Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Från Änonjalme till Álggajávrre - Sarekvandring 2009

Sarek, vi kan väl gå i Sarek i sommar?!!

Förslaget kom från Christer och jag hade inget att invända mot det. Nio år sedan jag senast var där och eftersom Sarek fyller hundra år som nationalpark i år passade det bra att hylla jubilaren på plats.

För min inre syn såg jag klarblå himmel, glaciärer skimrande i solsken och kaxiga fjälltoppar som ogenerat  visar upp sej i all sin glans. Ville att Christer, som aldrig varit i Lapplandsfjällen förut, skulle få se allt från den vackraste sidan. Men hur ofta blir drömvädret verklighet i fjällen? Inte så ofta, inte i Sarek och inte just den här vandringen.

Áhkká med molnhöljda toppar


Vandringen kan delas in i tre etapper: Genom två stora dalar där vi träffade ganska många andra vandrare och där molnen bara högst motvilligt skingrades runt fjälltopparna. Så en mellanakt med solig och social kyrkhelg vid Alkavare kapell och därefter vandring längs den gamla präststigen till Kvikkjokk.

Från Änonjalme nådde vi lätt Sarek och Routhesvágge genom att följa Padjelantaleden till Sjnjuvtjudisjåhkå. Hela dagen spanade jag upp mot Áhkká i förhoppning om att molntäcket skulle lätta men inte förrän framåt kvällen, då vi slagit läger en bit upp längs Sjnjuv... äh, det är besvärligt med utrikiskan, tyckte Christer, blev det någorlunda molnfritt. Det var en av mycket få kvällar som vi kunde sitta ute och njuta av mat och omgivningar, Áhkká, Gisuris och Niják omringade oss.

 

          Áhkká, Gisuris och Niják


Stigen, för det finns stig att följa nästan hela vägen från "treparksmötet" till Skárjá, går förbi Kisuriskåtan. Den inbjöd till godispaus men  är alldeles för dålig för att erbjuda något skydd mot väder och vind.

 

Kisuriskåtan

 

Upp genom Ruohtesvágge stretade vi i motvind och efter vattendelaren även mot regn. Ett större vad bjuder dalen på, det över Smájllájåhkå. Den ska vadas högt upp, vattnet strömmar ganska hårt men botten består av grus som gör att det ändå är lättvadat trots vatten upp över knäna. Dessutom visade det sig att Christer är bra på att uppfatta hur man kan gå och inte alls rädd för att kliva ut i strömmen.

Smájllájåhkå

 

Ruohtesvágge står inte särskilt högt upp på min lista över vackra dalgångar. Säkert hade jag tyckt annorlunda om det varit bättre väder så man kunnat se toppar och glaciärer bättre. Nu var jag mest irriterad på att klafsa genom blöta översilningsmarker med blicken sänkt för att slippa få regn i ansiktet, men såg många renar här och det är alltid trevligt! Någon liten stund då och då lättade molntäcket och visade upp godbitar.

 

 

Vid Skárjá upplevdes en mycket regning och blåsig natt. I sista stund innan ovädret satte igång kom vårt Berganstält på plats, som en katt bland hermelinerna,  på samma gräsplätt där tre Hillebergtält redan var uppradade. Av erfarenhet vet jag vårt tält klarar sig mycket bra i blåsväder så nattsömnen blev god trots ovädret.

 

Smájllájåhkå vid Skárjá


Nu var det lördag förmiddag, ovädret hade dragit bort och lite som ett infall styrdes stegen mot Álggavágge i stället för Guophervágge som planerat, för att kanske hinna till kyrkhelgen i kapellet.

Håller man lite höjd i sluttningen ovanför Guohperjåhkå är det fin utsikt över Ráhpajåhkå och väl uppe i Álggavágge lät sig även Mihkájiegna med omgivning beundras.

 

Utsikt över Ráhpajåhkå

 

Mihkájiegna


Álggavágge, känd för "gubben" på Härrábákte som misstänksamt sitter och spanar ner på vandrare som går över de vidsträckta "gräsmattorna". Långa sträckor är det lätt att gå men ovanför Álggajávrre får man kämpa mot videsnår och klafsig mark.

 

Álggavágge


Álggavágge får, trots videsnåren, bra mycket högre betyg än Ruothesvágge. Dalen är smalare, bergen kommer närmare inpå och gräset är lika grönt på båda sidor om bäcken.

Och vi kom i precis lagom tid till  kapellet på söndagsförmiddagen!

 



 

 

 

 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-08-30 21:20   brigas
En fin rutt,men vädret kunde ju varit mer gästvänligt för er.Speciellt när man introducerar en person som aldrig tidigare gått i området.
 
2009-08-30 22:36   greenjuice
Ja, vädret kunde ha varit bättre. Fina bilder! Bra färger och motiv! :-) Ser fram emot nästa blogginlägg...
 
2009-08-31 07:05   Håkan Friberg
Trots vädret - eller kanske tack vare det - har du tagit många vackra bilder. Härliga färger.
 
2009-08-31 15:26   Annicas fjällängtan
Härliga bilder vädret till trots. Bra med självdrag i den där kåtan!!
Kul at höra fortsättningen.
 
2009-08-31 19:45   JohannesJohansson
Hej Kul att läsa.
Var det er jag och m in fru träffade vid buojdes?

Kul att läsa om er tur :)
 
2009-08-31 21:49   BrittMarie
Tack Jonas och Håkan för berömmet av mina bilder! Det både överraskar och gläder. Fotar mest för att ha som stöd för minnet men det är ju trevligt att de uppskattas även av mina läsare!
 
2009-09-06 19:41   Elna
Bra jobbat mamma! Efterlängtad rapport - det är så kul att läsa. Kan man cykla uppför fjälltopparna kanske? ;)
Krama!
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...