Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Fjällvåfflor

Våfflor och fjällturer hör ihop, tycker jag. Inte så att jag släpar med mig våffeljärn i ryggsäcken, men passerar jag ett ställe som serverar våfflor på fjällturen så bjuder jag mig gärna på en.

Men det är en speciell våffeltur jag ska berätta om nu.

En av dagarna på en sportlovsvecka i Jämtland gick jag, min far och några till på tur. Den startade i Trillevallen,  hur vi sen åkte kommer jag inte ihåg, det var  vädret och våfflan som gjorde turen minnesvärd.

Det var kallt, det var blåsig, det snöade. Det var inte alls behagligt att skida på fjället. Den kalla vinden nöp i kinderna, snökornen stack i ansiktet. Det var lite svårt att hålla sej varm.  Delvis åkte vi genom skog, jag minns den som ganska gles så den gav inget bra skydd mot vädret.

Plötsligt upphörde skogen och vi kom fram till en fädbod som låg nästan framme på kanten till ett stup. Fastän det var dålig sikt förstod jag att stället hade en underbar utsikt.

Utanför stugan satt en boxer som hade fått  husses anorak på sej för att inte fara illa i ovädret. Vi gick in i stugan där vi åt vår medhavda matsäck och därefter nygräddade våfflor! För den här fäboden var en våffelstuga! Vi hade  nog inte tänkt oss en våffeltur, men så blev det. Många hade sökt sig in i stugvärmen, det var trångt och i köket tornade oändliga travar med odiskade tallrikar och kaffekoppar upp sig. 

Tyvärr kommer jag inte ihåg vad fäboden hette eller var den låg. Jag frågade pappa häromdagen men han mindes inte heller. Vad han däremot kom ihåg helt säkert var att vårt oväder var samma oväder där  åtta människor miste livet vid Anaris. Alltså är det trettio år sedan.

Vi kom som väl var tillbaks från skidturen välbehållna.

Jo, förresten, kommer ni till Grövelsjön så missa inte våfflorna i Sjöstugan, alldeles nere vid sjön. De är fantastiskt goda!  

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2008-04-15 07:35   Håkan Friberg
Våffelstugor? Borde de inte ha ett eget karttecken?
 
2008-04-15 07:58   brigas
Den olyckan...förevigt ihågkommen,och jag undrade alltid varför det kunde gå dem så illa.Brist på erfarenhet,extremt svåra förhållanden?
Under samma tid inte långt borta har andra både tak över huvudet,värme,gemenskap och goda våfflor.Allt det bästa och det värsta pågår parallellt intill varann. Så sker ju ofta,hur "välja" det bättre alternativet?
 
2008-04-15 15:07   Islusen
Tänkvärt....
 
2008-04-15 20:33   BrittMarie
Utmärkt idé, Håkan! Kan inte du fixa det, du som kan konsten att få platser utmärkta på kartan?!

De som omkom hade inte ätit och druckit av sin matsäck, grävt ner sig i för grund snödriva har jag läst. Faktiskt har jag varit till fjälls ännu en gång då dödsolycka inträffat, jag höll bara nästa på att blåsa bort på Pårekslätten medan helikoptern som skulle undsätta klättrare, störtade vid Kaskasapakte.
 
2008-04-18 10:13   nordtillsyd
Mmmm våfflor, ett substitut om man nu inte hittar ett våffelställe är pannkakssmeteten (eller pulver) som jag såg på Vildmarksmässan, och är man inte en gramjägare så har man kanske locket kvar till sin kastrull. Jag provsmakade pannkakorna och de var mumsiga.
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...