Livet handlar ju mycket om att lära sig nya saker i livet. En sådan ny lärdom för min egen del är det här med film festivaler. Ja, hela den internationella dokumentär branschen. Det är ingen lätt sak. Och det är egentligen ett ytterst fåtal svenskar som lyckats etablera sig inom denna konkurrens kraftiga bransch. En sådan är Nima Film som drivs av vad jag ser som en del av min familj, Nima Sarvestani och Maryam Ebrahimi. Deras film No Burqas Behind Bars är en av de bästa i världen just nu och en Oscar ligger nog inte alltför långt bort i framtiden. Helt fantastiskt, men inte alls oväntat. Så bra är de. Ja, framför allt är de oerhörd hyggliga människor. De har verkligen räddat mitt liv på mer än ett sätt!

Självklart är det så att de var mig mycket behjälpliga hur jag skall gå till väga. Och kontakter i denna bransch är som i de allra flesta, enda möjligheten. Att slå sig in och få en möjlighet utan kontakter är i det närmaste omöjligt. Ja, kanske inte i festival branschen, men i TV delen. De är två helt skilda områden. Att få sin film visad i festivaler och i TV i annat land. För det sist nämnda krävs att man har hjälp av en distributör. Som i regel också driver på festival delen.

Jag har haft äran att få vara med i några festivaler än så länge. En film har ju ett par-tre produktionsår på sig. Främst av dessa rankar jag den i San Francisco, the Arab Film Festival, och Lilla Film Festivalen i Båstad som startades av Bo Widerberg och där min mycket gode vän Lars Säfström drog lasset för att få med den! Vid dessa två är konkurrensen ruggig och filmen måste vara bra. Ta den i San Francisco, där var flera av producenterna och filmarna Oscarsnominerade. Bara att få vara en av de 50 bästa Arab filmerna är ju hedrande.

Tyvärr kunde jag inte närvara själv i San Francisco eftersom jag är hemma mest med döttrarna, men mina goda vänner Tom och Tina Sjögren, Sverige mest underskattade, men internationellt största äventyrsnamn, gjorde mig äran att representera mig och alla som medverkade i att tillverka Jemenfilmen. Inte heller kunde en av mina bästa vänner Tanya Holm åka, som varit bäst lämpad, för Tom och Tinas kunskaper i Jemen är kanske inte deras främsta egenskaper. Men de tog alla frågor och svarade bland annat  att jag fortfarande var tjock….

Jag ser mig verkligen som en nybörjare i det hela och hoppas att jag kan göra bättre från mig med Englandsdokumentären som är under redigering. Jag har i alla fall lärt mig en hel del, viktigast av allt, kontakter är ett måste. De platser jag hade kontakter på ett eller annat sätt, där har filmen kommit med. Där jag bara skickat in den, inte alls. Men so far, England, Australien, Kanada och USA.  Äventyrsfestivaler är minst viktiga och mest värdefulla är de som rör ämnet människor och förhållanden i olika länder. Dessa sport- och äventyrsfilmer ser jag mest som egotrippade och svåra att se. Med några få undantag. Men jag tackar inte nej om festivalen är stor nog, för jag vill ju att folk skall se den. Filmen.

Jag älskar verkligen att få lära mig något nytt och försöka se hur långt man kan komma. Men utan hjälp från andra människor går det inte. Så tack till alla ni som hjälp mig med er generositet, kunskap och människovärme! Ingen nämnd, ingen glömd.

Här har ni adressen till Jemen filmens hemsida, något som är oerhört viktigt att ha per film man gör.

Håll er uppdaterade här.