Dagen efter min  tur upp till Sálajiegna bestämde jag, något motvilligt för att lämna Sulitelmamassivet bakom mej och styra kosan mot Kvikkjokk. Det var fantastiskt att få se dessa fjäll från nästan alla  håll, det fattas inte mycket i att jag gick runt hela massivet. Vädrets makter stod verkligen på min sida, inte en enda dag var topparna  dolda i moln!

Vandring från Pieskehaure kändes mödosam. Genom en passage med videsnår blev jag en stund lätt förvirrad och trodde att jag var på väg åt fel håll. Vimsade och snodde runt, betedde mej som en som absolut inte borde släppas ut ensam på fjället... Bara för jag hade struntat i orienteringens viktigaste regel - passa kartan! Förutom en kort sträcka som var som att gå på grusgångarna hemma i Rådhusparken, var det bara stenigt och eländigt.Och uppförsbacke och kall motvind. Så kyligt att jag nu för första gången på nästan en vecka packade upp och tog på mej regnjackan. Den kvällen hittade jag min lägerplats vid Vistekjávrres östra ände. Egen badvik ingick i campingavgiften, men jag var alltför frusen för att vara badsugen.

Tältplats med egen badvik vid Vistekjávrre

Så fortsatte vandringen förbi Vájmok till Gurávágge. Jag trodde det skulle vara faslig stenskravligt och eländigt den här sträckan, men så farligt var det faktiskt inte. Brant upp och ner På Vájmokbakte men riktigt fin stig och fin utsikt bort mot Fierrovágge. Nere vid Vájmokstugan var grönt och fint, stugplatsen kändes trivsam. Stugvärden var ute och jag stannade och pratade en stund. 

Regnby över Vájmok, men inget regn på mej!

I Kurajaure rastskydd träffade jag en man som var påväg till Pieskehure för att bli nästa stugvärd där. Han bjöd på kokekaffe ur sin termos och dessutom fralla med bregott på. Gissa om det smakade ljuvligt! Det var godare än värsta brakfikan på café! Efter en vecka med pulverkaffe och mjukost var det festmat!

Staika och Akto

Halvvägs ner i Guravágge slog jag läger för två nätter. Åter igen tänkte jag ta en vilodag och ströva fritt utan stora ryggsäcken.  Först en förmiddagstur till sjön 1022 på Guátjåhkkå. På kartan ser den ut att ligga så nära kanten på stupet ner mot Tarradalenså den knappt klarar att hålla sej kvar där uppe. Så fortsatte jag upp till toppen på Gurátjåhkkå beundrade utsikten över Tarradalen som är storslagen, gick ner igen och drack elvakaffe.

Toppröset på Gurátjåhkkå

Latmasken slog till, jag löste lite korsord,åt godis, pratade med ett par förbipasserande vandrare och njöt av tillvaron. Efter lunch gav jag mej av för strövtåg på Staikas sluttning. Tog vägen förbi en renvaktarstuga, kom att tänka på att "Jokkmokk" skrev i ett blogginlägg att alla stugor skulle märkas med skyltar för att underlätta för fjällräddningen. Nyfiket rundade jag stugknuten  för att se om där fanns någon skylt.  Jodå, visst var den märkt!

Jag ville se en glaciär till på nära håll!  Mot Stáiggájiegna! Just när jag tog mej upp för sista ändmoränen kom en helikopter flygande rakt ovanför mej. Då tänkte jag ännu mer på "Jokkmokk" och fjällräddning och diskussioner här på utsidan hur man ska bära sej åt, eller inte bära sej åt om man ser en helikopter. Där var jag i min skrällgula vindjacka och vågade inte ens titta upp från stenskravlet, för tänk om de skulle tro att jag behövde hjälp!  Men den flög vidare, jag kunde andas ut och i lugn och ro ta en titt på glaciären. Den var inte så märkvärdig, men en glaciär är en glaciär och jag tycker det är fascinerande med dessa "eviga" ismasor.

Så var det nästan bara Tarradalen kvar, mest en halvtrist transportsträcka men det finns pärlor där också! Njunjes till exempel. Jag är väldigt förtjust i den stugplatsen, När man kommer uppifrån Tarradalen är Njunjes en sista bit av fjället, en plats för sista natten på fjället innan skogen tar över för gott. "Min" tältplats på andra sidan bron var ledig, jag stannade här, beundrade fjällbruden som blommade, eldade en brasa.

Trerätters sista kvällen på fjället

Kvällsljuset blev fantastiskt vackert det, blev ett rödaktigt sken på fjällen längre bort. Det fick mig att tänka på Ayers Rock i Australien. Tyvärr vet inte vad de heter,  kartbladet räcker inte så långt. En otydlig stig var slarvigt markerad med röd färg, jag frågade stugvärden vart stigen ledde och fick veta att Kungsledens nya sträckning förmodligen skulle gå där.

Ayers Rock på lappländska

 Det är svårt att gå förbi Njunjesgården utan att stanna och titta på det nästan raserade gamla boningshuset. Funderar på hur det var att bo där i väglöst land. Huset var nog fint då men även nu i förfallet finns en skönhet.

Mjölkört i Njunjes

Ungefär vid Bäcken kan man gå fram till älven och beundra vackra formationer, jättegrytor stora nog att krypa ner i och plocka sammetslena stenar att ta hem till samlingen.

Tarraätno 

Så var jag framme i Kvikkjokk, en fantastisk fjällvandring var slut. Så mycket vackert jag sett och så fantastiskt bra väder!  Jag har gått många fina fjällturer, det är svårt säga vilken som varit bäst, men skulle jag försöka rangordna turerna skulle denna hamna högt på listan.