Nästan 5 månader har förflutit sedan Bolton tjejen Georgia Villalobos, min två åriga dotter Sardana och jag själv nådde fram till slutmålet vid Buckingham Palace. Under två månader hade vi vandrat drygt 75 mil och skjutit en tungt lastad barnvagn från Moss Side i Manchester. Tveklöst är det så att jag har behövt den här tiden för att få ett rätt perspektiv på den här tiden jag rankar som en av de lyckligaste i mitt liv. Att få leva 24 timmar om dygnet med sin dotter under dessa omständigheter, främst då att sova i tält, ständigt möta nya människor och se hur en två åring kan växa som människa, då är för mig det största jag fått uppleva i ett ganska spännande liv. Men, jag vill också påpeka att jag anser att den här färden är en av de största ”upptäckterna” jag gjort. Visserligen fick jag ingen flagga med mig från Explorers Club, som jag tidigare haft som ett litet tecken på resans värde, främst för att de ansåg att jag omöjligen kunde komma fram med några nya vetenskapliga rön angående denna unika ö. Dock påpekade de att den ändå kunde vara av värde. Min personliga åsikt, och jag baserar den på erfarenheter från 30 års resor världen över, är att det jag sett och upplevt har förändrat mitt sätt att se på livet, hur jag skall leva hädanefter och självklart min bild av England! Vem visste att det var så här!
En av de största skillnaderna på den här resan jämfört med mina tidigare har varit att jag för första gången under de senaste 20 åren gjort en färd i ett land vars globala rykte är klart övervägande positivt. De andra Expeditionerna har ägt rum i områden och i länder som på ett eller annat sätt skrämt folk i västvärlden. Typ Jemen och Sibirien. Och av den anledningen så har jag lagt oerhört mycket av min kraft på att framhävda det klart övervägande positiva på dessa färder. Den här gången, har det dock gått en smula åt andra hållet. Främst på grund av min egen positiva bild av landet mest byggd på otaliga besök i London och för att många av mina bästa vänner är just engelska. Och naturligtvis på grund av, så som jag förstår England av idag, deras extrema skicklighet i marknadsföring. Jag hade ingen aning har stor skillnad verkligheten var från den bild jag hade av denna märkvärdiga ö!
Låt mig först påpeka att det finns en oerhörd mängd positiva saker att säga om England. Främst gällande dess människor. Anledningen till att många av mina bästa vänner är engelska beror på att de verkligen är riktiga goda vänner, de är lojala, roliga, intelligenta och de har inga gränser eller ser några hinder i livet och de har en sådan stor kunskap om livet utanför de vanligaste allfartsvägarna. Och de har aura runt omkring sig av storslagenhet och att allt är möjligt. Mitt stora misstag var att tro att detta gällde för flertalet engelsmän och kvinnor. Det kunde vara så, men är det absolut inte!
För det andra, så är jag –fortfarande- anglofil på grund av att jag tillbringat många av mina tidigaste somrar i Essex. Och för att jag alltid haft den här bilden av England, mycket också till följd av många resor i deras forna kolonier, av ett oerhört rikt, mäktigt, ärligt, jämlikt, fritt och åsiktsstarkt land. Men, efter att ha tillbringat 10 månader i Moss Side, ett av Europas mest tät bebodda platser, och knallat därifrån till London, så har mina åsikter ändrats dramatiskt. Det är dock oerhört viktigt att förstå att jag baserar mina åsikter på nästan 30 år av resor världen över och för att jag är svensk där klass inte är ett problem, feminismen är stark och det saknas fortfarande stora skaror av fattiga och övergivna människor. Och, oavsett, ag är fortfarande i lätt chock efter mina engelska upplevelser!
Jag hade ingen aning att skillnaderna mellan rik och fattig var så gigantiskt stor som den är i England. Jag hade heller ingen aning om att det fanns så många fattiga, frysande och lidande människor. Som för flertalet icke-britter har jag köpt den självsäkra propagandan som härstammar främst från London, men det var innan jag insåg att det engelska samhället är tydligt uppdelat mellan de som gått i privat skola eller inte. Klass samhället är definitivt starkt levande, även om det har fått ett nytt utseende och förefaller idag utgöras av fler nivåer än de tre klassiska stadierna, under -, medel och överklass. (Enligt BBC är det idag 8 nivåer, BBC http://www.bbc.co.uk/science/0/21970879). Och lika viktigt, din dialekt gör fortfarande stor skillnad.
En annan anledning för min totala överraskning är det faktum att alla mina engelska vänner (och det är ganska många) är utåtriktade, högljudda, självsäkra, sådana som får saker gjorda, stor humor och de har den här inställningen till livet att ingenting är omöjligt. Inte förrän under det här året i England, med få undantag, har jag förstått att de har alla fått en privat utbildning, där de tränas att bli någon som gör skillnad och vågar. Och det jag har förstått genom den forskning jag gjort på ämnet, så är flertalet explorers, äventyrare, media folk, regering och inom rättsväsandet, ja, nästan alla är privat skolade!
Av den här självklara anledningen, så blev jag oerhört överraskad på färden när jag insåg att den betydande delen av det engelska samhället (eller vad jag såg av det) förefaller acceptera det mesta i total underkastelse och tystnad. Deras enda mål i livet tycktes vara att enbart leva i sin egen miljö i tystnad. Det här gjorde ju film intervjuerna mycket svåra, eftersom flertalet var endera rädda att hamna i de skamlösa tabloiderna eller i någon dokumentär som visade sig vara allt annat än utlovats. Och generellt var det allra svårast att få den äldre generationen engelska damer att ha åsikter framför kameran.
Lika obegripligt var det faktum att i stort sett allt land är privatägt och ytterst få har tillgång till detta. Flertalet, inklusive min fantastiske partner Georgia, var livrädda att fricampa eller ifrågasätta detta faktum. Jag förstår det här lika lite som det faktum att en av världens rikaste länder, har sådana här enorma skillnader mellan de få som har och jättemassan som har oerhört mycket mindre. Helt obegripligt.
Dock, efter att jag har påpekat denna verklighet, så finns där andra sidor av England jag tycker oerhört mycket om. Kämparandan och tålmodigheten blev de mindre lyckligt lottade är helt osannolikt stark. En anda jag blivit förälskad i. Jag tycker också att engelsmän och kvinnor är med de mest toleranta på jordklotet. Invandringen är ju oerhört debatterat just nu, som det alltid är och har varit inom EU, så är de generellt välkomnande för nyinflyttade och ny invandrade. Åtminstone om jag jämför vad jag sett i andra länder. Jag anser att områden som Moss Side och East London är i världsklass när det gäller blandningen av kulturer och människor som lever tillsammans. Jag älskade bägge områdena.
Jämfört med Sverige så tillåter England också mångt fler alternativa livsstilar. Generellt är de också mycket mer vänliga, hjälpsamma och intresserade. Här kan man fortfarande vara excentriker, vara del av någon underjordisk rörelse eller uppträde annorlunda. Inte överallt, men ju närmre London man befinner sig, desto bättre i det avseendet. Det här är helt unikt som jag ser det. Ju närmare vi kom London, desto oftare blev vi inbjudna till folk och mer accepterade för vårt udda sätt att färdas. Och här finns en religionsfrihet som jag också tycket tillhör världens bästa, även om den engelska regeringen slagit följe med jänkarna när det gäller att göra Islam till en fiende mot västerlandets värderingar.
Det bästa av det engelska, som delar av dess media, organisationer som RGS, deras självförtroende, kulturella mix och kunskap av världen utanför, den är förmodligen bäst i världen idag. Och ag älskade invandrarmiljöerna i Birmingham, Leicester, Luton och London! För mig är det, det bästa med England!
- Karta över färden!
- Bildspel!
- En större analys kan läsa här på engelska.
