Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition England Med Barnvagn: En sammanfattning

Nästan 5 månader har förflutit sedan Bolton tjejen Georgia Villalobos, min två åriga dotter Sardana och jag själv nådde fram till slutmålet vid Buckingham Palace. Under två månader hade vi vandrat drygt 75 mil och skjutit en tungt lastad barnvagn från Moss Side i Manchester. Tveklöst är det så att jag har behövt den här tiden för att få ett rätt perspektiv på den här tiden jag rankar som en av de lyckligaste i mitt liv. Att få leva 24 timmar om dygnet med sin dotter under dessa omständigheter, främst då att sova i tält, ständigt möta nya människor och se hur en två åring kan växa som människa, då är för mig det största jag fått uppleva i ett ganska spännande liv. Men, jag vill också påpeka att jag anser att den här färden är en av de största ”upptäckterna” jag gjort. Visserligen fick jag ingen flagga med mig från Explorers Club, som jag tidigare haft som ett litet tecken på resans värde, främst för att de ansåg att jag omöjligen kunde komma fram med några nya vetenskapliga rön angående denna unika ö. Dock påpekade de att den ändå kunde vara av värde. Min personliga åsikt, och jag baserar den på erfarenheter från 30 års resor världen över, är att det jag sett och upplevt har förändrat mitt sätt att se på livet, hur jag skall leva hädanefter och självklart min bild av England! Vem visste att det var så här! 

En av de största skillnaderna på den här resan jämfört med mina tidigare har varit att jag för första gången under de senaste 20 åren gjort en färd i ett land vars globala rykte är klart övervägande positivt. De andra Expeditionerna har ägt rum i områden och i länder som på ett eller annat sätt skrämt folk i västvärlden. Typ Jemen och Sibirien. Och av den anledningen så har jag lagt oerhört mycket av min kraft på att framhävda det klart övervägande positiva på dessa färder. Den här gången, har det dock gått en smula åt andra hållet. Främst på grund av min egen positiva bild av landet mest byggd på otaliga besök i London och för att många av mina bästa vänner är just engelska. Och naturligtvis på grund av, så som jag förstår England av idag, deras extrema skicklighet i marknadsföring. Jag hade ingen aning har stor skillnad verkligheten var från den bild jag hade av denna märkvärdiga ö! 

Låt mig först påpeka att det finns en oerhörd mängd positiva saker att säga om England. Främst gällande dess människor. Anledningen till att många av mina bästa vänner är engelska beror på att de verkligen är riktiga goda vänner, de är lojala, roliga, intelligenta och de har inga gränser eller ser några hinder i livet och de har en sådan stor kunskap om livet utanför de vanligaste allfartsvägarna. Och de har aura runt omkring sig av storslagenhet och att allt är möjligt. Mitt stora misstag var att tro att detta gällde för flertalet engelsmän och kvinnor. Det kunde vara så, men är det absolut inte!

För det andra, så är jag –fortfarande- anglofil på grund av att jag tillbringat många av mina tidigaste somrar i Essex. Och för att jag alltid haft den här bilden av England, mycket också till följd av många resor i deras forna kolonier, av ett oerhört rikt, mäktigt, ärligt, jämlikt, fritt och åsiktsstarkt land. Men, efter att ha tillbringat 10 månader i Moss Side, ett av Europas mest tät bebodda platser, och knallat därifrån till London, så har mina åsikter ändrats dramatiskt. Det är dock oerhört viktigt att förstå att jag baserar mina åsikter på nästan 30 år av resor världen över och för att jag är svensk där klass inte är ett problem, feminismen är stark och det saknas fortfarande stora skaror av fattiga och övergivna människor. Och, oavsett, ag är fortfarande i lätt chock efter mina engelska upplevelser!

Jag hade ingen aning att skillnaderna mellan rik och fattig var så gigantiskt stor som den är i England. Jag hade heller ingen aning om att det fanns så många fattiga, frysande och lidande människor. Som för flertalet icke-britter har jag köpt den självsäkra propagandan som härstammar främst från London, men det var innan jag insåg att det engelska samhället är tydligt uppdelat mellan de som gått i privat skola eller inte. Klass samhället är definitivt starkt levande, även om det har fått ett nytt utseende och förefaller idag utgöras av fler nivåer än de tre klassiska stadierna, under -, medel och överklass. (Enligt BBC är det idag 8 nivåer, BBC http://www.bbc.co.uk/science/0/21970879). Och lika viktigt, din dialekt gör fortfarande stor skillnad. 

En annan anledning för min totala överraskning är det faktum att alla mina engelska vänner (och det är ganska många) är utåtriktade, högljudda, självsäkra, sådana som får saker gjorda, stor humor och de har den här inställningen till livet att ingenting är omöjligt. Inte förrän under det här året i England, med få undantag, har jag förstått att de har alla fått en privat utbildning, där de tränas att bli någon som gör skillnad och vågar. Och det jag har förstått genom den forskning jag gjort på ämnet, så är flertalet explorers, äventyrare, media folk, regering och inom rättsväsandet, ja, nästan alla är privat skolade! 

Av den här självklara anledningen, så blev jag oerhört överraskad på färden när jag insåg att den betydande delen av det engelska samhället (eller vad jag såg av det) förefaller acceptera det mesta i total underkastelse och tystnad. Deras enda mål i livet tycktes vara att enbart leva i sin egen miljö i tystnad. Det här gjorde ju film intervjuerna mycket svåra, eftersom flertalet var endera rädda att hamna i de skamlösa tabloiderna eller i någon dokumentär som visade sig vara allt annat än utlovats. Och generellt var det allra svårast att få den äldre generationen engelska damer att ha åsikter framför kameran.

Lika obegripligt var det faktum att i stort sett allt land är privatägt och ytterst få har tillgång till detta. Flertalet, inklusive min fantastiske partner Georgia, var livrädda att fricampa eller ifrågasätta detta faktum. Jag förstår det här lika lite som det faktum att en av världens rikaste länder, har sådana här enorma skillnader mellan de få som har och jättemassan som har oerhört mycket mindre. Helt obegripligt. 

Dock, efter att jag har påpekat denna verklighet, så finns där andra sidor av England jag tycker oerhört mycket om. Kämparandan och tålmodigheten blev de mindre lyckligt lottade är helt osannolikt stark. En anda jag blivit förälskad i. Jag tycker också att engelsmän och kvinnor är med de mest toleranta på jordklotet. Invandringen är ju oerhört debatterat just nu, som det alltid är och har varit inom EU, så är de generellt välkomnande för nyinflyttade och ny invandrade. Åtminstone om jag jämför vad jag sett i andra länder. Jag anser att områden som Moss Side och East London är i världsklass när det gäller blandningen av kulturer och människor som lever tillsammans. Jag älskade bägge områdena.

Jämfört med Sverige så tillåter England också mångt fler alternativa livsstilar. Generellt är de också mycket mer vänliga, hjälpsamma och intresserade. Här kan man fortfarande vara excentriker, vara del av någon underjordisk rörelse eller uppträde annorlunda. Inte överallt, men ju närmre London man befinner sig, desto bättre i det avseendet. Det här är helt unikt som jag ser det. Ju närmare vi kom London, desto oftare blev vi inbjudna till folk och mer accepterade för vårt udda sätt att färdas. Och här finns en religionsfrihet som jag också tycket tillhör världens bästa, även om den engelska regeringen slagit följe med jänkarna när det gäller att göra Islam till en fiende mot västerlandets värderingar. 

Det bästa av det engelska, som delar av dess media, organisationer som RGS, deras självförtroende, kulturella mix och kunskap av världen utanför, den är förmodligen bäst i världen idag. Och ag älskade invandrarmiljöerna i Birmingham, Leicester, Luton och London!  För mig är det, det bästa med England!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Till Mina Tjejer, Eva och Dana

Till mina döttrar, Eva och Dana


Tjejer,
Klockan är två på morgonen. Jag har haft en sån där natt igen. Ni vet när jag går upp, gör starkt kaffe, går runt i huset och försöker intala mig att jag inte ska titta på nyheterna. Och så gör jag det ändå.
Jag befinner mig i någon sorts chock över världsläget. Det känns som om det gått fort. För fort. Som om vi halkat från det ordnar sig till att det här kan bli farligt på riktigt utan att någon hann bromsa.
Och jag skriver det här för att ni är det viktigaste jag har. Inte för att jag tror att allt är kört, utan för att jag vill att ni ska förstå hur jag tänker och vad jag hoppas att ni bär med er.
När Ryssland gick in i Ukraina var det som om något brast. Inte bara ett krig. Utan en regel. En grundregel.
Efter andra världskriget skapade världen FN-stadgan, och i den finns en princip som är så enkel att den nästan låter självklar, man får inte hota eller använda våld mot andra länders gränser eller självständighet. Små länder skulle ha samma rätt som stora. Det var ett försök att göra världen mindre barbarisk.
Det är den principen som trampas på nu. Det är därför det känns annorlunda.
Och det är också därför det som händer i Arktis och kring Grönland gör mig rädd på ett nytt sätt. Ukraina var fruktansvärt, men det låg längre bort i kroppen. Arktis ligger nära oss. Det påverkar Danmark. Norge. Sverige. Våra hav. Våra vägar. Vår trygghet.
Jag tror att en del av rädslan handlar om just det: när hotet kommer nära, när psykologiskt avstånd försvinner, då blir det inte en nyhet. Då blir det något man känner i magen.
Arktis är inte bara is och björnar. Det är resurser. Nya sjövägar. Strategi. Stormakter som flyttar fram positioner samtidigt som isen smälter. Det är ett område där klimatet och geopolitiken möts och det är inte en bra kombination.
Ni frågade mig vid middagen igår varför jag är så tagen av allt det här.
Ett av svaren är att jag aldrig trodde att vi så snabbt skulle hamna i en tid där auktoritära ledare blir norm igen. Att USA, som på många sätt varit en symbol för frihet och öppenhet, skulle dra åt ett hårdare, auktoritärt och mer cyniskt håll. Att Ryssland skulle fortsätta gå den väg det gör. Att Kina skulle bli allt mer offensivt mot omvärlden.
Det blir mer vi och dom. Mer stängda gränser. Mer misstänksamhet. Mer kontroll. Som resenär har jag aldrig känt det så tydligt som de senaste åren.
Och det finns drivkrafter bakom det som är större än enskilda personer: rädsla efter kriser, växande klyftor, ekonomisk osäkerhet och en digital värld där algoritmer belönar ilska, konflikt och förenkling.
Det är svårt att bygga samhällen på det.
Det andra som håller mig vaken är klimatet.
Klimatet är inte en fråga bredvid allt annat. Det är en förstärkare. Det gör redan svåra saker svårare som mat, vatten, ekonomi, konflikter, migration, försörjning.
Globalt ser vi mer extremt väder. Värmeböljor, torka, skyfall, bränder. Skördar slår fel. Priser rör sig. Människor tvingas fly.
Och här hemma märker vi det också. Inte som undergång, men som förändring, exempelvis mildare vintrar, regn på snö, kortare säsonger. Sälen och Lima är en symbol för det. Där vi har stugan. Vintern blir mer osäker, och det påverkar människor som lever av den.
Jag tänker också på vår stuga i Lima. För mig är den inte bara ett hus. Den är en plats där man kan andas. Där man kan leva enklare. Där man kan klara sig bättre om världen blir mer stökig, oavsett om det handlar om elavbrott, skyfall eller bara behovet av lugn.
Jag lyssnade nyligen på Martin Krag i en P4-intervju. Han sa något som stannade kvar i mig, han kunde resa fritt som tonåring, men hans barn kommer att leva i en mer begränsad värld.
Jag känner igen mig.
När jag var 13–15 rörde jag mig på ett sätt som kändes självklart. Det fanns risker, men världen kändes öppen. I dag är det annorlunda. Inte bara på grund av krig och terrorhot, utan också på grund av klimatet, ekonomin, övervakningen, och att allt ska dokumenteras, bedömas, jämföras.
Begränsningen handlar inte bara om var man får resa. Den handlar också om en känsla. Att framtiden inte är oändlig, utan villkorad. Att man måste väga saker, tänka längre, vara mer medveten.
Det är tungt. Men det kan också föda något bra. Ansvar, mognad, omsorg, verklig frihet, den som inte bygger på att någon annan betalar priset.
Och här kommer det viktigaste.
Jag tror inte att ni är chanslösa. Tvärtom. Jag tror att ni redan har sådant som många andra saknar.
Ni har levt ute. Ni har frusit och skrattat och löst problem. I extrema områden. Ni vet att det går att klara sig med lite. Ni vet att man måste samarbeta. Ni har sett världen med egna ögon, inte bara genom en skärm.
Det vi ska fortsätta träna på tillsammans innan jag gör vidare till högre utforskning är två sorters mod:
Modet att säga ifrån när något är fel, även när man riskerar att bli obekväm.
Modet att göra rätt saker länge, även när det går långsamt och ingen applåderar.
Och en sak till. Att hålla fast vid människor som vill väl. För de finns. De syns bara inte alltid i flödet. Men vi möter dem överallt när vi reser.
Jag skriver inte det här för att skrämma er, utan för att ni ska förstå att jag tar världen på allvar.
Men också för att jag vill att ni ska känna det jag kände när jag växte upp.
Jag föddes 1962 och växte upp i 60- och 70-talets Sverige. Folkhemmet var inte perfekt, men det fanns en idé om att vi byggde något tillsammans. Att en murarson kunde ha samma chans som någon annan. Gratis skola. Sjukvård. Bibliotek. Idrott. Tillit.
Det är en viktig erfarenhet att bära: att samhällen kan byggas. Att solidaritet inte är en slogan, utan ett system. Och att det går att välja det igen, även om det ser annorlunda ut i dag.
Så! Vi kör en ny expedition i sommar. Oavsett.
Inte för att fly från världen. Utan för att öva på att leva i den. Tillsammans.
Er pappa

Året 2025

2025 började mot en tältvägg på Långfjället. Minus femton grader, ungefär. Den sortens skarpa kyla som etsar fast ögonblick i minnet. Varje andetag. Tystnaden. Hur små beslut plötsligt väger tyngre.


Jag och Hannah gick upp på Storvätteshågna, Dalarnas högsta topp. För henne var det första steget ut i ett äventyr hon länge pratat om, in i det arktiska hon längtat efter. Dagen efter blev hon sjuk, började kräkas. Och fjället förändrades. Landskapet mörknade, ljuset blev tunt. Vi arbetade oss tillbaka i pannlampans sken, i det där gränslandet där varje steg måste tas med eftertanke. Vi tog oss hem. Sådant sitter i kroppen, inte som en historia man säljer, utan som en enkel, fysisk påminnelse om att naturen bestämmer villkoren.

Den tunna platsen Cayambe knäckte oss. Cotopaxi gav oss soluppgång. Den riktiga segern var laget.

Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips