Klockan är halv tio och jag sitter nu i tältet med min dotter snusande vid min sida, det tog sin tid idag, liksom igår att få Dana att sova. Hon vill bara inte och värmen, mellan 23-26 grader, gör att hon slumrar till mer i barnvagnen, så det är inte så att hon är världens tröttaste heller när det är dags att sova. Hon får vara med om mycket min dotter, mycket. Sedan jag skrev sist har vi traskat ned till Oxford, där vi träffade kanske en av landets mest kända försvars advokter och människorättskämpar, min vän Helena. Hon är också chef för ett av stadens universitet, så vi fick bo i hennes stora rektorsvåning på skolområdet. 12-13 rum. En stor kontrast till de flesta dagar som vi sover på någon åker längs vägen. Jag gillar bägge, men mest åkern. Och jag är glad att se detta gäller även min dotter. Så mycket mer lugn och harmonisk ute än inne. Det är lite, ja, faktiskt ganska mycket Emil i Lönneberga över henne och jag skriker nog åt henne nästan lika mycket som Emils pappa gör åt Emil...men Dana bryr sig inte så mycket! Hon är en underbar levnadsglad liten 22 månadering som lär sig så mycket varje dag.
Det mest krångliga är när man är trött efter att skjutit en barnvagn upp och ned längs rullande backar i två mil och mest behöver vila själv, det plötsligt börjar hällregna och Dana skall ändå bestämma hur tältet skall sättas upp...oftast slutar det med att hon går över till Georgias tält för att i stället hjälpa henne, när farsan inte fattar att saker och ting tar tid trots hällregnet och varför skriker gubben?
Det förutom så är hon så enkel att ha att göra med! Hon sitter sammanlagt 6-7 timmar per dag i barnvagnen och mellan slumrarna, så kommenterar hon omgivningen, ja, hon visar mest intresse för lekplatser, djur och helikoptrar, sjunger ganska dramatiska sånger på sitt barnspråk och man förstår vissa ord som shoes och tyst! Hon äter allting. Ja, nu äter hon helt själv, ja, kräver att få göra det och har väl ätit en hel del hennes mamma inte vill hon skall äta. Men kakor är bra när det börjar bli för mycket och Dana börjar skälla argt utan någon egentlig anledning, mer än att hon inte får som hon vill. Oftast får hon ju det...
Som ni förstår är detta den bästa tiden i mitt liv. Lite oro kände jag innan vi lämnade Moss Side, men när en av vår världs främste Expeditionsledare och tolkare av Expeditioner, min gode vän Nigel, förklarade under några dagar i hans fantastiska hem -som ett Expeditionsmuseum- att han hade ju träffat barnen, barnbarnen till familjerna Scott, Schackleton och andra kända brittiska upptäcktsresande, så förklarade han att det enda andra barnet han sett som hade så mycket äkta vildhet i sig (på ett mycket positivt sätt), och var så harmonisk, levnadsglad och smart som denna 22 månaders baby, det var Wally Herberts dotter Kari som bodde med mamma och pappa på Nordpolen under olika omgångar. Tuffast var Dana. kanske för att hon under samtalet slog huvudet i bordskanten tre gånger utan att klaga. Hon är sådan. Det är efter mamman så klart. Dessa ord gjorde mig stoltare än någonsin i livet. Tänk vilken ynnest att få leva lite då med en sådan dotter. Jag hoppas hon får behålla den här vildheten livet ut.
Ja, nu skall vi in i Luton imorrn, få se om jag kan hitta Stockholmbombarens släkt här då och prata med dem. Jag tror den här dokumentären kommer att bli bra i slutet ändå. Engalnd är ju inte Jemen och Sibirien precis...
*Följ resvägen här på http://punkt.luxson.com/daddyadventurer/
Hej. Jag har läst om din och dotterns äventyr ett par gånger nu. Varje gång kan jag inte låta bli att imponeras! Över dig, över din dotter, över din följeslagare Georgia. Tänker att min dotter (som måste vara jämngammal med din, född i september) aaaldrig skulle sitta still så snällt i vagnen. Hon är ett yrväder som hittar på bus närhelst hon kan. Ett sådant där typiskt exempel på att när det är tyst så är det något på gång - senast så fick vi en mycket färgglad teckning på rittavlan, golvet och väggen... Men så kommer jag på tillfällen när hon är nöjd med att vara still; i bärstolen. Hon hoppar jämfota när jag tar fram den, sitter tyst och stilla i den och klamrar sig fast vid den när det är dax att kliva ur. Så kanske är det ändå möjligt att göra som du. Hur långt har ni kvar nu? Och hur går det med din rygg att skjuta på barnvagnen mil efter mil? Kämpa på!
Hej Karolina...Dana är ju inte still många sekunder, en nutida Emil i Lönneberga, men njuter oftast av att sitta i barnvagnen, det händer ju något hela tiden, men, ja, här är hennes eget svar http://www.explorersweb.com/trek/news.php?url=interview-dana-strandberg_1405358707 ;-) Tack för din kommentar. M