Hur jag har friluftsfostrat mina barn

En milstolpe i mitt liv.

En period som varat mer än halva mitt liv är till ända.

Jag har inte längre något barn som bor hemma hos mej!

Egentligen flyttade yngsta dottern redan för ett år sen då hon valde att läsa sjöintendentur i Göteborg sista gymnasieåret. Dagen efter studentexamen flyttade hon ihop med pojkvännen men det är först nu, när hennes flickrum är tömt och urstädat det känns att hon också har flyttat. Lite vemodigt, men ändå precis som det ska vara!

Nygrillad sjökockstudent vandrar ut i världen med kritpåse på rumpan

När jag nu går här och plockar, gör hennes rum till mitt, funderar jag på hur jag har uppfostrat mina barn.

Tre stycken är de, Syster Yster, Bror och Lillstrumpa, självständiga och starka, intelligenta och väl rustade att klara sig i vuxenlivet. Så långt är jag väldigt nöjd och belåten med vad jag (?) har åstadkommit.

Men så är det det där med friluftsfostran. Har den varit bra nog?

Vi har alltid bott nära naturen. När vi fortfarande var kärnfamilj bodde vi i hus omgivet av skog och barnen har fortfarande tillgång till det stället. Där fanns "Klippiga Bergen" -  några branter och bergsskrevor några hundra meter från huset, "Grodyngsdammen" på andra sidan vägen, kantarellställen, skog, ängar, stigar... barnen fick utforska närmsta skogarna på egen hand. Ibland tältade vi vid havet och eller i  skogen och de kan elda och hantera kniv. På vintrarna åkte vi skridskor och skidor.

Syster Yster var scout, hon gillade lägerlivet, fast inte spindlarna. Det var tack vare henne som jag började orientera, hon gick nybörjarkurs som nioåring och jag hängde på. Tack för det, det har gett mej väldigt mycket!

Inte riktigt nöjd orienteringstjej

Nu för tiden har hon en liten båt på ostkusten, tillsammans med sambon åker hon ofta ut med den och fiskar. Hon går i skogen och plockar svamp. Längtar efter att köra MTB igen...

Bror gillade aldrig organiserade aktiviteter. Han prövade mycket men tappade snart intresset. Men klättrade på allt som gick att klättra på gjorde han redan som liten pojk.

Stubbklättring på Omberg

Numera är han hängiven klättrare, klättrar ganska svåra leder,  älskar bouldering. Lite roligt tycker jag att det är att jag faktiskt var med allra första gången han prövade på klippklättring.Men det har jag redan berättat om i ett tidigare blogginlägg. 

http://www.utsidan.se/blogs/topptur/index.htm?category=109

En gång var vi på semester i Jämtlandfjällen. Det var på husvagnstiden, den parkerades i Höglekardalen. Vi strosade, fiskade, rodde till Hovdebuan, grillade korv på fjället, kliade myggbett. Syster Yster och Bror sprang förtjusta från den ena bäcken till den andra och drack  vatten   "

"Kom så smakar vi på bäcken!"  "Vilken tycker du var godast?" " Jag gillar denna bättre!"  " Nä, jag tyckte den andra var godare!"

Lillstrumpa var fortfarande lite ostadig på benen och fick sitta i bärstol på mammas rygg. Ibland fick hon också smaka på bäcken. Barnen var inte vana vid att kunna dricka bäckvatten, de tyckte det var fantastiskt!

Sen började Lillstrumpa att rida, under flera år var det  hennes stora intresse. Sämre saker kan man ägna sig åt! Hon klättrar också, gick grundkurs ihop med brorsan och hänger med honom ibland både på utomhus- och inomhusklättring.

Fjälltur till häst i Idre

Lånar sin fars kanadensare och paddlar på det fina sjösystem Kvarnsjöarna-Bunn-Ören, strax utanför Gränna, gör de alla tre ibland. Fiskegrejorna brukar följa med och ibland blir det någon tältnatt också.

Visst önskar jag att vi hade varit ute mycket mera och tältat, att jag hade tagit med dem till fjällen många flera gånger. Men jag tror att de har fått en bra grund att stå på och jag hoppas att de bygger vidare på den.

Syster Yster, Bror och Lillstrumpa heter i själva verket något helt annat! 

Logga in för att kommentera

 Glömt namn/lösen?

   Registrera dig

2008-09-07 16:19   OBD

GRATTIS!
Du kan vara både stolt, glad och lycklig över din insats som mamma.
/ Bertil
 

2008-09-07 16:49   BrittMarie

Jag är då väldigt stolt,glad och lycklig över barnen!!!
 

2008-09-07 18:27   annakari

Visst önskar man att man kunde packa deras livssäck med sånt man själv tycker är viktigt. Jag tycker du har lyckats fantastiskt bra. Vilka fina barn du verkar ha.
 

2008-09-07 22:42   Öhrnell

Att kunna elda och hantera kniv är färdigheter som inte ska underskattas! Har man fått med sig det, då har man fått med sig mycket. "Bättre börda bär ej man på vägen, än mycket mannavett"
 

2008-09-07 23:45   Elna

"Så långt är jag väldigt nöjd och belåten med vad jag (?) har åstadkommit."

Det är ett frågetecken för mycket i den meningen mamma! Du är den bästa mamma man kan önska sig, och att vi fått härja fritt i skog och mark från tidig ålder är guld värt. I staden är jag fortfarande lite vimsigt bortkommen, men i skogen är jag hemma.
 

2008-09-08 09:13   brigas

Var glad,att du lyckats "överföra" uteintresset till alla dina barn.Det är så mycket värt.
Jag själv är lite "avis",nånstans gjorde jag fel,trots goda intentioner...
 

2008-09-08 11:22   Islusen

Härligt! För er allihopa.
 

2008-09-12 10:10   Thomas Traneving

Att kunna hantera ett Trangia kök är det inte varenda unge som kan......
Det upptäckte våra ungar när vi följde med på en "överlevnadstur" som Idre Fjäll ordnade (varade i 2 timmar.....och var gratis för stugägare ;))

Killen som var med som guide "hypade" verkligen det här med att tända ett Trangia kök, att använda tändstål, hur man "Hittar vatten i ......en bäck....i naturen".

Våra ungar, då 6, 10, 11 och 12 år titta förundrat på alla imponerade människor (tyskar och danskar). För dem var allt detta en själklarhet som de trodde alla vuxna människor kunde.

Så olika det kan vara!
Och visst har du fostrat dem väl, de klättrar, paddlar och är ute i skog och mark. Bra jobbat!