Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Jemen; En positiv inblick och ett litet perspektiv på Al Qaeda

Copyright Oliver Steeds

Copyright Oliver Steeds

Hej på Er Utsidan läsare!

Jag vet inte inte om Utsidans läsare är intresserade av några lätt politiska analyser av Jemen och dokumentärfilm, men kanske är någon det. Jag är medveten att det är en sajt för friluftsliv! Om inte intresset finns, kanske lite läsning på engelska på min engelska gästblogg med många tunga skribentnamn som nu haft sin 100:e blogg sedan starten 1 januari 2010 kan vara av intresse! Se här

Annars en sorts lätt analys, oakademisk betraktelse här nedan av jemen, dokumentärfilm och Al Qaeda.....

Efter min tid i Jemen, så börjar jag få alltmer frågor från media om mina åsikter beträffande landet. Nu sist från BBC som håller på med en programserie om händelserna i Mellan Östern. Jag uppskattar detta och tackar oftast ja till att ha en åsikt. Men jag är långt ifrån kunnig nog att kunna göra några djuplodande analyser, men om jag appelerar mina 26 år som resenär på vad jag ser och förstår, eftersom jag förmodligen är en av en mindre grupp som kunnat resa runt i delar av landet, så har jag gärna en åsikt! Men jag säger inte att jag vet bäst, men att jag har nog på fötterna för att ha en åsikt.

Vad jag lärt mig mest av min Jemen tid, är att en bråkdel av landet är som det mest framställs i media. Jemen framställs gärna som ett av världens fattigaste och farligaste, en träningsplats där Al Qaeda skickar ut dödliga terrorister världen över och där det pågår ett blodigt stamkrig som vilken sekund som helst kommer att få landet att kollapsa. Ett land där alla tuggar kat, bär dödliga vapen och är religiösa extremister. Denna verklighet existerar, men är i stort en droppe i havet gällande verkligheten. Vi tittare blir lätt lurade av hur världen ser ut genom just media. Oftast negativt. I regel till följd av att filmen eller artikeln måste säljas och dramatiseras därför för att det skall bli en verklighet. På senare tid har det visats 2 dokumentärer från Jemen i SVT:s utmärkta Dokument Utifrån. (Förmodligen en av världens bästa programförmedlare av riktigt bra dokumentärer.) Även om de beskriver verkliga händelser i Jemen, så är det som sagt, bara en liten del. Och min oro är att allt det negativa bara spär på den oro som finns i väst för Islam, muslimer och Arabvärlden. Någonting vi inte behöver nu när den islamska världen är i uppror mot väst till följd av en mycket provocerande amerikansk film och minst lika onödiga franska teckningar.

En av dessa dokumentärer som visades var Kampen Om Jemen rörande oroligheterna i Jemen 2011 och "kriget" mellan de tre stridstupparna Abdullah Ali Saleh, Ali Mohsen och Al Ahmar. Filmen är gjord av brittenSean McAllister och den fick mig att reagera starkt och som fick mig att starta en debatt runt filmen på engelska, sehär. Anledningen till min upprödhet var att det var enligt mig en rejäl vrångbild av landet av ännu en journalist som vill göra karriär på att överdramatisera verkligheten och sig själv som en supermänniska. Visserligen var det en tid av mycket dramatiska händelser, och som filmen bjuder på bra bilder av, men han höjer sig själv till skyarna på olika sätt och vis som alla som har med Jemen att göra, vet är osant. Exempelvis klipper han in kommentarer om talibaner som inte alls existerar i landet, helt enkelt för att dramatisera och sälja samt säger att han är den enda västerländska journalisten i Jemen. Vilket jag kritiserade mest eftersom jag visste det var många skickliga journalister i landet under denna tid, inte minst den svenske journalisten Tanya Holm som bodde där då och nu. Min kritik mot Sean angående detta gjorde att man nu kan läsa i hans programförklaring att han var den ende journalisten kvar på sitt hotell under oroligheterna! Inte i hela Jemen som han sålde in sin idé på....

Nu kanske det framstår som oerhört skrattretande, men det skall sägas att de flesta platser där det förekommer stora oroligheter så bor oftast de flesta utländska journalister på samma hotell. Nu vet jag självklart inte om det här gäller på alla dessa orosplatser världen över, men jag vet att i Sanaa och Jemen så lämnar sällan det utan beskydd, beskriver alltid sin rädsla över hur farligt allt är och mycket av den information de delar med sig av, är baserad på andras uppgifter. Oftast andra journalister på samma hotell. Och jag vet inget s.k scoop från Jemen som inte betalats med ganska stora penningsummor av den reporterande journalisten. Nu skall det sägas att det finns en hel del bra rapportörer från landet, men alltför många som flyger in, har en åsikt, gör ett "scoop" och lämnar.


Dokumentär nummer två var dokumentären I Al Qaeda Land som är en bättre titel än den ursprungliga Inside Al Qaeda In Yemen, producerad av PBS och gjord av den välrenommerade journalisten Ghaith Abdula Ahad som jag följt i Guardian under många år, men även här har jag många åsikter. Den skrämmer folk, mer än den informerar och journalisten i fråga nämner hela tiden hur rädd han är att bli kidnappad. Man visar en karta som visar att Al Qaeda (och Ansar Al Sharia) och säger att Al Qaeda land är större än Österrike. Helt fel. De Al Qaeda medlemmar man intervjuar tillhör inte de ledande och hela filmen, ja, man kommer liksom aldrig till utan är mest rädd. Vilket jag kan förstå. Men oron över Al Qaeda är vida större än verkligheten.

Under hela min andra färd i Jemen så pratades det överallt, av alla (utom de flesta beduinerna) och hotet att bli kidnappad var gigantiskt. Ingen trodde det skulle gå bra för oss. Vi var i påstådda Al Qaeda trakter, men det visade sig bara vara en familj som kom från en by som hette Al Qaeda i närheten av Taizz. Inte en enda gång har jag mött denna grupp av misströstande människor och hårdnackade proffessionella soldater från andra länder. Och jag vet att de inte ens skulle finnas i Jemen om inte stammarna tillåt dem vara där, för att de är missnöjda med de styrande.



I stället under mina sammanlagda 8 månader i landet, så har jag bara med de hyggligaste av människor med några få undantag. Jag bor i Malmö, som anses vara Sveriges farligaste stad. Var då? Visst är det så, precis som i Beirut, Damaskus, Sanaa och andra städer som visas i media som verkar helt sönderbombade, att det finns områden som är livsfarliga, men de flesta inte. Detta eviga dramatiserande!

Kontentan av vad jag vill säga med vad jag skriver är att det verkligen är så att världen är klart mycket mer positiv än den bild som framförs i media. I synnerhet Jemen.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.