Härom kvällen såg jag en film på Netflix, jag inte skulle ha sett för bara några månader sedan. Den heter Valley Uprising och är en inblick i vår världs idag mest kända klippklättrarplatser, Half Dome och El Capitain i Yosemite National Park. Det här med bara fysiska utmaningar utan någonting mer, ja, det är helt enkelt inte min stil. För det handlar filmen om till viss del, men mycket, mycket mer. Hur världen ser ut idag och en livsstil som jag köper lätt. Hur som helst, så såg jag den, med stor glädje, helt enkelt för att filmen fått ett nytt gemensamt familjenöje, bouldering.

En vän till mig var på Nordpolen tillsammans med en grupp 16-åringar som skulle skida en skvätt från den ryska stationen Barneo till den riktiga Nordpolen. Ledare var bland annat en av världens främsta polarfarare, Matvey Shparo, och sträckan de skulle åka var den så kallade Sista Graden, det vill säga en sträcka på 110 km och som i regel tar en 6-10 dagar att skida. Jag var samtidigt med denna färd på Svalbard och följde på nära håll detta. Temperaturen och vädret, helt klart till följd av klimatförändringarna, var mycket milt och stationen på Barneo är minst sagt modern. Och en 16-åring, ja, det finns ju 13 åringar som klättrat Everest. De är ju nästan vuxna, för tusan. Och de var ryssar. Med vilket jag menar att de generellt är mycket mer tåliga än en motsvarande tonåring i exempelvis Sverige. Min vän skrev:

De sista två veckorna så har jag kommit på mig själv att ha en känsla av att kvävas. Det enda som krävs dock för att bli av med denna hemska känsla, är att öppna balkongdörren eller hålla sig ute i den friska luften. Det hela började under besöket på Svalbard. Redan när jag kom ut från flygplatsen, trots halsfluss, så kändes den runt -10 grader sköna luften som ett livselexir. Jag kom på mig själv under hela veckan att dra in luft och känna att det här är ett måste för ett värdigt liv. Frisk luft.

Äntligen fick jag komma till Svalbard. Eller Spetsbergen som öarna egentligen skulle heta. Det här med Svalbard är ju ett namn taget från den norska nationalismens värsta dagar, när de ville knyta an till vikingarna och deras berättelser där de nämner att de varit på öar de kallar svalbardis. Men det finns inga bevis på att det gällde just de öar som idag kallas Svalbard. Så det var nog holländarna som var först.