Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Jemen; En positiv inblick och ett litet perspektiv på Al Qaeda

Copyright Oliver Steeds

Copyright Oliver Steeds

Hej på Er Utsidan läsare!

Jag vet inte inte om Utsidans läsare är intresserade av några lätt politiska analyser av Jemen och dokumentärfilm, men kanske är någon det. Jag är medveten att det är en sajt för friluftsliv! Om inte intresset finns, kanske lite läsning på engelska på min engelska gästblogg med många tunga skribentnamn som nu haft sin 100:e blogg sedan starten 1 januari 2010 kan vara av intresse! Se här

Annars en sorts lätt analys, oakademisk betraktelse här nedan av jemen, dokumentärfilm och Al Qaeda.....

Efter min tid i Jemen, så börjar jag få alltmer frågor från media om mina åsikter beträffande landet. Nu sist från BBC som håller på med en programserie om händelserna i Mellan Östern. Jag uppskattar detta och tackar oftast ja till att ha en åsikt. Men jag är långt ifrån kunnig nog att kunna göra några djuplodande analyser, men om jag appelerar mina 26 år som resenär på vad jag ser och förstår, eftersom jag förmodligen är en av en mindre grupp som kunnat resa runt i delar av landet, så har jag gärna en åsikt! Men jag säger inte att jag vet bäst, men att jag har nog på fötterna för att ha en åsikt.

Vad jag lärt mig mest av min Jemen tid, är att en bråkdel av landet är som det mest framställs i media. Jemen framställs gärna som ett av världens fattigaste och farligaste, en träningsplats där Al Qaeda skickar ut dödliga terrorister världen över och där det pågår ett blodigt stamkrig som vilken sekund som helst kommer att få landet att kollapsa. Ett land där alla tuggar kat, bär dödliga vapen och är religiösa extremister. Denna verklighet existerar, men är i stort en droppe i havet gällande verkligheten. Vi tittare blir lätt lurade av hur världen ser ut genom just media. Oftast negativt. I regel till följd av att filmen eller artikeln måste säljas och dramatiseras därför för att det skall bli en verklighet. På senare tid har det visats 2 dokumentärer från Jemen i SVT:s utmärkta Dokument Utifrån. (Förmodligen en av världens bästa programförmedlare av riktigt bra dokumentärer.) Även om de beskriver verkliga händelser i Jemen, så är det som sagt, bara en liten del. Och min oro är att allt det negativa bara spär på den oro som finns i väst för Islam, muslimer och Arabvärlden. Någonting vi inte behöver nu när den islamska världen är i uppror mot väst till följd av en mycket provocerande amerikansk film och minst lika onödiga franska teckningar.

En av dessa dokumentärer som visades var Kampen Om Jemen rörande oroligheterna i Jemen 2011 och "kriget" mellan de tre stridstupparna Abdullah Ali Saleh, Ali Mohsen och Al Ahmar. Filmen är gjord av brittenSean McAllister och den fick mig att reagera starkt och som fick mig att starta en debatt runt filmen på engelska, sehär. Anledningen till min upprödhet var att det var enligt mig en rejäl vrångbild av landet av ännu en journalist som vill göra karriär på att överdramatisera verkligheten och sig själv som en supermänniska. Visserligen var det en tid av mycket dramatiska händelser, och som filmen bjuder på bra bilder av, men han höjer sig själv till skyarna på olika sätt och vis som alla som har med Jemen att göra, vet är osant. Exempelvis klipper han in kommentarer om talibaner som inte alls existerar i landet, helt enkelt för att dramatisera och sälja samt säger att han är den enda västerländska journalisten i Jemen. Vilket jag kritiserade mest eftersom jag visste det var många skickliga journalister i landet under denna tid, inte minst den svenske journalisten Tanya Holm som bodde där då och nu. Min kritik mot Sean angående detta gjorde att man nu kan läsa i hans programförklaring att han var den ende journalisten kvar på sitt hotell under oroligheterna! Inte i hela Jemen som han sålde in sin idé på....

Nu kanske det framstår som oerhört skrattretande, men det skall sägas att de flesta platser där det förekommer stora oroligheter så bor oftast de flesta utländska journalister på samma hotell. Nu vet jag självklart inte om det här gäller på alla dessa orosplatser världen över, men jag vet att i Sanaa och Jemen så lämnar sällan det utan beskydd, beskriver alltid sin rädsla över hur farligt allt är och mycket av den information de delar med sig av, är baserad på andras uppgifter. Oftast andra journalister på samma hotell. Och jag vet inget s.k scoop från Jemen som inte betalats med ganska stora penningsummor av den reporterande journalisten. Nu skall det sägas att det finns en hel del bra rapportörer från landet, men alltför många som flyger in, har en åsikt, gör ett "scoop" och lämnar.


Dokumentär nummer två var dokumentären I Al Qaeda Land som är en bättre titel än den ursprungliga Inside Al Qaeda In Yemen, producerad av PBS och gjord av den välrenommerade journalisten Ghaith Abdula Ahad som jag följt i Guardian under många år, men även här har jag många åsikter. Den skrämmer folk, mer än den informerar och journalisten i fråga nämner hela tiden hur rädd han är att bli kidnappad. Man visar en karta som visar att Al Qaeda (och Ansar Al Sharia) och säger att Al Qaeda land är större än Österrike. Helt fel. De Al Qaeda medlemmar man intervjuar tillhör inte de ledande och hela filmen, ja, man kommer liksom aldrig till utan är mest rädd. Vilket jag kan förstå. Men oron över Al Qaeda är vida större än verkligheten.

Under hela min andra färd i Jemen så pratades det överallt, av alla (utom de flesta beduinerna) och hotet att bli kidnappad var gigantiskt. Ingen trodde det skulle gå bra för oss. Vi var i påstådda Al Qaeda trakter, men det visade sig bara vara en familj som kom från en by som hette Al Qaeda i närheten av Taizz. Inte en enda gång har jag mött denna grupp av misströstande människor och hårdnackade proffessionella soldater från andra länder. Och jag vet att de inte ens skulle finnas i Jemen om inte stammarna tillåt dem vara där, för att de är missnöjda med de styrande.



I stället under mina sammanlagda 8 månader i landet, så har jag bara med de hyggligaste av människor med några få undantag. Jag bor i Malmö, som anses vara Sveriges farligaste stad. Var då? Visst är det så, precis som i Beirut, Damaskus, Sanaa och andra städer som visas i media som verkar helt sönderbombade, att det finns områden som är livsfarliga, men de flesta inte. Detta eviga dramatiserande!

Kontentan av vad jag vill säga med vad jag skriver är att det verkligen är så att världen är klart mycket mer positiv än den bild som framförs i media. I synnerhet Jemen.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Portraits of Karlag. Ondskan sitter fortfarande i väggarna

Jag skriver det här nu av en enkel anledning.

Theo har gjort en mycket bra film.

Att få gå vilse

Jag hittade ett foto av mig själv häromdagen.

Till Mina Tjejer, Eva och Dana

Till mina döttrar, Eva och Dana


Tjejer,
Klockan är två på morgonen. Jag har haft en sån där natt igen. Ni vet när jag går upp, gör starkt kaffe, går runt i huset och försöker intala mig att jag inte ska titta på nyheterna. Och så gör jag det ändå.
Jag befinner mig i någon sorts chock över världsläget. Det känns som om det gått fort. För fort. Som om vi halkat från det ordnar sig till att det här kan bli farligt på riktigt utan att någon hann bromsa.
Och jag skriver det här för att ni är det viktigaste jag har. Inte för att jag tror att allt är kört, utan för att jag vill att ni ska förstå hur jag tänker och vad jag hoppas att ni bär med er.
När Ryssland gick in i Ukraina var det som om något brast. Inte bara ett krig. Utan en regel. En grundregel.
Efter andra världskriget skapade världen FN-stadgan, och i den finns en princip som är så enkel att den nästan låter självklar, man får inte hota eller använda våld mot andra länders gränser eller självständighet. Små länder skulle ha samma rätt som stora. Det var ett försök att göra världen mindre barbarisk.
Det är den principen som trampas på nu. Det är därför det känns annorlunda.
Och det är också därför det som händer i Arktis och kring Grönland gör mig rädd på ett nytt sätt. Ukraina var fruktansvärt, men det låg längre bort i kroppen. Arktis ligger nära oss. Det påverkar Danmark. Norge. Sverige. Våra hav. Våra vägar. Vår trygghet.
Jag tror att en del av rädslan handlar om just det: när hotet kommer nära, när psykologiskt avstånd försvinner, då blir det inte en nyhet. Då blir det något man känner i magen.
Arktis är inte bara is och björnar. Det är resurser. Nya sjövägar. Strategi. Stormakter som flyttar fram positioner samtidigt som isen smälter. Det är ett område där klimatet och geopolitiken möts och det är inte en bra kombination.
Ni frågade mig vid middagen igår varför jag är så tagen av allt det här.
Ett av svaren är att jag aldrig trodde att vi så snabbt skulle hamna i en tid där auktoritära ledare blir norm igen. Att USA, som på många sätt varit en symbol för frihet och öppenhet, skulle dra åt ett hårdare, auktoritärt och mer cyniskt håll. Att Ryssland skulle fortsätta gå den väg det gör. Att Kina skulle bli allt mer offensivt mot omvärlden.
Det blir mer vi och dom. Mer stängda gränser. Mer misstänksamhet. Mer kontroll. Som resenär har jag aldrig känt det så tydligt som de senaste åren.
Och det finns drivkrafter bakom det som är större än enskilda personer: rädsla efter kriser, växande klyftor, ekonomisk osäkerhet och en digital värld där algoritmer belönar ilska, konflikt och förenkling.
Det är svårt att bygga samhällen på det.
Det andra som håller mig vaken är klimatet.
Klimatet är inte en fråga bredvid allt annat. Det är en förstärkare. Det gör redan svåra saker svårare som mat, vatten, ekonomi, konflikter, migration, försörjning.
Globalt ser vi mer extremt väder. Värmeböljor, torka, skyfall, bränder. Skördar slår fel. Priser rör sig. Människor tvingas fly.
Och här hemma märker vi det också. Inte som undergång, men som förändring, exempelvis mildare vintrar, regn på snö, kortare säsonger. Sälen och Lima är en symbol för det. Där vi har stugan. Vintern blir mer osäker, och det påverkar människor som lever av den.
Jag tänker också på vår stuga i Lima. För mig är den inte bara ett hus. Den är en plats där man kan andas. Där man kan leva enklare. Där man kan klara sig bättre om världen blir mer stökig, oavsett om det handlar om elavbrott, skyfall eller bara behovet av lugn.
Jag lyssnade nyligen på Martin Krag i en P4-intervju. Han sa något som stannade kvar i mig, han kunde resa fritt som tonåring, men hans barn kommer att leva i en mer begränsad värld.
Jag känner igen mig.
När jag var 13–15 rörde jag mig på ett sätt som kändes självklart. Det fanns risker, men världen kändes öppen. I dag är det annorlunda. Inte bara på grund av krig och terrorhot, utan också på grund av klimatet, ekonomin, övervakningen, och att allt ska dokumenteras, bedömas, jämföras.
Begränsningen handlar inte bara om var man får resa. Den handlar också om en känsla. Att framtiden inte är oändlig, utan villkorad. Att man måste väga saker, tänka längre, vara mer medveten.
Det är tungt. Men det kan också föda något bra. Ansvar, mognad, omsorg, verklig frihet, den som inte bygger på att någon annan betalar priset.
Och här kommer det viktigaste.
Jag tror inte att ni är chanslösa. Tvärtom. Jag tror att ni redan har sådant som många andra saknar.
Ni har levt ute. Ni har frusit och skrattat och löst problem. I extrema områden. Ni vet att det går att klara sig med lite. Ni vet att man måste samarbeta. Ni har sett världen med egna ögon, inte bara genom en skärm.
Det vi ska fortsätta träna på tillsammans innan jag gör vidare till högre utforskning är två sorters mod:
Modet att säga ifrån när något är fel, även när man riskerar att bli obekväm.
Modet att göra rätt saker länge, även när det går långsamt och ingen applåderar.
Och en sak till. Att hålla fast vid människor som vill väl. För de finns. De syns bara inte alltid i flödet. Men vi möter dem överallt när vi reser.
Jag skriver inte det här för att skrämma er, utan för att ni ska förstå att jag tar världen på allvar.
Men också för att jag vill att ni ska känna det jag kände när jag växte upp.
Jag föddes 1962 och växte upp i 60- och 70-talets Sverige. Folkhemmet var inte perfekt, men det fanns en idé om att vi byggde något tillsammans. Att en murarson kunde ha samma chans som någon annan. Gratis skola. Sjukvård. Bibliotek. Idrott. Tillit.
Det är en viktig erfarenhet att bära: att samhällen kan byggas. Att solidaritet inte är en slogan, utan ett system. Och att det går att välja det igen, även om det ser annorlunda ut i dag.
Så! Vi kör en ny expedition i sommar. Oavsett.
Inte för att fly från världen. Utan för att öva på att leva i den. Tillsammans.
Er pappa

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips