"…och då pratade berget med mig och sade: Lita bara på mig så når du din sista 8000 metrars topp, Ed! Och här ser ni mig på toppen!"
Ungefär så avslutade den i amerikansk media mycket kände klättraren Ed Viesturs sin bildföreläsning på Explorers Clubs 102:a årliga middag på Waldorf-Astoria i New York. Innan honom hade en ung kille, Andy Skurka, som utnämnts till Årets Man av Backpacker Magazine, berättat om sin färd när han traskat från väst till öst genom USA på rekordtid. Hans sammanfattning av det hela var:
"Ingenting är omöjligt! Alla kan göra det!"
Därefter avslutade han med en bild av sig själv poserande i en solnedgång. Blicken koncentrerad bortom horisonten, musklerna spända och hållningen rak. En mycket historiskt manlig bild av äventyret och Expeditioner. Jag tyckte jag såg astronauten Buzz Aldrin dra på munnen. Han som var den andra människan på månen. Den kvinnliga kosmonauten, Valentina Tereshkova, hade helt sonika rest sig upp och gått, när det blev dags för de s.k äventyrarna att föreläsa. Själv hade hon passionerat berättat om sina rädslor och funderingar angående livets alla obegripligheter när hon som första kvinna dundrade runt månen 48 gånger. Vår tids Darwin, Edward O. Wilson, såg helt stum ut. Nästan förvånad. Själv hade han fängslande föreläst om att mänskligheten idag bara känner till drygt 15% av alla levande organismer och att där finns det fortfarande mycket att utforska. Temat för kvällen var om det finns någonting kvar att utforska och upptäcka. Och hur det skall framföras till publik. Jag tror att få av de 1100 åskådarna hade mycket till övers för den äventyrliga delen av föreläsarna. En av mina bordsgrannar, en redaktör på en känd amerikansk outdoor-tidning, sade:
"Varje dag på tidningen frågar jag mig själv, när jag får brev och artiklar från folk som gör Expeditioner och vill sälja sitt material, har äventyret inte nått längre än så här? Är det fortfarande bara vita män med istappar i skägget som serverar samma gamla korkade tema? Typ, se på mig, jag gör det omöjliga, jag är dessutom sponsrad av alla dessa stora företag, se mina 100 olika loggor på kläderna som bevis, jag är ett med naturen och jag har massor av värdefullt att berätta som kan tillföra mänskligheten något! Vad frågar jag mig? Vad? Nä, att läsa om Expeditioner idag är tråkigt. Sker ingen förändring snart, så hamnar äventyr och Expeditioner snart på samma nivå som förnedrings-TV och dokusåpor!"
Att jag tar upp detta viktiga ämne, beror på att jag varje vecka får ett antal mejl från unga såsom gamla, män som kvinnor, som vill ge sig iväg på äventyr och Expeditioner. Flertalet vill konkret veta tre saker: Vilken utrustning skall jag ha? Hur får jag sponsorer och hur skall jag få media intresserad, så att jag kan överleva på föreläsningar och artiklar?
Det finns bara ett svar. Synen på äventyr och Expeditioner måste förnyas. Man måste ha någonting intressant att berätta. Tiden är förbi när en betraktare finner något större intresse i att lyssna på det uttröttade temat att allt är möjligt, en berättelse med lortiga kalsonger i centrum, heroisk kamp och att visa bilder på vita män med istappar i skägget som lyckats ta sig sittandes i en kundvagn från ICA till Nordpolen blott beväpnad med en åra. Vi måste få in mer kvinnor som berättar. Vi behöver ett kvinnligt perspektiv. Män måste tänka mer som kvinnor. Jag tror det är helt avgörande för om Expeditioner i framtiden överhuvudtaget skall intressera allmänheten. Än är det en gigantisk skillnad att berätta. Som ett exempel kikade jag genom nätet för berättelser om svenska Expeditioner i Himalaya. Ett gäng män berättar följande:
"Det har varit tufft och kämpigt. Ryggsäckarna har vägt ca 15 kg, men det har gått bra. sex timmar tog dagens strapats. Imorgon fortsätter vi, då kommer vi att använda vårt sista läger på 7500m. Vi kommer att gå upp ungefär kl 12.00 lokal tid, slå upp vårt tält och smälta vatten. Vi kommer inte att sova speciellt mycket men vi mår bra."
Oerhört tråkigt för någon som inte är släkt med klättrarna eller på annat sätt initierad. Som jämförelse en Expedition på samma berg, samma tidpunkt, men skriven av en kvinna i samma situation:
"Varför kan jag aldrig vara nöjd? Jag tycker att jag kunde ha tränat mer. Jag har faktiskt lagt ned minst 5 dagar i veckan på diverse träning. Jag tycker jag kunde vara mer mentalt förberedd. Jag har faktiskt förberett mig i fem år. Jag tycker inte att jag är en tillräckligt duktig klättrare. Det spelar ingen roll om jag kan klättra riktigt ruskigt svåra leder i klippklättring, det hjälper inte mot hög höjd och det är faktiskt inte sån klättring här. Men så är jag nog även i vardagen. Kunde vara bättre på matlagning, inredning, mode, jobbet. Jag kunde vara bättre fru, vän mm. Kanske behövs den där drivkraften av att aldrig vara nöjd för mig för att kunna hålla fast och inte ge upp min dröm att klättra en 8000 meters topp.
För det har behövts - men nu är jag på väg för att få ge det ett försök!"
Underbar dramaturgi och spänning! Att männen lyckades nå toppen och kvinnan inte, är helt oviktigt. Det är vad hon har att berätta som är intressant. Det är så framtidens äventyrare som genomför Expeditioner måste tänka för att överleva. Har jag egentligen någonting intressant att berätta? Än bättre är att berätta om någon annan än sig själv.
Kom gärna med åsikter! jag fick mycket respons på den engelska varianten, se http://www.mikaelstrandberg.com/2013/09/16/opinion-can-female-explorers-save-us-from-extinction/
Problemet med äventyrsexpeditioner är att de sätter "upptäckaren" och den fysiska prestationen i centrum och man upptäcker egentligen ingenting. Möjligen en inre resa, men den är knappast unik. I dina två exempel är det fortfarande den egna prestationen i centrum. Killarna visar vanligt manligt självförtroende utan ödmjukhet medan hon visar reflektion och tyvärr typiskt kvinnligt dåligt självförtroende. Hon har ett jobbigare berg att bestiga när hon mentalt nästan givit upp, killarna riskerar att överskatta sig själva och dö på kuppen. Hennes reflektioner är mer intressanta för någon annan som drömmer om 8000meterstoppar, men det är inte det som räddar äventyrsberättelserna. Thor Heyerdahls expeditioners storhet ligger i att skäggig uthärda strapatser på en flotte, utan sökandet efter svar bortom upptäckarens ego och navelskåderi. Det är dit man måste tillbaka.
Visst har du en poäng med det du säger. Utrymmet för att vara professionell äventyrare i bemärkelsen att kunna försörja sig på det är nog krympande. Folk i allmänhet och därmed press och andra media börjar bli lite blasé på alla häftiga bestigningar, släpande av slädar över Antarktis mm. Kanske ligger framtiden i stället i betydligt mer närliggande äventyr och att i detta inspirera de som kanske aldrig varit ute på mer än en söndagspromenad i skogen. Som förebilder när det gäller att besegra sig själv, sina rädslor och fobier i det lilla så väl som i det stora; där tror jag att det finns en uppgift. Min arbetsplats som är ett stort företag brukar några gånger per år ordna föredrag med någon sådan inspiratör som skall få oss anställda att våga utmana oss själva i jobbet, tänka nytt och kanske testa något som vi inte tidigare gjort. Detta är ju naturligtvis applicerbart på så väl yrkesliv som fritid. Vissa av dessa föredrag har varit fantastiska. Jag vill till exempel framhålla Anneli Pompe som en väldigt duktig inspiratör som verkligen kan entusiasmera. Hennes tänkande när det gäller hennes äventyr är direkt överförbart till vardagens utmaningar. Det sitter i huvudet är hennes tes och jag är benägen att hålla med. Jag har även lyssnat till många av de andra "stora och berömda" svenska äventyrarna och tycker nog att det även hänger rätt mycket på framförandet. Ett stort och farligt äventyr som är träigt berättat inspirerar tyvärr inte mer än till en gäspning.