Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


9 tips hur man blir upptäcktsresande på heltid

Äventyr och upptäcktsresor är idag mer populärt än någonsin. De som hävdar att det bara är havets botten och rymden som återstår att utforska har fel. Världen är fortfarande inte utforskat och kommer aldrig att bli det. Inte heller blev världen upptäckt av tidiga upptäckare som Ibn Battuta och Livingstone. De färdades alltid på av de boende i trakten välkända leder och stigar. Men vad de gjorde var att föra med sig information tillbaka, må den ha varit vetenskaplig eller ej, och skapade på så vis en nyfikenhet som inspirerade andra att bege sig iväg på upptäcktsfärd. Just det är vad som definierar en upptäcktsresande idag.

En upptäcktsresande är någon som ofta gör en farlig, svår och unik färd till länder i Långtbortistan av den enkla anledningen att föra med sig information tillbaka i utbildningssyfte. Anledningen kan vara av personlig karaktär för att utmana sig själv, lika mycket som den kan vara helt vilseledandande, men drivkraften är i första hand nyfikenhet och en stark vilja att göra skillnad.

Oavsett dessa fakta, så är verkligheten att mer än någonsin i historien vill människor idag bli upptäcktsresande på heltid.  Jag får årligen hundratals med email, både från unga och gamla, som ber mig förklara vad som krävs för att det skall bli verklighet. Jag berättar direkt, utan omsvep, om gällande verklighet. Man måste ha de förutsättningar som krävs. Jag förklarar att det här är inte ett ett liv för alla. I ärlighetens namn, så tror jag att det bara är ett liv för ett fåtal. Men tror ni, förklarar jag, att ni har vad som krävs, så kan de här nio råden vara till er hjälp.

  1. Man måste tro att man har vad som krävs och ge sig i kast med saker som andra försöker förklara att är vansinnigt, korkat, omöjligt eller helt enkelt en vanföreställning. Tvärtom är det ett kvitto på att man är på rätt väg när detta händer!
  1. Man måste ha en plan, en idé som skiljer sig från flertalet andra. Få föds med en utstakad väg i livet, så man måste skapa sig en egen färdväg. Det gör man genom intensiva, djuplodande och studier genom att läsa, prata med folk och forska.
  1. Det krävs också att man har en viss läggning för att sälja in sin vision till andra. En extrem passion för sin idé hjälper! Dock behöver folk förstå vad idén är. Att presentera idén för potentiella sponsorer, media och andra är idag mycket viktigt och det måste göras på rätt sätt.
  1. Det är viktigt att förstå att man inte behöver vara en perfekt människa för att lyckas. Var den du är och kasta bort de där självhjälp böckerna. Det är bättre att vara ett original än en kopia. De flesta explorers är mer eller mindre galna, men aldrig tråkiga. Att vara positiv i läggningen hjälper, men det är inte en förutsättning för att lyckas.
  1. Det är viktigt att förbereda sig som en professionell atlet. Minst 15 timmars träning per vecka, minst ett år innan det är dags att genomföra den tänkta färden. Jag tränar minst ett par timmar varje dag, 52 år gammal, och alltsedan jag var 16 år när mina första idéer började klarna, så har jag tusentals träningstimmar i ryggen och mer än 2500 nätter i tält. Och jag har läst lika många böcker.
  1. Lika viktigt är att fokusera sig helt på projektet, lägga allt annat åt sidan, och följa sitt hjärta och den utvalda idén. Om man lever i en relation, måste man ha en förstående partner. Det samma gäller om man har barn. Oroa er inte för vad andra tycker, oftast är de bara avundsjuka för att de inte har modet att göra detsamma.

  1. Undvik negativa människor. Går det inte, låtsas lyssna, men låt det negativa gå in i ett öra och ut genom det andra. Omge er med människor som är positiva och som tror på idén. Det är inte helt lätt gällande familjen, men annars, varför kasta bort tid på människor som är negativa?
  1. Förbered, förbered, förbered.
  1. Sista rådet, glöm allt ovan och bara ge er iväg och genomför idén!
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-10-23 23:38   fowwe

Trots att jag inte har för avsikt att bli upptäcktsresande på heltid så måste jag säga att det finns något med det som lockar. Att du valt att fokusera på just "upptäckts"-inställningen tycker jag är mycket mer sympatiskt än alla de resor som görs för att sätta nya, originella rekord. Nog kan rekordartade prestationer vara intressant i viss utsträckning men en hel del känns ganska krystat. Men att resa för att lära sig mer och upptäcka något man själv (och kanske andra) inte visste tidigare, det är stort.

Dina råd är mycket tänkvärda. Men jag jag tycker råden 1 - 8 är så bra att jag inte riktigt kan förstå råd nummer 9 ;-).
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.