En upptäcktsresande är någon som ofta gör en farlig, svår och unik färd till länder i Långtbortistan av den enkla anledningen att föra med sig information tillbaka i utbildningssyfte. Anledningen kan vara av personlig karaktär för att utmana sig själv, lika mycket som den kan vara helt vilseledandande, men drivkraften är i första hand nyfikenhet och en stark vilja att göra skillnad.

Jag gjorde min första safari 1988 och det förändrade på många sätt mitt liv. Jag har ju alltid älskat djur och natur, nu växte det till en djup kärlek och Afrika tog på allvar plats i mitt hjärta. Det var också på den första safarin, som jag första gången såg en äldre massaj traska över den oändliga slätt som utgör Serengeti, med en självklarhet och pondus som gjorde att jag en gång i tiden ville tillbringa en längre tid med dem. En möjlighet jag fick år 2000. Sedan dess har jag haft den stora lyckan att återvända till Östafrika ett anta gånger, nu senast för ett par veckor sedan när jag åter fick tillfälle att göra den klassiska turen från Nairobi till Masai Mara, vidare till Grometi, Serengeti, Ngorogongoro och tillbaka till Kenyas huvudstad. Jag gjorde det som guide för en grupp nordamerikaner som var så perfekta de kunde bli. Intresserade, kunniga, resvana och socialt perfekta.

Ända sedan den dag jag första gången såg filmen Gudarna måste vara tokiga så har jag funderat på om det fortfarande finns människor på jorden som är förhållandevis opåverkade av vår moderna tillvaro. Det har fått mig att tillbringa tid med massejerna i Östafrika, evenska renskötare i Sibirien och häromveckan så fick jag möjligheten, i människans vagga i Tanzania, att besöka Hadza folket.

Klockan är halv tio och jag sitter nu i tältet med min dotter snusande vid min sida, det tog sin tid idag, liksom igår att få Dana att sova. Hon vill bara inte och värmen, mellan 23-26 grader, gör att hon slumrar till mer i barnvagnen, så det är inte så att hon är världens tröttaste heller när det är dags att sova. Hon får vara med om mycket min dotter, mycket. Sedan jag skrev sist har vi traskat ned till Oxford, där vi träffade kanske en av landets mest kända försvars advokter och människorättskämpar, min vän Helena. Hon är också chef för ett av stadens universitet, så vi fick bo i hennes stora rektorsvåning på skolområdet. 12-13 rum. En stor kontrast till de flesta dagar som vi sover på någon åker längs vägen. Jag gillar bägge, men mest åkern. Och jag är glad att se detta gäller även min dotter. Så mycket mer lugn och harmonisk ute än inne. Det är lite, ja, faktiskt ganska mycket Emil i Lönneberga över henne och jag skriker nog åt henne nästan lika mycket som Emils pappa gör åt Emil...men Dana bryr sig inte så mycket! Hon är en underbar levnadsglad liten 22 månadering som lär sig så mycket varje dag.