Tankar från en safari i Östafrika

Jag gjorde min första safari 1988 och det förändrade på många sätt mitt liv. Jag har ju alltid älskat djur och natur, nu växte det till en djup kärlek och Afrika tog på allvar plats i mitt hjärta. Det var också på den första safarin, som jag första gången såg en äldre massaj traska över den oändliga slätt som utgör Serengeti, med en självklarhet och pondus som gjorde att jag en gång i tiden ville tillbringa en längre tid med dem. En möjlighet jag fick år 2000. Sedan dess har jag haft den stora lyckan att återvända till Östafrika ett anta gånger, nu senast för ett par veckor sedan när jag åter fick tillfälle att göra den klassiska turen från Nairobi till Masai Mara, vidare till Grometi, Serengeti, Ngorogongoro och tillbaka till Kenyas huvudstad. Jag gjorde det som guide för en grupp nordamerikaner som var så perfekta de kunde bli. Intresserade, kunniga, resvana och socialt perfekta.

Jag ser att det skett förändringar, till det bättre och det sämre. Det som är bra är ju att det fortfarande verkligen är en riktig höjdartur som slår det mesta och att den ovane fortfarande kommer att ranka en safari som en av livets höjdpunkter. Dessutom ser jag att jämfört med 1988 när nästan alla safariresenärer kom från Europa eller Staterna, så bestå större delen nu av kineser, ryssar, medelklass afrikaner och asiater och mindre västerlänningar. Vilket är ju en oerhört viktig utveckling för framtiden om dessa oerhörda mängder vilda djur och deras biotoper skall få leva kvar. Jag ser också att lokala guider blivit mångfalt bättre, kunnigare och mer håller sig till de lagar som råder, i synnerhet när det gäller att inte åka av vägen i jakt på något intressant vilt, oftast då något av de upphöjda Big Five djuren.

Nackdelen är att jag ser mindre av vissa djur. I synnerhet i Masai Mara. Denna gång såg jag nästan inga apor, babianer men annars nästan inget, få fläckhyenor trots massvandringen av gnu och sebra, elefanterna var mångfalt färre, men fortfarande många, men alla hade små betar till följd av den fortfarande pågående destruktiva tjuvjakten och mindre lejon. Jag har alltid haft turen att se svart noshörning, så även denna gång, men på långt avstånd. Jag märkte också under ballongturen det unika strax före klockan tio flera flodhästar som traskade på väg till sina revir och trakter där de härbergerar, efter att ha gått långt i sökan på föda, och det har jag aldrig sett förut. Så många flodhästar uppe på land mitt på dagen. Dessutom såg jag från ballongturen att det fanns turistläger längs Marafloden vad som verkade vara varje halv kilometer och det är ju oroande.

Av den anledningen blev Grometi Game reserve en riktig hit. Främst beroende på att det var så få andra turister samt att det verkligen gick att studera alla djur utan att bli stressad av turister som har mindre intresse i djurens beteende och mest vill ta sina obligatoriska selfies med djur. Serengeti är ju en massiv slätt och även denna gång hade vi turen att få se en gepard. Denna gång i jakt på en gasell, som han knockade efter sin höga fart. En upplevelse som delades med 30-40 safaribilar. Detsamma gällde Ngorongoro, massor med turister, men likväl mer än väl värt besöket.

Jag känner fortfarande samma behov av frihet, att bara stanna jeepen och gå ut, känna den röda jorden mellan tårna och kika ut över de oändliga slätterna. Det känns i ryggmärgen och höjdpunkten på färden, var när en av gruppen sade att han aldrig känt sig så fri och nöjd. En ryggmärgskänsla. Tveklöst är det så att det sitter där i generna, om än djupt, ens bakgrund som homo sapiens sapiens. För mig är safarin med det absolut mest priviligierade man kan uppleva! Skynda nu innan det är för sent, för det kommer snart att endera vara något för de mest priviligierade eller helt borta.

Photocopyright Margaret Tong