Jag sitter i dunjacka, mössa och skor och skriver detta. Golvkylan är häpnadsväckande. Men inte finns det någon snö utanför. Ej heller minusgrader. Faktum är att det är 7 grader, men det regnar. Som vanligt skulle man kunna säga. Huset vi bor i är ett sådant där radhus som byggdes i stor stress för en 100 år sedan för bomullsfabriksarbetare. Väggarna är tunna, delar dryper av fukt och mögel, isolering är en bristvara och elen är dyr. Man har liksom ett kreditkort som sitter i en väggapparat som visar hur kostnaden tickar iväg och när man inte har gas nog att laga mat, då är det dags att fylla på genom att traska ned till en affär, som drivs av en pakistanier som även säljer kamelmjölk för 60 spänn litern.
Etiketter:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, December
2024:
Februari, Mars, April, Maj, Juli, September, November, December
2023:
Januari, Mars, Maj, Juni, September, Oktober, November, December
2022:
April, Juni, Augusti, September, December
2021:
Januari, Mars, April, Juni, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2020:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2019:
Januari, Mars, April, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2018:
Mars, April, Maj, Juni, Juli, September, December
2017:
Januari, Februari, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, December
2016:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2015:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Augusti, September, Oktober, November, December
2014:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2013:
Januari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2012:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2011:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2010:
Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
9 månader som hemmapappa i Moss Side
Jag skall villigt erkänna att den här tiden har varit den kallaste och mest krävande på mycket, mycket länge. Och då inte beroende på att jag varit hemmapappa till en av de mest energiska, roliga, snabba och underbara döttrar som finns, Dana. Nä, utan på de tuffa omständigheter som råder i Moss Side. Det är på pappret ett av Europas mest tätbebodda områden, ett av de fattigaste och bär med sig ett förhållandevis negativt rykte som kallar Moss Side för Manchesters Bronx. En idag mycket felaktig bild. Men det var helt klart en mindre shock att ta steget från Sverige till Moss Side. Så här skrev jag i ett julbrev hem om vår situation som jag som svensk inledningsvis uppfattade den:
Vikten av öppna ytor och frisk luft
Familjen och jag har under snart 8 månader bott i en krävande stadsmiljö som i stora drag helt saknar grönska, hälsosam luft och där de yttre omständigheterna får anses vara extremt tuffa. Förra helgen, för första gången under denna tid, så tog vi oss upp till fjällen och det är bara att konstatera, öppna ytor och frisk luft är så avgörande för allas vår mentala och fysiska hälsa.
Vi gjorde två korta vandringar upp på fjället, vi fick uppleva regn som kom sidledes, vind som gjorde det svårt att prata, men ändå njöt vi alla fyra på ett sätt som man bara kan förstå om man varit isolerad från denna öppna frihet under en tid. Ungarna lekte på ett sätt jag inte sett förut, de fick utlopp för både sin energi och uppfinningsrikedom och deras nyfikenhet växte lavinartat och nu har vi varit tillbaka i storstaden några dagar, och vi lider alla av avsaknaden av frisk luft, öppna ytor och frihet att slippa övervakningskamror, hemsk trafik och en massa människor som inte mår bra. Vi är nog inga riktiga asfaltsbarn...
Under hösten 2011 hjälpte jag kort mina vänner Tomas och Tina Sjögren på ExplorersWeb att hitta intressanta historier och träffade då på en polsk Expedition som ville bevisa att det var en herre som hette Witold Glinski och inte bokens författare Slavomir Rawicz som gjort den sanslösa färd som beskrevs i bestsellern Flykten från Stalins läger. Jag började läsa på, samtidigt kom filmen The Way Back av Peter Weir som inledningsvis beskrevs som byggd på verkligheten, men som efter artiklarna ändrades till byggd på verkliga händelser och det ena ledde till det andra. Jag har nyss nu publicerat ett par nya artiklar i ämnet och det finns en stor grupp människor som ägnar en stor del av sin fritid åt att försöka lösa detta mysterium. Alla artiklar är på engelska, men för er som kan ha intresse för detta, så finns de samlade på en sida här!
100 000 tittare som leder till längtan
Uteliv som sådant är en exklusivitet för flertalet på denna jord. Jag har inte varit ute i vildmarken och känt den uppfriskande rena, klara luften och tystnaden sedan i april förra året. Resten av tiden har jag överlevt i storstad som hemmapappa. Den enda luft jag andas är mest förorenad och ibland undrar jag om detta verkligen är bra för döttrarna. Jag är ju hemma med dem varje dag, tjugofyra timmar om dygnet och det skapar ju det starkaste av band. men det verkar mest vara jag som lider av storstaden. Och betongen. Och trafiken. Döttrarna vet egentligen inte om någonting annat. Så jag har bara mina erfarenheter av livet att nära mig på och just nu längtar jag sjukt efter en tid i Sarek. Eller i Sakha. Kanske det är fler än jag som längtar dit, för jag såg att över 100 000 människor tittat på piloten från Sakha, (som senare ledde till Frozen Frontier Expedition som skedde förra året. Se http://www.outwildtv.com/expeditions/frozen-frontier/posts ) Kika gärna på den och läs kommentarerna! (Börja med de senaste!
Ett litet inlägg om det fantastiska Sverige
Det har ju blivit så att jag tillbringat större delen av mitt liv på resande fot. Och jag har bott utomlands periodvis. Och nu när jag är hemma pappa med två underbara döttrar, så har jag funderat mycket på det privilegium det innebär att vara född svensk. För det är så.
Jag tror det allra mest värdefulla med att vara det, är att vi har ett samhälle -än- där i stort sett allihop har möjligheter att välja ett liv, de tror sig vilja ha. Det är unikt. Och det är ett paradis om man har barn. Superba dagis, bra mat och bra lärare. Så är det inte generellt exempelvis i USA och Storbrittanien. Även om man kan tro annat när man ser på TV.
Och så är det detta här med den friska luften och naturen. Det är en sådan variation i Sverige. Fjäll, hav, skog och ängsmark i massor.
Men, här finns också till följd av invandringen och det underbart tilltagande mångkulturella samhället, en annan värld, som vi kan som svenskar njuta och lära av. Egentligen finns det mesta för att leva ett värdigt liv. Ja, vi har det verkligen bra!
Tveklöst är det så att man uppskattar Sverige mer när man har barn. Folk är också bättre generellt när de har barn. Då ser och möter man inte så många av den tyvärr tillväxande skalan av cyniska sursvenskar, ja, ni vet de där som kan och vet allt på ett arrogant sätt. Ungefär som han den där journalisten i thrillern Bron. Och hans chef.
Det är lätt att älska Sverige och allt vi står för, och de svenskar man möter, när man är utanför Sverige. Med tiden blir det svårare när man varit hemma längre. Då skall man bara göra en resa för att få perspektiv.
Ja, vi måste kämpa för att behålla det här unika och fantastiska samhället.
Nu går jag ned till den perfekta pedagogiska lekplatsen en sväng. Hostande efter att ha plockat upp ännu en förkylning från dagis.
Funderingar som hemma pappa.

