

Apropå fisk...värdinnan Margareta berättade att fjällfisken som serveras är alltid fisk som kommer från deras egna sjöar runt Anjan. Är fisket dåligt så köps ingen fisk från annat håll. Äkta vara, annars kvittar det!

Hon är väldigt trevlig, Margareta, pratade gärna, intresserade sig för var vi vandrat och hur vi hade haft det.

Missa inte att besöka det här stället om ni har vägarna åt Skäckerfjällen! Har de inte alltför mycket att göra kan man be om skjuts från fjällstationen till vandringsledens början, så slipper man några kilometers traskande på grusväg.

Nöjda och glada tog vi farväl och gav oss iväg för att göra  nya strövtåg i Kalldalen.

Infarten till Anjans fjällstation

Av någon anledning blev inte min kamera använd vid besöket här mer än för att föreviga totempålen vid "stora vägen" men följ gärna länken nedan och se Staffan Anderssons bilder härifrån!

http://minutsida.blogspot.com/2008/03/anjans-fjllstation.html

Suljätten

Han syns från vägen genom Kalldalen och han syns från Skäckerfjällen- Suljätten.

Ett ensamt fjäll som sticker upp ur skogen som en hajfena, en jättenäsa.

Suljätten 845 m ö h

Enligt sägnen är det Jätt i Spetts näsa som pekar upp mot skyn,  han  som dödades av Rut i Skut en gång för länge sen, på jättarnas tid.

Vid byn Konäs invid Kallsjöns strand svänger man in på en liten skogsväg, kör någon kilometer och följer sen en vältrampad och välmarkerad stig upp på den förstenade näsan.

Man får bra betalt för mödan att ta sej dit, utsikten är storslagen åt alla håll, det måste inte vara jättehöga berg för att se vida vyer.

Utsikt från Suljätten

Det här blev en liten bonustur, när man åker bil går det att göra små avstickare om andan faller på.