Vid många tillfällen den gångna månaden har denna diktstrof, som här fått bli rubrik, kommit i mina tankar.

Många gånger bara under de senaste två dagarna, på vandring längs John Bauerleden mellan Gränna och Huskvarna.

Tiotusentals vitsippor blommar nämligen i varenda betesmark och äng, varje skogsbacke, dikeskant och till och med vägren.

Vitsippan är min älsklingsvårblomma så jag kan nästan inte se mig mätt på vitsippsbackarna, njuter av deras honungsaktiga doft som kommer svepande med vinden.

Vitsippsbacke vid Äng, utmed John Bauerleden

DIkten jag tänker på handlar inte alls om vitsippor, nej, det är påskliljor poeten ser men hade han inte varit engelsk utan svensk, tror jag att han kunnat skriva lika inspirerat om vitsippor.

Poeten är William Wordsworth och min ena dotter har fått mej, som vanligen inte ens läser poesi på svenska, att läsa denna dikt på originalspråket.

Här kommer vitsippsdikten...nej, påskliljor var det ju...

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine
And twinkle on the milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they
Out-did the sparkling waves in glee:
A poet could not but be gay,
In such a jocund company:
I gazed -- and gazed -- but little thought
What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.