britts blogg

En liten björn

På eftermiddagens hundrunda följde även min son med,första gången i höst.

När vi gick i solens sista strålar längs en ås omgiven av vatten sa han "en björn";något 10tal meter framför oss kom en riktigt mörk liten björn,vek ned mot vattnet;och min lilla cavalier Pixi gick efter.

Jag fick ropa fast henne,draghunden Irish stannade till vid oss.

Lite hann jag ändå se av den när den lurvade iväg;Paul sa den kom lite i vår rikning innan den stannade och kikade på oss bakom några träd.

Vi vände tillbaka och lät björnen vara ifred;det är så mycket vatten både i älven och i omgivande lågland,så den kanske hade både hört och kännt oss men inte rikgit ville simma över för att komma till säkrare marker.

Sen fick Pixi gå i koppel resten av rundan,Irish släppte jag lös när vi kommit ifrån åsen .

Riktigt rolig eftermiddag!

Sonens första björnmöte;och på så nära håll.Väl vald dag för att ta en skogspromenad.

Kojan

I flera år har vi sagt att vi ska uppsöka en dold koja min far och en vän timrat.

I sommar har vi gjort två försök utan att finna den.

Så skickade jag kartan till den man som var med och gjorde den för länge sedan;återfick kartan med en lämplig väg utprickad och var den låg,samt beskedet att han gärna ville få följa med;ja han gick inte fort,men nog skulle han orka.

Sagt och gjort.

Gick iväg tidigt en morgon och följde även denna gång en inledningsvis bra led,sen gick vi nog inte rätt,men åt rätt håll,i jobbig terräng.

Under dagen berättade han om de gånger han och min far varit i området,på skidor i djup snö,på höstens jaktturer.

Själv hade jag bara vaga minnen,att jag kanske varit i kojan,eller var det planterade minnesbilder av deras och min systers beskrivningar.

Enda gången jag faktiskt varit dit var en vårnatt då vi åkte på skaren,då hade jag med mej isolering till den,alltså fanns den inte än mer än i tanken.

Skulle vi hitta rätt ;jo det var han rätt säker på,men skulle den stå kvar?

Kanske den rasat ihop av tidens tand,kanske nån tagit bort den.

Det var nog 10 år sen någon ur vår familj varit dit.

Till slut var vi nära,här någonstans ska den i så fall vara;

OCh där stod den.

I relativt gott skick men nog skulle den behöva omvårdnad.

Hjärtat tog ett glädeskutt;vilken nostalgi,särskilt för min medföljande,som länge  haft en längtan att en gång till komma dit.

Så många minnen,av hur de bodde under granen och sen timrade och byggde för att sen ha möjlighet att sova varma och torra istället för i tält eller under en gran..

Vi gick runt i omgivningarna,fikade inne,det började regna och jag hade så gärna stannat längre,men vi hade lång väg hem.

Inte fann vi nån bra väg hem heller.Jobbigt,ojämt,tunggått,sugande myr och risupp och ned.

Men fram kom vi,12 tim efter vi börjat.

Mycket nöjda båda två.

Jag är djupt imponerad av min medvandrares ork och att han var så bra att orientera med karta och kompass där vi ej hade några egentliga referenspunkter.

Tvivlar på att jag ska kunna gå en så dagstur i sån terräng när jag själv är 30 år äldre än idag.

Vill gärna gå dit igen nån gång och stanna över,för nu hittar jag dit.

Genväg över Tarrekaise

Länge sen det blev nån tur i fjällen nu,men till slut så blev det av.

Flyg tilll Tarreluobbal,första gången min hund flög helikopter;det gick utmärkt.

Vi började med att följa präststigen/Linnès väg tillbaka mot Kvikkjokk.

Första läger vid Buojdes-sjön.

Här blev  vi inregnade ett helt dygn;två nätter och en lång dag emellan,då vi mest sov bort tiden.

Fick flytta tältet då en ny liten bäck letade sej in under tältet i takt med att regnet tilltog.

Tack och lov höll golvet tätt.

Det tar verkligen både på nerverna och kroppen att hålla sej still i ett tält så länge.

Dag 3:morgon var det äntligen uppehåll och fint väder på gång.

Vi fortsatte längs sjön;inget provfiske efter de fiskar som kanske finns kvar här;ska ju ha varit rätt stora fiskar sägs det.

Nån som vet vad denna blomma heter?

Hittar den ej i vår lilla blombok.

I Ruonasvagge tog vi en lång härlig rast i solen,så pass varmt vatten i småbäckarna att det gick bra att tvätta sej ordentligt,även hårtvätt.

Renar svalkade sej högt uppe på ett snöfält på Tarrekaisemassivet;Ruonasgahppe kan det nog heta.

Vi såg både fjäll-labb och gentianor i detta område;dvs då känns det verkligen som jag är i ett riktigt fjällområde.

Vi fortsatte uppåt mot Vallevagges västra mynning.

Utsikt ned mot Tjuolta.Faktiskt några flockar med ripor;det var länge sen vi såg det.

Två alternativa färdvägar:raka spåret genom Vallevagge och ned över Prinskullen,eller försöka gå över på det lägsta stället mellan Duolbba och Biernagajsse och komma över Njunjesberget och sen tillbaka genom Tarradalen.

Senare alternativet kändes mycket äventyrligare,och vi hade ju aldrig gått så förr.

En cavalier king charles på vandring under Biernagaise;"björnbranten":

Sten och åter sten,jobbigt gå nedför.

Längst inne i skålen mellan dessa branter ligger en sjö.

Vi hoppades att det skulle vara möjligt att tälta i dess närhet,men det var bara genomblöt lera,mossa och lite gräs.Kanske inte så konstigt då den ligger på 1221 meters höjd.

Bara fortsätta nedöver på trötta ben.

Längt där nere hägrade sjön Lagojavras på Njunjesberget.

Så långt orkade vi inte denna långa dag.

Man får hålla sej ovan ravinen där Njunjesjokken rinner ner; nånstans i nivå under Jungakajse började det vara väldigt fina gräsplättar att tälta på.

Äntligen vila för oss alla en varm och ljuvlig kväll.

Pixi har fått ett stort renhorn att gnaga på dessutom.

Solens försvinner nästan,den ej namngivna toppen till höger om solen får heta ,Pixi-kaise,över 1600 meter hög.

Nästa dag tog vi det lugnt;varit igång 12 timmar inklusive vår matrast i Ruonasvagge dagen innan och gått mycket upp och ned på sten och åter sten.

Perfekt sommarväder,hade kunnat stanna länge här uppe kändes det som.

Istället för att välja en något snällare och ginare väg ned från Njunjesberget innan Njunjes blev de en hiskelig olämplig brant närmare Tarra;vi hade ju inte bråttom hem när vädret blev så fint.

Lagojavras,937m.

Grund sjö med tillrinning från smältsnö och en riktig bäck ut;kall även en dag som denna,men simmade faktiskt lite,för att svalka mej och för att ha simmat här med.

Tyvärr var hjortronen ännu hårda och röda,så vi nöjde oss med vår medhavda efterätt,choklad och hallonmousse.

Vi rekade den troligen snällare vägen ned från berget,via svämkäglan och de glest bevuxna konerna(glacifluvialkonerna?) hitanför Njunjeshemmanet.

Vi gick upp på toppen av Njunjesberget innan vi valde en alldeles för brant,risig,stenbrant ned mot Tarraleden.

Vår lugna härliga solskensdag avslutades ändå -som vanligt med en riktigt jobbig besvärlig vandring i stekande sol.Lite mogna hjortron och ett fotbad i en pöl lättade  upp.

Vi valde att gå över bron vid Njunjesstugan och hitta en tältplats invid älven.Ute på klipphällen var det relativt insektfritt,men ett väldigt oljud från älven.

Hade hoppats att fjällbruden ännu skulle ha blommat här,men inte.

Sista dagen blev det att "bara gå hem".

Skönt komma till båtbryggan och hoppa i älven,svalka sej riktigt!

Väl hemma i stugan en varm skön dusch,rena kläder,en liten simtur i vår hamn där vattnet blir riktigt skönt.

Öm i ländryggen,svinont i min dåliga fot,men nöjd.

En spännande sträckning som vi väl aldrig mer går,men upp på Njunjesberget det vi tror är en lättare väg kan det bli.

Tycker vår lilla hund är fantastisk som orkar med en sån färd;nu får hon vila ordentligt ett tag.

Hon är värsta rovdjuret;lyckas decimera lämmelantalet trots att hon gått i band hela tiden.

Säkert hade hon tränat galopp på fjällhed tillsammans med denna ren om hon sluppit loss.

För den som kan gå i sten och branter och bär med en del vatten ser det fullt möjligt ut att gå längs topparna från Kaskaivo till Duolbba och säkert upp på den högsta Biernakajse.

Inget för mej längre;har gått från att känna mej väldigt fjällsäker (förutom klättring och glaciärer) till högst ovan igen.

Hålla sej hemma

Första helgen jag tillbringar hemma i Jokkmokk på länge;det är lätt att glömma bort att det finns mycket fint runt knuten här med.

Fina löparslingor  i skogarna att springa med hundarna,plocka lingon och fiska.

Sistnämnda brukar jag inte göra på eget initiativ,men då Håkan helgjobbat och sen nu åkt upp till Kvikkjokk (jättevackert väder och vår lilla stuga är såå mysig!),för att stänga av vattnet(frysrisk),så ville jag prova fiska.

Lämplig syssla när man är lagom förkyld;bara stå i solen.

Sonen var alltför förkyld för att vilja följa,men syrran hängde med.

Tre fina laxöringar blev det,så imorgon blir det fiskmiddag igen.

Upptäcksfärd till Snjerak

Fortsatt strålande väder.

Packade ryggsäcken och gick upp vår vanliga stig på berget,men fortsatte sen ovan sjön för att komma upp på lågfjället.

Ganska snårig terräng med en del fina gräsbevuxna öppningar.

Hittade färsk björnskit;tack och lov inte rykande färsk.

Sen fick Pixi gå i lina trots att det var snärjigt.

Kan aldrig bli mätt på denna utsikt.

Ripriset glöder.

Vid dessa sjöar såg  vi en björn i våras;så länge sen det känns!

Nu tog vi matrast här innan vi krånglade oss upp en o-väg på Snjerak.

Fick lyfta Pixi samt krypa sjäv på ett ställe

På väg mot högsta punkten.

Vid dessa små sjöar tältade vi,med utsikt över Sarekfjällen

I skymningen kom en uggla och lågflög över oss några varv.

Pixi höll på att klättra upp på tälttaket,så upprörd blev hon,men somnade sen sött medan jag läste ut en mycket spännande deckare i pannljusets sken.

Tittade på stjärnhimlen innan jag somnade.

Mycket dagg,men det torkade snart i den varma morgonsolen.

Lång mysmorgon,sen passade jag på att gå runt på berget,till den nya masten.

Att det inte ska vara 3G i en ny mast;det är segt att ladda bilder till bloggen bla.

Utsikten mot Änokhållet är det inget fel på.

Sen gick vi till turistoppen och åt lunch där,Pixi somnade direkt hon ätit.

Inte en enda människa var här uppe idag.

Syrran föreslog att jag skulle gå tillbaka längs bäckravinen som leder ner mot vägen bortom vår stuga.

Aldrig gått där förr;jättefin brant bäck och riktig minicanyon på flera sträckor.

Hit ska vi fler gånger!'

Riktig benknäckarterräng med många hål mellan stenar längre ner,men gamla träd och djup tjock mossa.

Orkade inte ut och paddla,utan satt och solade på en brygga med hunden bredvid ända till solen gick bakom Nammats,då var det dags att gå in för kvällen.