Helt underbart! Jag känner mig både lycklig och lättad. Jag steg alldeles nyss ut ur en stekhet dabab, en trång minibuss som tar 8 personer, och jag gav chauffören 100 riyal (drygt 3 spänn) och sprang iväg under höga rop och jag tänkte:

"Priserna har säkert gått upp sedan sist."

Jag väntade mig en het diskussion, men i stället lämnade han tillbaka 50 riyal och gav mig ett brett leende. Det kändes så underbart att vara tillbaka i detta land, med de finaste människorna på jorden. Mycket har hänt sedan jag var här med familjen senast i oktober till och med december. I Sanaa är det definitivt stor skillnad. Borta är mycket av den aggression, den hopplösa kampen om att få pengar för att överleva som plågade folk och allt känns så...stillsamt. Svårt att tro efter att ha följt media de senaste månaderna enbart fyllt av al qaedas frammarsch i detta land.

Jag sitter på ett café frekventerat av inte de fattigaste jemeniter och en hel del västerlänningar, som vill få möjligheten att dricka en latte och möta vänner, byta information eller annat mer eller mindre skumt, (varför är ett visst lands spioner alltid snaggade?) eller kanske främst utnyttja internet. Det är därför jag är här. Jag träffade direkt landets mest kända rappare och en skicklig holländsk journalist, vilken är en av få som faktiskt lever i landet och som jag anser ger en rättvis bild. Hon tillhör inte den övervägande delen besökande journalister, som bor flott, umgås med sina kollegor och diktar upp sin story därifrån. Utan att kunna arabiska, ha rest i landet eller i de flesta fall, ens varit utanför Sanaa.

Förr sade alltid alla till mig, när skall du skaffa ett riktigt jobb? I och för sig får jag fortfarande den frågan, men än mer, ja, ja, nu när du fått familj, så då blir det att stanna på samma plats hela tiden.

Jag ljuger inte om jag säger att det kändes som en saga att forsa fram genom tajgan med bergen på varsinn sida  dragen av 25 renar. Det var nästan 55 minus grader och känseln i mina fötter var för länge sedan borta. Både renarnas och våra andedräkter sköt rakt upp i skyn, träd exploderade med ett blått sken vid vår sida och det gick inte att bortsta tänderna, för tandkrämen var frusen tillis. Nätterna i tält hade varit en njutning trots de låga temperaturerna. Det gällde bara att ta sig upp varje timme och fylla kaminen med ved.

"Jag vill bara tal om att jag betvivlar de temperaturer du nämnt att du upplevde längs Kolyma" , påpekade Jegor Makarov nästan direkt efter det vi introducerats för varandra: "Det blir aldrig lika kallt där som i Oymyakon och Jakutien."