Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


3 prylar som räcker för att göra en dokumentär

Häromdagen fick jag följande fråga av en läsare;

"Jag antar man behöver en massa prylar för att göra en dokumentärfilm om sin resa ?"

Nä, faktiskt inte! Egentligen bara tre saker. I synnerhet om man vill göra någonting i ett land där det i stora drag är förbjudet att föra in proffessionell kamera utrustning. Som exempelvis Jemen.

Jag visste innan den färden att jag behövde en proffs kamera för att kunna göra en säljbar film, men att den fick lov att se ut som en amatörkamera, vara liten, enkel och så att jag kunde smuggla in den i delar. Jag var också ganska övertygad att den kunde bli tagen av myndigheterna redan vid ankomst eller bli förstörd av de tuffa yttre omständigheterna och att jag därför behövde en backup kamera. Med samma funktion som föregående, att se amatöraktig ut, men i själva verket vara en proffs kamera. Jag visste också att ljud är helt avgörande för en bra dokumentär samt att jag inte har mycket pengar. Likaså att begränsat utrymme var en verklighet. Så jag frågade runt bland de dokumentär filmare jag har som vänner världen över och kom du fram exceptionellt bra lösning som nu gjort att jag återvänt hem med över 200 timmar film från Expedition Jemen med Kamel.

 Jag skulle därför med fördel rekommendera följande lösning;

1. Som huvudkamera, där även B-ljudet är acceptabelt, så blev det en Canon XA10 som blev svaret. Liten, lätt att plocka isär och gömma, enkel att sköta, med bildstabilisator av hög klass eftersom stativ tar man inte med på en sådan färd med dessa omständigheter, och det enda som är ett problem ibland, är att man saknar knappar för att justera ljus, skärpa, vitbalans, utan man måste göra det på en liten skärm. Ljudet utan extern mikrofon är helt godkänt och den är tålig. Att ta med sig en s.k Pelican case är också omöjligt under rådande förutsättningar i ett land som Jemen, så den lär packas i en skjorta i ryggsäcken. Extra batterier behövs så klart, men räcker länge. 

2. Som backup kamera valde jag en Panasonic Lumix DMC GH2 för att den både fungerade som stillbildskamera och kunde användas att filma. och när den väl användes, kanon! Lätt att sköta, tar finfina bilder, bra film, har även fullt tillräcklig mikrofon även för intervjuer i stressituationer. Stillbilderna mycket bättre än de Nikonkameror jag har. Ser dessutom ut som en billig turistkamera. Men HD film så klart! 

3. En tålig mikrofon, och jag valde en Sennheiser K6som är tålig och säker. Körs på ett AA batteri. 

Till detta kommer någon mikrofonkabel, extra batterier och för att driva allt detta hade jag med mig grejer som solpanel, batteri med mera från Human Edge Tech ihopsatt av paret Tom och Tina Sjögren i San Fransisco.

Med dessa grejer så gör man med fördel en dokumentär. Självklart lär manus, programidé och dramaturgi vara av klass hög nog för att få intresserade köpare, men det är en helt annan historia!

För er som eventuellt vi se mer klipp från Jemen resan, se här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.