"Finns det några shamaner idag?" frågade jag Piotr Andrejev, där vi satt i hans tält, och njöt av värmen från hans kamin och han tittade på mig med ett lätt leende, men med djup sade han; "De utrotades under Sovjet tiden. Kastades ut från flygplan, togs bort. Så jag har bara hört talas om dom, men aldrig mött någon." 

"Spring så mycket du orkar!" ropade Slava när vi efter en timmes svår färd ned från berget, sicksackandes genom taigan, nådde ned på isen; "Toljas bror dog här för två år sedan. Han åkte med skotern genom isen." 

Termometern visade 59 minusgrader. Så kallt att när jag andades så hördes ett pipande ljud och bredvid mig stod min fotgraf Yura Stepanovich och rosslade. Plötsligt sköt hans andedräkt ut som ett moln av små iskristaller. Samma morgon hade jag gått på ute toaletten i Uchugay, där vi hade vårt läger i väntan på att vi skulle få tag på alla grejer innan avfärd, med en kopp hett te i handen. Jag hade kastat uppdet i luften och det kom ner som iskristaller i mörkret. oerhört vackert, men iskallt. Dock inte i närheten av den rekord temperatur som mättes 6 februari 1933, 67.7 grader. Vilket gör Ojmjakon till den kallast bedodda platsen i världen. Bara på en foskningsstation i Vostok på Antarktis har lägre temperaturer mätts.

Hej på Er!

I första hand den starka kylan, det sagolika vinterlandskapet och att leva med de evenska renskötarna Tolya, Slava, Vika och Juri Grogorovitj har varit en fantastisk upplevelse som jag skulle ranka med de bästa i mitt liv.