Gatan utanför är i stort sett täckt av regeringssoldater. De är tungt beväpnade, men lugna. De hälsar glatt när jag gick förbi för tio minuter sedan. Idag är det parlamentsmöte. Vi är i stort sett grannar med regeringens parlamentsbyggnad, men även om det på ytan sett ser dramatiskt ut, med vilket jag menar de tunga vapen de bär, Kalasjnikovs, pistoler och batonger, alla sandsäckar och avspärrningar, så är allt lugnt och det känns säkert. Jag vet också att är de kvar efter lunch, så kommer alla soldater, befäl som meniga, att sitta avslappande i varje gathörn tuggandes kat. Jag ser ingen nervositet och ingen aggressivitet. Även om vi tre, Pamela, Eva och jag, har någon som bevakar oss från säkerhetstjänsten. De håller koll på vilka vi möter, vilka vi träffar, var vi går, allt bevakas. Det till trots så träffade vi en av den sittande regeringens största kritiker häromdagen, Abdulghani Al Iryani, vars farfar var president i landet på tidigt sjuttiotal. Han är en av de snällaste, finaste och mest underbart inspirerande människor jag mött i mitt liv. Han är också en mycket god vän och det första han gjorde efter att ha hälsat på Belquis (Evas andra namn, Belquis döpte vi henne till efter Yemens och världshistoriens första kvinnliga regent, drottingen av Sheba, eller Belquis som är hennes arabiska namn), var att uttrycka sin beundran för att vi mot strömmen valt att komma till Jemen under dessa svåra och farliga tider. Han har i dagarna startat en ny organisation för mänskliga rättigheter, TAWQ, och är den i landet som utländsk media alltid intervjuar för att få ett rättvist perspektiv. Han är gift med en amerikansk-filippinska och lever liksom jag i ett blandäktenskap med en amerikansk-asiatiska och det gör våra band lite extra starka. Barnen blir ju så vackra därtill!

   ”Har du märkt, Mikael” , påpekade Hussein när vi satt och tittade på Al Jazeeras inslag från vad som vissa kallar massakern i Taizz som skedde idag, den 111111, minst 15 döda varav 4 kvinnor; ”Att i Tunisien, Egypten, Syrien och andra länder där folk protesterar, så pågår protesterna 24 timmar om dygnet. Här i Jemen, fyra timmar demonstrerande, därefter så tuggar alla kat!” 

Klockan är strax efter fem på morgonen, jag har nyss tagit min första dusch sedan ankomsten i tisdags, det är annars ett enda långt el-avbrott och skall snart på min första lektion i arabiska. Nåja, klockan nio. Pamela och jag är de enda studenterna, förutom en kat-expert från Spanien och en f.d. marinsoldat från Staterna med tre vändor i Irak i ryggen. Han oroas inte alls över de nattliga bombningarna och skjutandet i Hashaba som trots allt ligger en bit härifrån där vi bor. Oss tre har de hållit vakna av och till. Likväl sover vi bra. Och länge. Alla intryck gör oss utmattade, men Eva, trots lite diarré, feber och ovana med hettan under dagarna, är i mycket god form. Hon är dock ovan den enorma uppmärksamhet hon får så fort vi lämnar vårt rum på skolan. Folk verkligen älskar henne, vill bära henne, nå och röra och skämta med. Här går hon under sitt andra namn Belkis, som hon just fått efter drottningen av Sheba, vars födelseplats var Marib i norr. 

   Jag har länge haft ett genuint stort intresse för arabvärlden, islam och muslimer. Det har självklart gjort att jag de senaste åren märkt det ökade motstånd som växer fort i mitt eget samhälle Sverige och den övriga västvärlden. Det är med stor förvåning som jag följt den okunskap och missförstånd som råder, både här hemma och i arabvärlden beträffande vår värld. Så i början av 2007 började jag planera för en färd per kamel genom hela den arabiska världen med start i Oman och med slut i Mauretanien. Jag tillbringade mer eller mindre två år i Mellan östern med att skapa de möjligheter som krävdes och när allt var mer eller mindre klart, så blev jag pappa. Så jag fick lägga idén på hyllan och tala om för alla sponsorer och medhjälpare att förmodligen blir det aldrig av. Så inträffade den arabiska våren, vilket skulle ha satt stopp för mina planer i vilket fall som helst. Av alla arabländer så gillade jag allra mest Jemen. Detta ursprungsland för araberna, som i mångt och mycket fortfarande känns antikt och extremt spännande. Jag träffade min fru Pamela i Jemen och vår dotters andra namn är Belquis, det arabiska namnet för vår civilisations första kvinnliga ledare, drottningen av Sheba (Marib), och hustruns studier har allt att göra med Mellan Östern och Jemen, så vi följde mycket noga den utveckling till det mycket sämre som skedde med start februari 2011. Ett internt krig mellan tre stridstuppar. Presidenten Ali Abdullah Saleh, hans forna högra hand, general Ali Mohsen och så ledaren för den största stammen, hashid, Sadiq Al Ahmar och hans familj.