Ahmed Ali var vaken hela natten. Antar, vår kamel, var hungrig och hans favoritkost bestående av majsstjälkar började ta slut längs vägen. Nu fanns mest alfa-alfa, vilket han tydligt visade att han inte gillade. men det var inte bara Antars hunger som höll Ahmed Ali vaken, även för honom den tilltagande kölden. För mig var den en välsignelse, för hettan under dagen var mördande, trots att min termometer visade runt 34-35 grader, kändes det värre. Ingen vind. Jag började alltmer tvivla på det Ahmed Ali hade sagt innan avfärd överrensstämde med verkligheten. Om han varit i Sanaa och gått här med kamel förut, då borde han väl ha känt till att det finns mindre majsstjälkar och att det skulle komma att bli mycket kallare desto längre norröver vi kom, eller hur? Så jag frågade Amin som svarade:

"Han tror fortfarande att vi är på väg till Ibb längs stora vägen. Han har aldrig varit till Sanaa och som du ser, han tvättar sig aldrig. Han är en outbildad man, men en god sådan."

Jag har aldrig egentligen gillat att följa större vägar. Folk är mindre trevliga, trafiken är farlig och det har ingenting med en riktig Expedition att göra. Med det menar jag en färd bortom allfartsvägarna som kan höja en människas kunskap till det yttersta på alla nivåer. Därför hade vi nu lämnat stora vägen för att följa dalgången Wadi Zabid tills dess slut. Vi hade hört talas om att i dess slutfas gick en lång klättring upp till 2000 meter, men att den inte var lämpad för kameler. Erfarenheten hade också lärt mig att aldrig lita på andrahands uppgifter, i synnerhet inte från en lokalbefolkning som slutat färdas med kamel, men i och för sig än gick till fots, eftersom landet led av usla kommunikationer för folk, men de följde huvudleden. Bara flyktingar, skummisar och spioner följde omärkta leder. Både Amin och jag var övertygade om att vi någonstans längs vägen skulle drabbas av dessa anklagelser. Det skulle inte dröja lång tid. 

Att det var ett tag sedan jag var på Expedition, insåg jag när jag öppnade ögonen på morgonen av böneutroparens druckna stämma. Jag var sönder biten av myggbett och föregående dags trötthet, hade gjort att jag inte vare sig brydde mig att sätta upp myggnät och jag hade glömt myggstiftet i Sanaa. Med andra viktiga delar som ingår i en Expedition. Som exempelvis pannlampan.

"Oroa dig inte" , påpekade Hussein,Usamas son, som jag hade förhandlat med om vilka priser som gällde föregående kväll; "Det finns ingen malaria i Zabid. Kamelen har anlänt."

Jag skyndade ut ur skjulet vi tillbringat natten i, obekvämt på en repsäng utan madrass, och och därutanför låg det en mycket vacker kamel med ett mönster av hennafärgade ringar över hela kroppen. Den hade redan sadel på sig och mot väggen till byggnaden satt hans ägare och flinade. Det var en liten gammal gubbe med en stark solbränna och ett fårat ansikte. Ahmed Ali Hassan presenterades han sig som.

"Han har kommit från sin by på morgonen, som ligger 15 km härifrån, men han är redo när ni är det" , förklarade Hussein och jag förklarade att vi ville ge oss iväg direkt.

Några timmar innan den planerade avfärden, så vaknade vi av granateld, skott och vi kunde se enstaka eldsken över Hashaba. 

    Det börjar dra ihop sig. Jag har hittat nya kameler. I Bayt Al Faqih. Kostnad mellan 1500 och 2000 dollar för en tränad, stark och vacker kamel som skall klara hela sträckan från Bayt Al Faqih till Sanaa. Jag har inte bestämt mig om jag säljer eller behåller, för jag räknar med att vara tillbaka i Jemen i vår för att göra den resterande sträckan på 150 mil från Sanaa till Omans gräns. Det blir bara en kamel första delen, eftersom jag inte har råd med mer. Dessutom finns det byar, vatten och mat längs i stort sett hela den här bergiga sträckan. Så en räcker. Vägval är dessutom osäkert. Vi skall försöka följa så mycket som möjligt av den ursprungliga Kaffe-vägen, men vissa delar är avstängda till följd av kriget, så vi tvingas nog av och till följa asfaltsväg och då vill jag inte ha mer än en kamel med tanke på denna helt vansinniga trafik som råder! 

    När den första granaten exploderade, var Eva och jag på väg tillbaka från lekparken utanför parlamentet. Skräcken den skapade hos alla var genomträngande. För mig var det den första i livet och den kändes in på benmärgen. Jag lyfte upp Eva och sprang i full fart i riktning mot rektorns hus, där vi har en lägenhet. Jag märkte att de äldre på gatan såg mycket oroliga ut, hade blicken fäst mot Tahrir torget där Saleh anhängarna befinner sig. De yngre fylldes med adrenalin och tonåringarna ropade till mig: